Utvändigt slank men invärtes fet

Nu är det bara fem dagar kvar till fjärde veckans inmätning och tolv dagar kvar till halvtid av mina tio veckors kropps-omformning. Det går alldeles för snabbt! Jag tycker att jag följer instruktionerna i schemat till punkt och pricka men trots att jag känner att musklerna finns där någonstans (ja det gör ju lite ont iallafall), att magen börjar få en fast form (Yes! Wihoooo!) och att det är inte så mycket som väller över jeans-linningen längre, så händer det inte så mycket på min fettprocent! Hur är det möjligt?? Jag tränar varje dag, flera gånger. Jag äter inget socker, mest protein och bara nyttigt fett. Men enligt mätningar så är jag fortfarande invärtes överviktig (!) Men jag är ju slank på utsidan! Iallafall relativt slank. Har jag en fettdjävul som sitter och skrattar åt mig där inne? Som gömmer allt fettet när jag tränar och sen lägger tillbaka det? Eller en stor binnikemask som äter muskler istället för fett? Jag har ju till och med återgått till en tidigare mindre storlek i kläder men ändå gömmer sig det lömska fettet där på insidan. Det där fettet som det är tänkt att man skall komma åt. Eliminera. Elda upp. Krossa. Åtminstone ner till en acceptabelt hälsosam nivå.

Min PT säger att vi inte skall gå för mycket på siffrorna från den våg hon använder eftersom man helst skall väga sig i ett sånt där klaustrofobiskt BodPod-ägg för att få ett korrekt värde. Hon säger att vi skall fokusera på att vikten håller sig på de beräknade nivåerna, vilket den gör, men …arghhh det stör mig ändå! Jag vill inte vara invärtes överviktig! Så jag googlade lite mer om det här med invärtes fetma och hur det egentligen funkar.

Att mäta fettprocent visar alltså hur mycket fett vi har i relation till vår muskelmassa. Och det här med BMI och fettprocent det skall man tydligen inte alls blanda ihop. Typiskt för det kändes ju så fint att åtminstone ligga bra på DEN skalan. Men BMI anger sambandet mellan totalvikt och längden på en person medan fettprocent anger sambandet mellan totalvikt och fettvikt. Jag ligger alltså lågt på BMI skalan (men inom normalvärdet) men högt på fettprocent-skalan. Känns som om att jag borde ställa mig i fett-skamvrån med en skämshatt på huvudet.

Men hur högt och lågt kan man ha när det gäller fett? Vad är okay och vad är inte? Det är lite förvirrande med alla tabeller som visar olika. Ur ett globalt folkhälsoperspektiv så är en fettprocent under 10 % en indikation på undernäring och något som förekommer i svältkatastrofer. Samtidigt så skulle en aktivt manlig tävlande kroppsbyggare sitta och hulkande gråta i panik över att ha ett fettprocent på över 7 procent inför en tävling. Lite…vilseledande eller hur? Eller också är kroppsbyggare helt enkelt lite extrema…..ish.

kroppsfett1

Nedre gränsen för vad kroppen klarar av är 3-5% för män eller 6-8% för kvinnor. 6-8%!! Min fett-djävul skrattar nästan på sig när han vältrar sig i procent-depåerna inne i min buk. Ingen fara för undernäring här inte. Men vid dessa låga nivåer kommer kroppen också att göra allt för att återställa fettdepåerna. Det blir en strid för livet. Och det är inte alls bra för oss. Det är till och med väldigt farligt. Jag läste att människans lägsta fettprocent ligger på samma fettprocent som hos vilda djur. Alltför feta djur orkar inte samla mat och har mindre chanser att komma undan rovdjursangrepp, för lite fett gör att de inte överlever korta perioder av matbrist. Vilda djur som har oregelbunden tillgång till mat eller saknar naturliga fiender blir i regel fetare. Jag har alltså för få fiender! Jag får sluta upp med att vara så sympatisk och snäll.

Men vad som är konstigare är det inte verkar finnas någon högsta gräns för hur mycket fett en människa kan ha. Det finns människor som väger ett halvt ton (!) och överlever i många år, även om det inte är något att direkt eftersträva. Men det är ändå inte vad jag trodde, att det alltså går att leva mycket längre med ordentlig övervikt än med grav undervikt. En alltför hög fettprocent innebär förstås en risk för hjärt&kärlsjukdomar, det vet ju de flesta. Men det är flera andra aspekter som också spelar in. Det finns forskning som tyder på att fettprocenten är av mindre betydelse jämfört med aktivitetsgraden. En stillasittande smal person löper alltså större risk (!) att drabbas av sjukdomar i jämförelse med en fet person som motionerar regelbundet. Så upp och hoppa alla skrivbords-smalisar! Ut i spåret! Haffa en skivstång! Det räcker inte bara med att vara slank på utsidan. Och dessutom skall vi inte döma ut de som ser stora ut på utsidan, för de kan ha en mycket bättre hälsa än den som är smal.

Och sen var det det här med åldern. Ofta hör man att det är okej med en större fettprocent när man blir äldre. För då är det bara att slappna av. En bilring här och där, det är inte fredagschipsen eller gräddsåsen som gör det, det är baaaaara åldern. Och många tror att man inte kan röra sig lika mycket…för att man är äldre, och som följd av det så förlorar man en del av sin muskelmassa och ökar på de lömska inre fett-depåerna. Ja det gör man ju såklart om man inte rör sig. Men hallå! Man blir inte lam bara för att man har fyllt femtio. Och chipspåsen gör faktiskt fortfarande sitt till. Oavsett ålder. Om man är frisk och inte har några fysiska eller andra hälso- hinder så är det är ett val hur man vill att kroppen skall må, inget annat. Självklart så kommer krämpor med åren, kroppen slits ut och man orkar inte lika mycket, men man behöver inte för den skull sluta att ta hand om vår kropp och iallafall försöka. Vi bor trots allt i den till den dag vi dör. Och vi vill väl ändå bo så bekvämt som möjligt?

Kolla bara på den här inspirerande kruttanten som har passerat sjuttio år:

5434fb51926169asjuttiotrec9d1b723be8583f78

Vad är det för fel med att påverka sin biologiska ålder?

Inget karvande i min lever. Åtminstone inte under 2016. Wihooooo. Stor lättnad. Känner mig som en smiley-gubbe. Och för er som har haft synpunkter på mitt 10 veckors magrute projekt så kan jag meddela att jag även har fått godkänt från farbror doktorn. Han sa “Men absolut, kör på, det är bra om du är i god fysisk form om vi behöver göra ett ingrepp framöver, om tumören har växt eller om du börjar må mer dåligt och få symptom av den. MEN tänk på att lyssna på kroppen. Och var beredd på perioder av illamående eftersom tumören trots allt är så stor att den kan irritera” En irriterande tumör. Jo tack jag vet. Extremt irriterande. Och yes, jag skall ha mina öron och min känsel vidöppna för hur jag mår….medan jag anpassar träningen och levnadssättet därefter. Just nu har jag, efter den första dagens “jag-ger-järnet-attityd”, gått ner i tempo och inser att det är upptrappning stegvis som gäller. Att anpassa orken och kroppen. Inte att ge järnet och bränna ut sig i båda ändarna innan första veckan är över. Det skall ju vara roligt också.

Så, jag är mycket nöjd med läkarbesöket. Det blir uppföljning om 3 månader men det känns bra, att ha någon som kollar upp min irriterande tumör.

Jag har också fått några kommentarer om varför jag inte bara låter åldern ha sin gång. Alltså varför anstränga sig så? Alla blir gamla och hängiga. Gilla läget istället. Jo jag vet att alla blir gamla och dör, det är det enda man kan vara helt säker på. Och jag är inte rädd att bli gammal, även om jag inte kiknar av skratt när man till och med hittar gråa hår i ögonbrynen …och svarta häxhår på överläppen (Ja det är sant! Usch).

Jag vet att man inte kan springa ifrån den kronologiska åldern, men den biologiska åldern kan man faktiskt i hög grad påverka. Så varför inte göra det bästa av sig själv? Genom att leva hälsosamt och träna konditionen och styrkan kan de flesta fördröja kroppens åldringsprocesser och hålla sig starka och aktiva. Vill inte alla det? Känna sig starka och friska. Att orka göra saker. Visst, man behöver inte göra såna här lite mer extrema 10 veckors veckors-intensiv-kurer där man har strikta kostscheman och blandar konstiga protein-pulver och tränar som en galning, men för mig handlar inte det här om att bevisa något för någon annan. För mig är det är det dels en utmaning för mig själv, dels ett heligt löfte jag gav mig själv i en stund av ångest och förtvivlan och slutligen ett sätt för mig att komma igång ordentligt för att ha något att bygga på framöver. En explosiv kickstart. Det har varit en väldigt jobbig och känslosam sommar och nu vill jag göra det här för MIG. Jag vill utmana mig. Jag vill bli stark. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om min mage eller mina häng-depåer. Jag skiter i hur gammal andra tror att jag är. Jag vill se vad JAG kan och förmår. Och jag vill må bra. För faktum är, att om jag, efter den här intensiva kickstarten, följer upp och fortsätter att träna /motionera regelbundet (på ett mindre intensivt sätt) , fortsätter att dricka måttligt med alkohol, börjar äta nyttig och varierad kost och att ha en positiv inställning till livet och min omgivning, ja då kommer jag inte bara bara att känna mig yngre och friskare; jag kan också få förmånen att se fram emot betydligt flera år med minskade åldersbetingade problem.

Så, jag skall försöka och se om jag klarar att genomföra de här här 10 veckorna för att därefter trappa ner men behålla målet; att påverka min biologiska ålder genom att leva sunt och hälsosamt. Synpunkter på det?

BodPod ägg och kinder ägg

Igår var det invägning och fotografering av före-bilder för PT-kampen.

Man skulle alltså ta reda på mängden kroppsfett – och därmed också den fettfria vikten – den som består av muskler, inre organ och skelett. Scary. Känns lite som att mäta dödvikten.

I vårt fall fick vi , en och en, kliva in i ett äggliknande mätinstrument som kallas BodPod. Ja bedöm själva vad ni tycker att det liknar på fotot ovan. Antingen ägg eller ett stort utomjordiskt….organ…. Jag föredrar definitivt att se det som ett ägg. Det andra alternativet skulle ha känts ganska så…. oanständigt och obekvämt. Detta….ägg….mäter alltså volymen på kroppen genom att se hur mycket luft den tränger undan inne i kapseln. Via beräkningar på densiteten på kroppen kan man sedan komma fram till andelen kroppsfett. Så det var bara att kliva i ett ägg för första gången sedan man var ett embryo och ignorera den analkande känslan av klaustrofobi när man satt där, stilfullt iförd underkläder och röd badmössa, med löshullet till allmän beskådan för operatören av tingesten.

Vad beträffar resultatet så låt oss säga att jag låg inom Acceptabel Nivå… tror jag… men bara snudd på. Vilken chock! Jag är ju ändå ganska så …slank….eller åtminstone slank med lite nytt ålders-hull. Löshull. Nåja, även lite hänghull här och där, det skall erkännas. Uppenbarligen har fettet lömskt smugit sig in på insidan utan att det har märkts alltför mycket på utsidan. Men det är ointressant för nu skall det ju ändras. Fettgömmmorna skall ner på en hälsosam fitness-nivå.

Efter invägning och fotografering bar det iväg till gymmet för ett första pass. Tillsammans med gruppen. Alla var laddade. Vår träningsgrupp består av mig själv, två såna där avundsvärt vackra tjejer i 20 års åldern, en blond och en mörk, söta som socker båda två. Sen har vi två män i medelåldern som känns lite som Bill & Bull eller Humle & Dumle. Lika på något sätt. Big Boys. Känns som om att de skulle passa på en Harley Davidson, iförda skinnjackor, bakåtlutade med benen lojt utsträckta på en färd från Kentucky till Texas. Sen har vi slutligen en snygg inspirerande kvinna i min ålder som har gjort det här flera gånger. Vilket märktes, för hon spöade skiten ur mig både med de avskyvärda utfalls-stegen och när vi skulle skjuta en tung jävla tingest fram och tillbaka längst en bana. Ursäkta mitt språk, men fy fan, jag höll nästan på att spy på tillbakavägen. Jag tror att mitt inre fett fick en chock.

Efter 1 ½ timme …ja EN OCH EN HALV TIMME….så säger vår PT att “Nu kör vi en avslappningsövning innan vi är klara” Jag tror att vi alla kände en stor lättnad och gemensamt slappnade av, ni vet så där när kroppen nästan darrar till av längtan efter vila. Som att få skugga och ett glas vatten efter tre dygn i Sahara öknen. Men vår, eller åtminstone min, definition av avslappning stämde noll överens med vår PTs definition. Vi skulle vara kvar i öknen utan vatten och köra långa steg längst med banan, sen vridsteg längs med banan och sen…spurt längst med banan. Helt ärligt så gör spurt mig inte ett dugg avslappnad! Jesus. Men sen fick vi äntligen lägga oss ner på rygg och hon kom och skakade loss ben och armar på oss. Sååååå skönt. Jag kunde ha somnat där på mattan och låtit andra köra över mig med den där helvetes-manicken utan att det hade gjort ett dugg.

När jag kom hem kändes det underbart skönt, med ansträngnings-avslappnings-pirr i hela kroppen och ett stolt inre för att jag verkligen gör det här. Ja jag vet, vi har bara klarat av dag 1 av 75 men ändå…..

Idag väntar gympass, besök på sjukhuset och sedan kvällspass. Som ett kinderägg, fast utan choklad…och om man ser gympassen som en leksak.

Acceptera, utmana eller provocera

Är det dumt att utmana sitt öde istället för att acceptera det? Och vad ÄR ens öde? Vad betyder det? Enligt Wikipedia är ödet “sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka”. Men det låter ju som om att man inte kan prata om ödet innan man är död. Och vid det laget är man, troligtvis, inte så väldigt pratsam längre. Jag tror inte att vi ligger i kistan eller i ugnen och roar oss med att sammanfatta vårt livs-öde. Jag tror att våra själar just då istället har fullt upp med att få ändan ur för att slippa vara kvar hos maskarna eller att brännas av elden. Men kanske är det så att ödet har delmål, precis som de flesta projekt i arbetslivet och uppgifter i skolan. Lite utmanande och plågsamma små uppgifter för oss att ta oss igenom medan vi stressat rusar genom livet.

Men kan man påverka dessa? När det gäller sjukdomar så är det enligt forskning bevisat att man inte bara blir glad av att tänka positiva tankar, man kan också få ett längre och friskare liv. Hur vi reagerar och tänker i olika situationer påverkar inte bara hur vi mår för stunden, utan hela vår livskvalitet, och i vissa fall till och med hur gamla vi blir. Men hur mycket positiva tankar vi än tänker kan vi förstås inte förhindra att drabbas av sorg och sjukdomar. Jag fick ju inte min tumör den här gången (heller) för att jag varit för negativ. Mina skrattrynkor talar bestämt emot det. Men jag VILL gärna kunna påverka. Just nu vill jag till och med provocera.

I morgon skall jag till sjukhuset för att få veta om jag behöver operera min lever eller inte. Eftersom tumören, trots att den är godartad, kan störa andra organ. Och som motpol till det så var jag igår och handlade en massa obskyra pulver inför PT-kamps starten som går av stapeln idag. 10 veckors intensiv träning med ett stenhårt kostschema. För att bli vältränad, fit och hälsosam. Det känns definitivt mer som att provocera än att utmana.

Men hjälper det alltid att se saker från ett omutligt positivt perspektiv? Att alltid tro att det bästa händer? Bara genom att skratta mycket, göra roliga saker, att välja bort det trista och negativa. Ökar det oddsen för att det skall bli som vi vill? Bli lyckliga. Få vara friska. Eller är man bara en av många strutsar här på jorden som begraver huvudet i sanden så fort det blir jobbigt? I det här fallet kanske jag har gått lite överstyr i att försöka styra ödet, men samtidigt så vill jag visa mitt öde eller elaka ängel eller vad det nu är….att att jag…är less på, vad jag tycker är ganska så orättvisa delmål och projekt. Att hon/han/den…ödet…kan flyga vidare och slänga sitt elände någonstans där det inte märks istället för på mig.

Om läkaren i morgon, trots min provokation, säger att jag måste operera bort min tumör och med den halva min lever, kan man då be dem vänta i 10 veckor tills jag har erhållit mina magrutor i PT-kampen, som för övrigt startar redan idag, utan att de idiot-förklarar mig? Eller skulle det anses att vara aningen ytligt och bisarrt eller till och med omoget? Men om man vänder på det. Att operera bort en stor del av levern är ett stort ingrepp. Och för stora ingrepp är det väl ändå en fördel att vara vältränad? Så även för en längre konvalescens. Så kanske är det istället väldigt moget och förnuftigt? Dessutom kan man glida runt och känna sig lite fit och snygg när man halvkrummigt släpar sig runt i korridoren med sin dropp-ställning. Att de sen skulle behöva skära i just mina efterlängtade magrutor vore förstås inte så kul, men just den detaljen är ju svår att komma runt. Jag tror inte att så många legitimerade läkare skulle ta sig an en leveroperation genom ryggen, bara för att patienten inte vill förstöra magen estetiskt.

Så jo jag tror definitivt att det här är mera en provokation än en utmaning. Men det känns helt rätt just nu. Att kaxigt peka fingret åt ödet. För jag tror, att det i livet är oundvikligt att känna smärta och sorg men graden av lidande, det väljer man själv.