Trädgårdsångest och perenn-jävlar

I helgen kom våren med öppen ytterdörr, vinterjackan lämnad i hallen och ett underbart kisande mot solen. En riktigt efterlängtad strimma av harmoni. Och hopp.

Men med våren kommer också den årliga trädgårds-prestationsångesten. Jag ser varje år med blandade känslor på alla dessa grannar som energiskt kliver ur sina vinteriden.  Med målmedvetna rörelser plockar de fram diverse vinter-förvarade (jaha så kan man också göra förstås), skinande rengjorda redskap och ursköljda skottkärror. De påtar vant i jorden och vet precis vad de skall göra för att få trädgården att magiskt vakna till liv och prunka i kapp med solen. Jag blir nästan skämsigt avundsjuk på alla dessa illgrönt lysande fingrar som vet precis vilka lökar och frön man skall sätta för att få en fin harmoni och balans. De har stenkoll på vilka växter som passar var, hur man får dem att magiskt komma upp IGEN (!) året därpå och hur man lika lätt som Ernst (Kirschsteiger) fixar en egen liten kitchig köksträdgård full med potatis, rabarber, kryddor, jordgubbar och annat gott som man kanske inte alltid äter men som ser så familjigt nyttigt och planerande ut.  Och deras gräsmattor torkar inte ihop som underlaget i en häst-paddock. Hur är det möjligt?

Jag förstår inte, vi har ju precis samma klimat-förutsättningar här, bara femtio meter bort, men ändå blir det inte riktigt samma resultat hos oss. Jag har absolut inte tummen mitt i handen, den sitter precis där den skall. För jag kan utan problem snickra, måla, slipa, tapetsera och köra grävmaskin. Men problemet är att varken tummen eller resten av fingrarna ens visar en antydan till grönt. De har aldrig någonsin gjort det. Så det är kanske min hudfärg som är skillnaden. Jag har inte samma fingrar och känner därmed ett tydligt trädgårds-utanförskap. Trädgården accepterar mig inte. Och det är väldigt svårt, att försöka vara kompis med någon som inte accepterar en tillbaka.

Men jag gör i alla fall alltid ett försök. Igår gjorde jag det enkla. Det där som ger ett omedelbart resultat. Jag gillar sånt som man inte behöver vänta på. Ja ni hör ju själva, jag och Ernst skulle nog aldrig ha en framtid ihop. Jag har inget växt-tålamod. Eller tålamod alls i största allmänhet.

Men i alla fall, efter att jag i en halvtimme hade letat och till slut hittat några, av hunden halvt sönderbitna, planteringsspadar under en hög av ris och jord längst bort i hörnet av trädgården, åkte jag till Plantagen och utnyttjade första maj rean på ute-växter. Mina fyra hundra kronor räckte till nästan alla krukorna som står på altanen. Jag hade också gjort ett, vad jag trodde, både intelligent och praktiskt inköp på Claes Ohlson för några veckor sedan. Jag hade köpt ”färdig-jord”. En fyrkantig hård bit…av någonting…som man bara skulle blanda med några liter vatten och vips, sen hade man tio liter jord! Så fantastiskt praktiskt! Utan att behöva släpa på tunga säckar. Jag älskar förenklingar av alla de slag. Ja jag vet, just detta faktum KAN kanske ha något att göra med att trädgården aldrig riktigt…utvecklas. Men ändå…nya produkter är alltid roligt att testa.

Så jag testade denna Ready-to-Grow-planteringsjord från trogna Clas Ohlson.  Jag följde instruktionen och öppnade plastpåsen som den hårda fyrkantiga ”plattan” låg i. Därefter hällde jag på vatten och lät det hela luckra upp sig lite. Sedan stod det att man med fingrarna skulle krama runt i påsen. Ja alltså med sina egna fingrar. Och där, i just det momentet så…slutade jag att gilla min nya produkt.  Innanmätet var nämligen identiskt likt diarré. Och eftersom jag är äckel-magad även UTAN lukt så kändes det inte längre helt bekvämt. Så jag valde istället att med rynkad näsa använda en av planterings-greparna (eller vad det nu kallas) för att röra om. Och det gick bra…tills påsen naturligtvis gick sönder och den där massan rann ut på gräset. Som en bäck av bajs. Och sen kom Simba, vår stora hund, och trampade runt i det för att sedan börja slicka i sig sörjan som om att det verkligen vore något annat än konstig jord. Clas (Ohlson)– vi måste nog ha ett produkt-snack när vi ses nästa gång. Den här kommer inte att få många stjärnor på reco.se.

MEN,  jag hade, som tur var, en säck med gammal hederlig jord kvar från förra året så jag kunde slutföra mitt krukprojekt. Det kanske inte blev den mest innovativa blomsterharmonin som Ernst skulle skapat, men det blev i alla fall lite liv och färg.  Jag kände mig nöjd …och lite stolt. Nästa stora utmaning blir att hålla liv i blommorna, åtminstone till midsommar.

Dagens andra trädgårds-projekt blev att rensa upp i de båda runda planteringarna som jag verkligen ansträngde mig med förra året. Jag hade, efter en idog research, satt fler-åriga perenner, bara för att de verkligen helt säkert skulle komma tillbaka i år igen. Och de var verkligen jättefina. Förra året. Men som med allt annat i vår trädgård så kom det detta året bara ogräs medan resten var en härva av stendött torkat ris. Jag kände mig både lurad och uppgiven men inte så att jag ville lämna walkover direkt. Jag hämtade istället resolut en korg, som var överfull av förra årets nedfallna och ruttnade äpplen, och började energiskt rensa i mina två runda rabatter. Jag tog bort precis allt utom två stycken små vintergröna växter som såg ut att åtminstone andas trots medvetslöshet. Sedan hällde jag på ny fin (riktig) jord och krattade det hela slätt och fint. Och voila! Nu var den redo för nya perenner att sätta. Skam den som ger sig.

När jag väl var klar med detta så kom exmaken på besök varvid jag förstås stolt visade mina fina blommor på altanen och samtidigt beklagade mig över mina lömska perenner som inte hade kommit tillbaka som utlovat. Min exmake, som praktiskt taget är uppvuxen i skogen, böjde sig kritiskt ner och tittade i min överfulla rens-korg där jag bestämt och omutbart hade kastat allt grått och fult från rabatten. Efter en stund sa han släpigt konstaterande  ”Du har ju ryckt upp, brutit sönder och slängt alla skott, och de här andra väntade ju bara på lite sol och värme innan de skulle komma sig igen” Perennjävlar! Jag tror att de lurade mig medvetet. Bara för att jag inte har samma hudfärg (på fingrarna) som alla andra här i området.

Kan ingen snälla, nominera mig till ett trädgårdsprogram där man får en helt ny och väldigt gratis trädgård, utan att varesig tänka, planera….eller VÄNTA.