En uppkörning för vuxenlivet

Han har fått bli lite särbo nu i några månader, min älskade, arton –snart nittonåring.
Vi har ju , som jag har berättat tidigare, vårt bipolära arrangemang,  vilket innebär två boenden; ett i huset på Värmdö där vi bor varannan vecka, alla helger samt lov, och sedan lägenheten på Lidingö där vi bor måndag-fredag varannan vecka.

När vattenläckan skulle fixas i huset så bodde vi på Lidingö i flera veckor med hela vårt zoo. Och det där med lägenhet….det kändes nog väldigt ”vuxet” för vår stora tonåring. ”Mamma, kan inte jag bo kvar här sen också? Det är coolt att bo i lägenhet, jag trivs här” sa han entusiastiskt. Jag tittade oförstående på honom. Jag trivs självklart också där, men att bo i huset, huset som äntligen är färdigrenoverat, huset som har massor med plats, huset som har en trädgård med en massa egna uterum som växer fram efter hand, huset där man kan bada ute i bubbelpoolen eller ligga i hängmattan eller i min nya fina hammock under lata dagar (som det oftast finns väldigt många av i en tonårings liv), Huset där han har ett eget litet ute-hus, huset där man får höra mamma tjata om skolan och städning varje dag och behöva sitta med vid bordet och äta och bli utfrågad om eventuella flickvänner av hela familjen. Hur kunde han vilja välja bort det? Det är ju det ”riktiga hemma”. Han är född där, uppvuxen, fostrad, älskad… Ibland känns det som om att jag är född där också, för det är där som jag till slut blev en hel människa. Det är där jag växte. Inte växte upp men växte om, och fastnade.

Jag hade glömt bort den där känslan när man går över från barn till nästan-vuxen. När man försiktigt, eller oförsiktigt, tar de första kliven ut. De där kliven när man släpper taget och försöker själv. Den där fantastiska känslan av oberoende och ”kan själv” som jublande bubblar upp genom kroppen. Jag minns när jag själv, som nittonåring, stängde dörren om min första lägenhet allra första gången. När jag gick genom de tysta rummen med alla oöppnade flyttlådor, skafferiet som med ett eko innehöll endast ett paket kulinariska makaroner och en påse skorpor och jag kände den fräna lukten av målarfärg och tapetklister från väggarna.  Jag minns att jag satte mig i min blå plysch-klädda soffa och tittade på min enda krukväxt som jag fått av mormor, en gigantisk kaktus som jag fick endast för att de sa att den i praktiken var omöjlig att ta död på. Den dog året därpå. För inget är omöjligt. Jag kände mig så fri där jag satt i min alldeles egna soffa med min rumskompis Kaktusen. Nitton år och nästan-vuxen men ändå lite rädd och med en hisnande gupp-känsla av framtids-magi i magen.

Så även om jag har otroligt svårt att släppa det där osynliga men ack så starka mamma-greppet så tog jag ett djupt andetag och sa ”Okay” när frågan om särbo-livet i lägenheten kom upp. Han måste såklart också få känna den där framtids-lyckorädslan kittla i magen. Det skulle bli som ett litet förartest. En uppkörning för vuxenlivet. Så jag sa ”Okay du får bo där på heltid, vilket innebär en vecka med hela familjen och varannan samt helgerna helt själv” Hjälp, vad hade vi nu gett oss in i?

MEN jag hade förstås en mycket tydlig kravställning för detta nya särbo-arrangemang. Jag tittade honom stint i ögonen och listade vad som skulle gälla för att få den här stora förmånen.

  1. Ta ansvar = inga fester, lägenheten är inte din – ta hand om den därefter.
  2. Städa och håll ordning, gäller i ditt eget rum såväl som i resten av lägenheten. Det skall ALLTID vara snyggt när vi kommer dit
  3. Ingen hög musik eller röj som stör grannar
  4. Släng sopor där det behövs
  5. Var trevlig mot grannarna
  6. Lås alltid dörr och stäng fönster ordentligt efter dig
  7. Inga sura miner när jag kommer och gör oannonserade kontroller
  8. Inga sura miner om någon behöver komma dit och bipolär-bo eller bara bo även på ”dina” veckor

Det var med lite ångest i magen som vi packade ihop vår cirkus och åkte till Värmdö den där första veckan som han skulle vara själv. Men det hade inte behövts…. för allt fungerade nästan overkligt fantastiskt! För det här med att få vara helt själv och oberoende, det var tydligen värt mycket. Plötsligt tonade en helt ny tonåring fram. En som orkade tömma och fylla diskmaskinen, plocka undan skräp, popcorn-smulor och annat obskyrt som oftast var nedtrampat i mattan. En som slängde sina använda öron-tops istället för att bygga torn med dem på skrivbordet, som hängde upp handduken  och la kalsongerna i tvättkorgen (för nu kom ju ingen mamma och gjorde det) som slängde sopor och…… jag tror till och med att den här nya personen saknade sin mamma ibland för han ringde bara för att prata, utan att vilja låna pengar (Halleluja) Ibland önskar jag att man kunde få dem att förstå hur mycket som små till synes obetydliga handlingar eller ord  betyder.

Första veckan när jag kom dit på en ”kontroll” tittade han förvånat sökande bakom mig i den tomma hallen och sa förorättat” Men…har du inte handlat till mig?” Japp, tonårstakterna satt definitivt i, även om lägenheten var skinande ren. ”Nej, men DU skall handla nu, tillsammans med mig” svarade jag mammigt käckt.  Vi hoppade in i bilen och åkte till Willys där han fick några hundralappar i handen. Jag bad honom ta en korg och plocka i vad han behövde för veckan, och att det måste täckas av summan han fick. Vi gick runt länge och det plockades i mjölk, juice, smör, ägg, bröd, flingor. So far so good, tänkte den stolta mamman i släptåg. Sen åkte det plötsligt i färdigpannkakor (Men hallå, du köpte ju ägg!), fryst pizza, köttbullar, redbull, läsk, popcorn, burritos…..Kostcirkeln bröts drastiskt och näringsnivån i korgen sjönk för varje steg. Men jag la mig inte i, trots att det gnagde av frustration och jag fick bita ihop käkarna hårt för att hålla tyst..  Men nu var det HAN, det vuxna barnet,  som skulle handla det HAN behövde. Jag var bara med …som nedgraderad chaufför. Efter frysdisken räknades varorna ihop och jo, det skulle räcka, med nöd och näppe.

När vi närmade oss kassan tvärstannade sonen plötsligt, vände sig om till mig och sa ”Men mamma jag behöver schampo och balsam också. Skall det OCKSÅ ingå i det här köpet!?” Minen var klart missnöjd..  Ha! Livets hårda skola slog plötsligt till där mellan hyllorna. Jag behöll det där ”Ha” inom mig , log lugnt och sa ”Självklart skall det ingå”. Han gick därefter suckande runt länge med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och tittade på de olika sorterna. Han behöver ju, med sitt besynnerligt osvenska tjocka hår special-schampo med mera olja i. Och det är ju tyvärr lite dyrare än vanliga. ”Men alltså, schampo är ju asdyrt” konstaterades det upprört bakom den surt böjda ryggen i schampo-hyllan. Han till la till slut i det han behövde och började därefter suckandes plocka ur andra varor ur sin korg. Han tittade upp på mig att sa frågande ”Really????”, med den där typiska minen som används när man som förälder anses värdelös och omåttligt orättvis. Men jag framhärdade, utan någon som helst min. Nickade bara kort och fäste därefter blicken på deodoranthyllan för att det spirande leendet inte  skulle få fritt spelrum.

Först åkte läsken ur korgen (wihoooo), och sen, efter lite kalkylerande och pillande på både köttbullarna och mjölken, så åkte istället popcornen (!). Och när han därefter kom på att han måste ha toapapper så fick även burritosen sorgset offras och läggas tillbaka i sin hylla. Jag jublade tyst inombords men behöll min opersonliga chaufförs-min utåt.

När han betalade hade han en endaste krona tillgodo på hela summan. Han vände sig till mig och sa dystert ”Fan vad dyrt det är med mat. Man kan ju inte bo i det här skitlandet!”

Åhhh min kära älskade son, välkommen till vuxenvärlden. Det här är tyvärr bara början.

Vi har just nu, efter veckor av skötsamt underhåll, haft en dipp när det gäller ordningen i lägenheten. Men den dippen och konsekvensen får bli innehåll till morgonen blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *