Fuck You!

Jaha. Idag fick jag ett FuckYou igen från min tonåring. Såååååå tröttsamt. Och onödigt. Tonåringar är verkligen mästare på att trycka på “rätt knappar”. Alltså på de där som direkt riskerar att skapa en inre härdsmälta. De har en kuslig förmåga att veta precis vad det är som triggar igång den där lavan inombords. Och det är väl egentligen inte så konstigt. De små raringarna har spenderat hela livet med att betrakta oss och lära sig precis vad som får oss över gränsen.

När de där knapparna trycks in, obarmhärtigt och alltid exakt mitt i prick, kommer det först en ren fysisk reaktion, trots att det bara handlar om ord eller en handling. Adrenalinet börjar koka, musklerna spänns, rösten förändras, ansiktet blir…fult… och man förvandlas till någon som man inte ens själv vill umgås med.

De använder knapparna avsiktligt för att få oss att tappa kontrollen över våra känslor…… och därmed skickligt få vad det nu är de vill ha. Som exempelvis att vara ute sent, att spela dator istället för att göra läxan, att få någon pryl, att slippa äta vid bordet, att slippa konsekvenser för något de har gjort.

Mina absolut känsligaste knappar är;

Fuck you!
Ja, som idag. Mitt inre blir…som en svart ihopklumpad bit bränt stål av att få detta råa skällsord slängt i ansiktet. Av ens barn. Det är så nedvärderande. Så okänsligt. Och det vet han. Och när jag blir så där arg så blir jag just en sån där som jag inte vill umgås med. Och när jag blir det. Då kan han använda just precis DET mot mig. Listigt, eller hur? “Se så du bär dig åt. Du är ju inte bättre än mig” Vilket leder till samvetskval och därmed en konflikt huruvida jag måste halvera konsekvensen av det där FuckYou, eftersom jag inte var så duktig själv. Skit! Jag är totalmanipulerad.

Det är du som har uppfostrat mig så det är DU som är en dålig förälder!
Det är tänkt att få mig att tappa humöret genom ett riktigt fult angrepp på min personliga karaktär. På min roll som mor. Min allra viktigaste roll i hela livet. Den som är mest skör för angrepp. Ilskan och alla förorättade känslor blockar först hela min tankeprocess och begränsar förmågan att effektivt genomdriva konsekvenserna för vad det hela handlade om från början. Jag känner mig både kränkt och jätteledsen. Och börjar sedan tänka att han kanske har rätt. Jag har nog inte gjort ett bra jobb. Det ÄR mitt fel. Jag ÄR en riktigt dålig mamma. Åhhh stackars honom. Stackars barn. Då kan han ju inte hjälpa att han gjorde så där. Jag köper nog MC Donalds idag. Som tröst. För att bli en bättre mamma. Patetiskt.

Du bryr dig inte om mig!
Tonåringar använder den här fina lilla frasen, som sticker som eld i mammahjärtat, för att få oss att känna oss skyldiga och otillräckliga och därmed, få det de vill. För även om vi vet att DE vet, att vi skulle gå igenom eld och vatten för dem, att vi skulle brännas på bål i deras ställe, att vi utan minsta tvekan skulle ta en kula för dem, så har de också förstått hur svaga vår kärlek till dem gör oss. Och det kan förstås utnyttjas, för att få oss att avstå från bestraffning eller för att få lite extra pengar för att gå ut med grabbarna. Evil!

Varför vill du inte låta mig … alla andra får ju för sina mammor?!
Det här är till för att skapa osäkerhet, att få oss att jämföra oss med alla de andra perfekta mammorna där ute som har totalkoll på sina barn. Som är generösa och bundis. Som lever i symbios med sina halvvuxna barn där de har långa innerliga samtal och FÖRSTÅÅÅÅR varandra. Och tillåter att man växer genom att vara ute till 0400 på natten. Ha! Skitsnack. Det är bara lur och försök att få oss att ge med oss i vår osäkerhet.

Jag kommer att dra härifrån och försvinna!
Den här är elak. Riktigt utstuderat elak. Här är det skrämselteknik på hög nivå. För tänk om det värsta händer. Och jag lät det ske. BARA för att jag inte lät honom skolka från skolan eller äta chips till frukost. En bra taktik för att få precis det man vill. Att spela på förälderns största rädsla, att det skall hända barnen något. Här gråter verkligen hjärtat. Om de bara visste. Om de ens förstod en tusendel av skräcken. Say no more.

Jag tänker inte gå i skolan!
Suck. ¨Åhhhh så tröttsamt” När skall de fatta, att skolan är till för dem och deras framtid och inte en bestraffning? Och att hota med det? Ja vad gör man? Man blir arg, less, irriterad men…man trycker direkt på internetaccess-knappen. Basta! Men det gör mig ändå arg. Sådär tröttsamt arg för att de inte förstår. Och ibland om jag inte hunnit till min internetapp så gör jag misstaget att börja jag argumentera…och då är vi där igen…jag har öppnat för ännu en knapptryckning av någon av de ovan nämnda.

Jag försöker verkligen lära mig vad som händer när knapparna används och därmed försöka ändra händelseförloppet. Alltså min egen del i det. För jag vet att jag har ett ansvar för utgången. Resultet blir ju tyvärr ofta att man förlorar sin…myndighet, man bryter kontakten (för stunden) med den där personen som man älskar mest i världen, man gör både sig själv och tonåringen ilsken, defensiv, rädd och otillräcklig. Och framförallt, det blir inga produktiva resultat.

Han är ingen dålig människa, min älskade son. Inte på långa vägar. Han är bland det finaste som finns för mig och ofta så är jag, lite sådär i hemlighet, stolt som en tupp, över att han är min.  Men han är också bara en tonåring som lärt sig att manipulera spelet till sin fördel. Precis som miljoner andra i hans ålder. Och jag spelar ibland med, utan att jag egentligen vill. Jag dras in i det genom att jag tillåter mig att påverkas. Det jag borde och försöker göra är att behålla kontrollen och istället vara medveten om mina knappar. Att vara proaktiv snarare än reaktiv. Så mina tips till mig själv som jag försöker upprepa är:

  1. Ta det inte personligt.
  2. Andas och vänta.
  3. Erkänn att knapptryckningar är ett maktspel.
  4. Var medveten om min ton, mitt ansiktsuttryck och kroppsspråk.
  5. Undvik karaktärsmord.
  6. Lyssna från hans synvinkel.
  7. Be om ursäkt om jag har gjort fel.
  8. Inte anklaga eller förolämpa
  9. Försöka att inte kontrollera eller känna att jag alltid måste “vinna”.

I dagens kärnvapenkrig lyckades jag bara med några få av ovanstående. Men det HAR också varit en period av enorm trötthet, press  och utsatthet den senaste tiden, så jag ger mig själv lite förståelse. Och en klapp på axeln för att jag är medveten och försöker.

Tonåringar behöver en balans mellan kärlek och gränser och det är upp till mig, som vuxen, att behålla kontrollen över mig själv så att jag kan hjälpa honom att bli en ansvarsfull, oberoende ung vuxen. Det är sååååååå lätt att skriva, men ibland, i realiteten, är det så djävulskt svårt att efterfölja!

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *