Att pussla böcker och liv
Känslan efter att ha avslutat den andra redigeringsomgången av uppföljaren till min och Anna Westers feelgood-roman ”Manusgruppen” är både magisk och väldigt tom på samma gång. Det är som att ha lyckats lägga ett gigantiskt pussel skapat av ord och känslor. Varje sida, varje kapitel, varje ord för karaktärerna vidare i ett liv som visserligen är fiktivt, men när man skriver blir det väldigt verkligt. Och plötsligt sitter man där, med ett lagt pussel. Färdigt. Som bara skall ligga där ett tag, utan att man pillar mer på det. För det är ju så i skrivprocessen – att man måste låta manuset vila innan man tar nästa steg. För vår del är nästa steg en genomlyssning innan det går iväg till förlaget. Men åh vad jag redan saknar det! Pillandet och redigerandet.
Som tur är råder det ingen brist på fler pussel. Jag har både skriv- och livspussel. Massor. Vårt ”kollektiv” är ett gigantiskt pussel som det ibland är omöjligt att hitta alla bitar till. För mitt liv består inte bara av att sitta i hammocken, dricka kaffe och skapa historier. Min kära mor, som bor hos oss, behöver omsorg och uppmärksamhet. Hennes hemhjälp behöver min skarpa blick och vassa tunga för att de skall komma i tid och göra vad de skall. Läkare skall ringas, mediciner fyllas på och tider skall passas. Och låt oss inte glömma min kanin- och musikälskande man, som i all sin bipolära glans tillför ännu en dimension till mitt livs gobeläng. Det är ofta en balansgång, som att gå barfota på lina, men en som jag förstås inte skulle byta mot någonting i världen. Bara en och annan weekend alone då. Eller en resa till Maldiverna. Vilket som funkar. Vill ni läsa mer om vårt bipolära liv så läs gärna mitt tidigare inlägg ”Bipolära drömprinsar, finns dom?”
Nåja, förutom ovanstående har vi då vårt helt självvalda hemmazoo med bland andra nakenkatten Åke som är arg och bitter på allt och alla, inklusive imaginära fiender. Just nu visar han sitt missnöje gentemot alla med hår och päls (utom mig) genom att kissa på fönsterbrädan och agera passivt aggressivt. Eller kanske bara aggressivt. Bengalkatten Betty verkar ha fel på synen och hoppar rakt in i allting och massakrerar hushållsrullar, coola sibiriern Lego lyckas få tovor året runt och förvandlas till en velociraptor så fort man försöker avhjälpa problemet, ragdollen Sonja ägnar mycket tid åt sin crush på Lego och att inte (igen) bli rund som katten Gustaf. För att ytterligare fylla på mitt pussel skaffade vi helt frivilligt den underbara bernersennen-valpen Hercules. Hercules är en väldigt hungrig, pigg och glad valp … dygnet runt. Han verkar just nu fundera på hur viktigt det egentligen är att vara rumsren samtidigt som han med tveksamma resultat försöker bli vän med trettonåriga tibetanska spanieln Alice. Alice å sin sida har ansökt om korttidsboende på ett hem för att slippa ”besten” och sveket att ta in ytterligare en gigant i den redan överfulla villan. De tjugosju kaninerna lever tack och lov livet i kaningården utomhus. Förutom när den bipoläre maken bjuder in två av dem varje kväll till soffan för grooming framför Netflix. För att utöka pusslet när två av barnen är på Gotland några veckor adderade vi inneboende i form av vuxen son med flickvän och deras maincoon katt Luci. Luci lyckades överleva ett fall från femtevåningen men behöver nu lite rehab i Villa Kanon när hennes matte och husse arbetar.
Så kanske är det inte så konstigt, att mina fiktiva världar blir min tillflykt och ro. Det finns en oöverträffad känsla av frihet som kommer med att sätta fingrarna på tangentbordet, skapa världar, väva berättelser och blåsa liv i karaktärer, samtidigt som jag är insvept i min egen fantasi, långt från livspusslet (som troligtvis just tuggar på min sko eller kissar i fönstret precis bakom mig). Nu är det i alla fall dags för ännu ett pussel i form av en thrillerdeckare som redan har fått nio färdiga kapitel! Kriminalkommissarien heter Lilja Kangas och med alla hennes problem får jag nog skapa en fristad till henne också.
