Acceptera, utmana eller provocera

Är det dumt att utmana sitt öde istället för att acceptera det? Och vad ÄR ens öde? Vad betyder det? Enligt Wikipedia är ödet “sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka”. Men det låter ju som om att man inte kan prata om ödet innan man är död. Och vid det laget är man, troligtvis, inte så väldigt pratsam längre. Jag tror inte att vi ligger i kistan eller i ugnen och roar oss med att sammanfatta vårt livs-öde. Jag tror att våra själar just då istället har fullt upp med att få ändan ur för att slippa vara kvar hos maskarna eller att brännas av elden. Men kanske är det så att ödet har delmål, precis som de flesta projekt i arbetslivet och uppgifter i skolan. Lite utmanande och plågsamma små uppgifter för oss att ta oss igenom medan vi stressat rusar genom livet.

Men kan man påverka dessa? När det gäller sjukdomar så är det enligt forskning bevisat att man inte bara blir glad av att tänka positiva tankar, man kan också få ett längre och friskare liv. Hur vi reagerar och tänker i olika situationer påverkar inte bara hur vi mår för stunden, utan hela vår livskvalitet, och i vissa fall till och med hur gamla vi blir. Men hur mycket positiva tankar vi än tänker kan vi förstås inte förhindra att drabbas av sorg och sjukdomar. Jag fick ju inte min tumör den här gången (heller) för att jag varit för negativ. Mina skrattrynkor talar bestämt emot det. Men jag VILL gärna kunna påverka. Just nu vill jag till och med provocera.

I morgon skall jag till sjukhuset för att få veta om jag behöver operera min lever eller inte. Eftersom tumören, trots att den är godartad, kan störa andra organ. Och som motpol till det så var jag igår och handlade en massa obskyra pulver inför PT-kamps starten som går av stapeln idag. 10 veckors intensiv träning med ett stenhårt kostschema. För att bli vältränad, fit och hälsosam. Det känns definitivt mer som att provocera än att utmana.

Men hjälper det alltid att se saker från ett omutligt positivt perspektiv? Att alltid tro att det bästa händer? Bara genom att skratta mycket, göra roliga saker, att välja bort det trista och negativa. Ökar det oddsen för att det skall bli som vi vill? Bli lyckliga. Få vara friska. Eller är man bara en av många strutsar här på jorden som begraver huvudet i sanden så fort det blir jobbigt? I det här fallet kanske jag har gått lite överstyr i att försöka styra ödet, men samtidigt så vill jag visa mitt öde eller elaka ängel eller vad det nu är….att att jag…är less på, vad jag tycker är ganska så orättvisa delmål och projekt. Att hon/han/den…ödet…kan flyga vidare och slänga sitt elände någonstans där det inte märks istället för på mig.

Om läkaren i morgon, trots min provokation, säger att jag måste operera bort min tumör och med den halva min lever, kan man då be dem vänta i 10 veckor tills jag har erhållit mina magrutor i PT-kampen, som för övrigt startar redan idag, utan att de idiot-förklarar mig? Eller skulle det anses att vara aningen ytligt och bisarrt eller till och med omoget? Men om man vänder på det. Att operera bort en stor del av levern är ett stort ingrepp. Och för stora ingrepp är det väl ändå en fördel att vara vältränad? Så även för en längre konvalescens. Så kanske är det istället väldigt moget och förnuftigt? Dessutom kan man glida runt och känna sig lite fit och snygg när man halvkrummigt släpar sig runt i korridoren med sin dropp-ställning. Att de sen skulle behöva skära i just mina efterlängtade magrutor vore förstås inte så kul, men just den detaljen är ju svår att komma runt. Jag tror inte att så många legitimerade läkare skulle ta sig an en leveroperation genom ryggen, bara för att patienten inte vill förstöra magen estetiskt.

Så jo jag tror definitivt att det här är mera en provokation än en utmaning. Men det känns helt rätt just nu. Att kaxigt peka fingret åt ödet. För jag tror, att det i livet är oundvikligt att känna smärta och sorg men graden av lidande, det väljer man själv.

 

Är alla löften heliga?

När jobbiga saker händer i livet kan man tendera till att avge löften. Löften där man säger “Om det här händer eller inte händer så lovar jag att jag skall göra detta och detta” och sen upprepa för sig själv…och för andra att “Jo jag lovar verkligen! På hedersord” Men när det där händer, det som man önskade, vågar man då ignorera löftet? Vågar man låtsas som om man inte ens sa det? Som om att de där upprepade bönerna om en viss utgång bara var på skoj. Man tror ju ändå inte att det där löftet hade något med utgången att göra. Eller gör man det?

För några veckor sedan var jag på en kontroll på sjukhuset. Jag hade känt mig konstig i magen ett tag. Som om att det “bodde” nån därinne. Jag visste ju att det inte var fråga om något nytt tillskott i familjen. Såna som jag, som har hållit i en telex-remsa, tittat på svart-vit TV och vet vad en floppydisk är, har redan gjort sitt för att befolka världen.

Så efter en remiss från husläkaren låg jag där på britsen medan doktorn lät sitt ultraljuds-verktyg glida över min kladdiga mage. “Här ser det bara fint ut” sa hon glatt efter några minuter. Jag minns att jag funderade på hur längesedan det var jag hade gjort ultraljud senast. Den gången hade jag fått titta på min lilla efterlängtade bebis som såg där och skvalpade runt innanför min rundade mage. Jag minns att jag log åt tanken. Men jag avbröts av att doktorn plötsligt kisande lutade sig fram emot skärmen…och när hon dessutom nästan obemärkt men ändå för mig synligt rynkade pannan så förbyttes min bebis-nostalgikänsla mot en liten stöt av annalkande obehag. Inte så farligt än, men ändå…. det var “något” som ilade till. Något välkänt. Jag har ju sett den där blicken förut. För mycket länge sedan.

Sedan rynkade hon pannan ännu mer och körde den där kalla tingesten fram och tillbaka i ena sidan på mig. Hon var helt tyst. Och väldigt koncentrerad. “Vad…” fick jag fram. Jag ville fråga vad som fanns där. Där i min sida. Vad det var som var så “intressant” att hon rynkade på pannan på det där sättet. Jag försökte se kroppskartan framför mig. Höger sida. Vad finns det där? Jag är inte så bra på anatomi, det måste erkännas. Hjärtat, vänster sida…DET vet jag, och det sitter ju inte direkt i magen för den delen, så det dissades snabbt. I övrigt var det helt tomt på min mentala anatomi-plansch. “Är det något fel?” pep jag till slut. Hon vände sig mot mig, rätade ut rynkan och sa lite svävande “Jaa…du har… nåt…på levern” Jag blev alldeles kall. Vaddå nåt? VAD har jag där? Levern? På levern, det är inte bra. Lever är dåligt, det kände jag direkt. Det visste jag med all säkerhet. Mina tankar surrade som en bikupa “Är det….. något farligt?” frågade jag till slut. Då svarade hon helt absurt “Den är väldigt stor” Ehhhh vad var DET för ett svar på min fråga? Det var ju inget svar alls! “Vaddå stor? Vad är stort? Vad?” frågade jag, skarpare nu. “VAD är det på min lever…som är stort?” Nu vände hon sig bort från skärmen och tittade direkt på mig. “Du har en stor tumör där Marie-Louise”, svarade hon nu. Och förtydligade därefter : “På levern.” Precis som om att jag inte hade upprepat just det organet i huvudet 100 gånger på bara en enda minut. Ända sedan ett organ till hade fått plats på min anatomi-plansch. Det besvärade mig enormt att hon använde hela mitt namn och artikulerade stavelserna. Marrriloiiis. Jag tycker inte om när folk använder hela mitt namn. Det är som om att det är något allvarligt på gång. Som om att man har ställt till med något. Säg Mimis för helvete, ville jag skrika åt henne. Men jag sa ingenting. Hon sa att jag skulle bli kallad igen. Snabbt. För ytterligare tester. Så jag gick hem. Med en gnagande känsla av att orden “kallad snabbt” i detta sammanhang, inte kändes odelat positivt.

Sen följde två veckor av tester och blodprover. Och ett nästan maniskt googlande, som inte gav ett dugg bättre prognoser hur många sidor jag än lusläste mig igenom. Jävla google. Men framför allt infann sig en lång sömnlös och rädd väntan. Väntan på nästa röntgen som skulle tala om ifall det skulle bli någon jul eller inte. Nu har jag aldrig gillat jul något vidare, men ändå… Just de här två veckorna kändes julen som det jag allra mest ville se fram emot. Tingeltangel, måsten, utgifter och småtomtar till trots. Och det var nu jag tog till de där bönerna. Jag lovade mig själv, dyrt och heligt, att OM det inte var en elakartad tumör, då skulle jag dels inte äta socker resten av året ( ja det är stort för mig) och jag skulle dessutom signa upp mig till PT kampen som går av stapeln i oktober i år. (har inte tränat på hela sommaren och mina muskler har morfats till celluliter)

Röntgen visade en godartad tumör! Jesus vilken enorm lättnad. Tumören är visserligen dubbelt så stor som de normalt brukar vara. Men så skall ju jag alltid försöka vara lite så där extra märkvärdig. Och visst, jag väntar fortfarande på provsvar om den påverkar andra närliggande organ eller inte men…den var inte elakartad! Ingen drama. Ingen livskris. Ingen bucket list. Ingen ångest. Jag sov nästan konstant i ett dygn efter det där besöket. Helt utmattad efter alla konstiga tankar och panik-loopar. Jag är fortfarande trött som en björn.

Och nu sitter jag här med mina löften. Dom där som jag lovade dyrt och heligt. För faktum är att jag någonstans innerst inne tror på ödet, på det förutbestämda…på “något”. Och jag vågar inte utmana ett löfte som jag gav till denna…detta…någon…något…i utbyte för att få ha min hälsa kvar. SÅ…. socker får gå bort…igen…. (arghhhh) och jag har nu 24 dagar kvar att piggna till innan jag kör igång tio asketiska veckor med min särbos PT. När det gäller sockret; kära vänner, vi som umgås, fresta mig inte. Stöd mig i mina kommande asketiska månader. Jag är redan vansinnigt sugen på kanelbullar, lakritsskallar och polly, men jag är samtidigt glad att slippa behöva låtsas-gilla småtomtarna och jul-tingeltanglet.