Hitta en vardag i dimdiset

Vardag. Vad är det? Efter att någon man älskar har….försvunnit från livet så känns ordet vardag väldigt konstigt. I NORMALA fall, skulle det just nu ha varit att jaga efter julklappar bland alla andra miljoner stressade människor, passa på att ändå njuta och i hemlighet faktiskt skina tillsammans med alla ljus och tindrande saker som hänger över hela stan, ta in julmusiken och tyst nynna med, att göra julgodis…eller som jag – titta på när någon ANNAN gör julgodis, pynta hemma, fixa fredagsmys mitt i veckan bara för att det är jullov, sucka över räkningarna, leta jobb och uppdrag…. Men allt känns konstigt och fel. Jo jag betalar räkningarna, tror jag i alla fall, men det är som om att sinnet har lagt ett filter över allt jag gör. Ett dim-dis. Allt går långsamt, som i ultrarapid…och jag glömmer ibland vart jag är på väg och vad jag håller på med. Och julen, den känns helt meningslös. Jag blir mest arg på alla ljud och sånger och irrationellt irriterad på alla som jagar efter julklappar. Det känns som om man borde ha folkomröstning och rösta bort julen från almanackan.

Igår försökte jag börja dagen med VARDAG iallafall. Jag skulle på skolavslutning. Man får ju vara tacksam över att ens få lov att gå med numera. Men väl framme var avslutningen inte inne på skolan som vanligt utan i ett kyrkligt kapell i anslutning till skolan. Jag gick tveksamt in. Med sinnet liksom på helspänn. Därinne var det fullt med människor och inga sittplatser. Det var trångt och väldigt högt i tak så alla röster från alla dessa människor blev som ett kakafoni av skärande glas-skärvor i öronen. Jag höll på att få panik och blev så lättad när klockan äntligen slog tio och rektorn kom ut och tystade alla. Men sen såg jag att han hade en lila slips på sig och då stannade allt. För andra kan det tyckas som en obetydlig detalj, men för mig…det var det enda jag kunde titta på. Om bara sju dagar skall vi stå i ett annat kapell och där skall vi alla, som vill, ha något, vad som helst, just lila på oss. För det var ju hennes färg. Malins.

Så när rektorn stod där, i sin lila slips, i ett annat kapell, och klass 6A började sjunga sin sång, då kände jag en våg av tårar komma och det kändes som om att alla de där människorna i kapellet hade ställt sig på min bröstkorg och att deras glas-skärvs-röster hade borrat in sig i mina öron så att hörseln plötsligt försvann.  Jag gick därifrån så snart den första sången var slut. Ut i den friska luften och tillbaka in i dim-diset. Det var som att gå in i en kokong.

På eftermiddagen gjorde jag en annan vardags-grej. Jag hade en bokning från slutet på november genom ett presentkort jag hade fått till att fixa fransarna. Gratis fransar kändes ju inte fel. Då. I november. Påminnelsen kom exakt 24 timmar innan och där stod att ”Vid avbokning senast 24 timmar innan bokning debiteras hela behandlingen. Detta email går inte att svara på” Jag undrade om det betydde att jag trots att det var ett presentkort skulle behöva betala eller att det bara var presentkortet som gick upp i rök. Jag ringde men det var, såklart, ingen som svarade. Man vill ju inte att någon skall hinna avboka i tid. Så i mitt dim-dis så försökte jag inte mera. Påstridighet går inte riktigt ihop med det jag känner just nu.

Jag ville inte gå. Att fixa fransarna kändes som något man bara inte gör just nu. Det är lika oviktigt som varje ljusslinga i alla dessa trädgårdar jag passerar varje dag på hundpromenaden. Men på eftermiddagen kände jag att det kanske ändå är en bra vardags-grej att göra. För att skingra dim-diset.  Och jag har hört att det kan göra underverk för själen att ta hand om sig själv lite. Så jag gick dit.

Men det här visade sig inte alls vara ett sådant där ögonblick av avslappnande ta-hand-om-sig-själv stund. Först och främst så tog det alldeles för lång tid. Att bara ligga ner på en säng och blunda och lyssna på SPA musik funkar inte just nu.  Franskvinnan fick stänga av musiken men då blev det istället alldeles tyst. Tryckande tyst, vilket inte heller känns bra. Och jag ville inte att hon skulle prata för jag visste att jag bara skulle bli irriterad vad hon än sa. Och när pinan äntligen var över och jag fick titta mig i spegeln såg det, som en belöning för mitt försök med vardags-bestyr, ut som om att jag hade två svarta vippande gardiner i mitt annars onormalt bleka ansikte. Kontrasten var slående. Men inte på ett positivt sätt. I en normal vardag hade jag fått panik och vägrat gå ut, beordrat henne att genast demontera…eller ta bort dem…eller tagit på mig solglasögon trots att det var mörkt ute. Men nu suckade jag bara , lämnade över presentkortet och åkte till ICA för att irra runt där i dim-diset en stund med mina gardinfransar utan att riktigt ha koll på vad vi behövde fylla på i kylen. Att jag hoppades på att inte träffa någon jag kände berodde inte på förlägenhet över trans-gardinerna utan enbart på att jag inte ville fastna i något meningslöst småprat med någon.  Det spelar så otroligt lite roll hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad någon annan tycker och tänker om min person.

I dag blev vardags-stunden ett mediokert pass på gymmet. Min PTs första kommentar var ett utrop med ”Åhhh fina fransar!” Bara det att just detta är det allra första någon säger när de träffar mig visar hur väl de syns. Suck. Men det kändes okay att vara där för jag känner mig underligt ”hemma” i den lokalen, bland alla träningsmaskiner och svettiga människor som ägnar sig åt sig själva och fokuserar på vad de är där för. Att springa på löpbandet gör mig märkbart lugn. Och att träna med min PT blir terapi både för musklerna och för sinnet.

Väl hemma sitter jag här i dimdiset och funderar över vad nästa vardags… bestyr kan bli. Och jag undrar igen, vad är vardag just nu? Städa? Handla? Tvätta? Eller se ytterligare en säsong av Vänner. Fast det brukar vara bättre sysselsättning i vargatimmen då jag ändå inte kan sova.

En dag i taget. Det är allt man kan göra.

Krossad i botten av en självförstörelseburk.

Jag har en vän som lider av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det numera heter. Nej det är inte hon på bilden men jag tror att det är ungefär så hon känner sig varje dag när hon sitter vid sitt skrivbord. Hon vill inget hellre än att hitta tillbaka till att leva, i sin takt, medan myndigheter och sjukvård å andra sidan föreskriver en snabbare takt för tillfrisknandet. En som passar deras budget bättre. Precis som om att alla i den här situationen kan placeras i samma fack. Att alla repareras på exakt samma sätt och på exakt samma tid. Montera in de reservdelar som behövs, olja lite och sen är det bara att köra. Jag förstår och håller med om att arbetsterapi är ett nödvändigt och bra steg i rehabiliteringen. Men vi är alla olika och vi har inte alltid samma skyddsnät att landa i.

Jag var själv där, för några år sedan. I utmattningslandet. Det smög sig på mig, utan att jag först märkte något själv. Det var oerhört stressigt på jobbet och hemmet bjöd på stress av mer privat natur. Det kom något symptom här och någon krämpa där. Men jag skärpte till mig. Jag ville inte se. Att acceptera att jag var utmattad, det fanns inte. Jag var ju den duktiga. Den som klarade allt. Den som alltid fanns där, och presterade. I precis allting. Mitt existerande närde sig på erkännande och beröm. Det var som en drog. Det enda som fick mig att må riktigt bra. Så när jag började glömma saker, som viktiga möten, var mina nycklar låg, koder till bankkortet som jag haft i femton år och ibland vart jag var på väg, så skyllde jag det på “vanlig stress” och att jag nog bara var lite trött. “Just för tillfället”. Och så ansträngde jag mig istället ÄNNU mer, för att kompensera. Jag gick till jobbet hur dåligt jag än mådde. Vilka invändningar någon hemma än hade. Varvid kroppen, förståeligt nog, svarade med yrsel, huvudvärk, illamående och mental frånvaro. Jag ville ständigt gömma mig för att slippa fler arbetsuppgifter, men samtidigt ta på mig mer för att visa att inget var fel. Jag började känna skam över att jag inte klarade av det jag hade åttagit mig. Det kändes som att jag nog inte var så duktig som andra sa. Jag hade tagit mig vatten över huvudet. Jag kände mig som en looser. Både på jobbet och hemma. Jag levde i min egen mardröm. Att inte duga.

Mitt i all förnekelse om att jag faktiskt var sjuk så gick kroppen till slut in i något slags krisläge. Mina sinnen var plötsligt ständigt på bristningsgränsen. I allting. Både ljud, ljus, lukter och andras närvaro och frånvaro blev överväldigande. Varje liten uppgift kändes som ett oöverstigligt hinder när det lades på högen av allt det ansvar som jag redan hade tyngt ner mig själv med. Kroppen ville till slut inte lyda. Det var som om att någon hade hällt bly i mina vener och att orka lyfta ben och armar blev som ett projekt i sig självt. Varje steg, varje rörelse och bara att hålla kroppen upprätt kändes som att bestiga ett berg utan utrustning.

Jag fick ont i lederna, hela kroppen kändes stel, magen krånglade och huvudvärken fanns där varje dag och pendlade mellan en svag spänning till migränens ihärdiga dunkande. Jag orkade snart inte umgås med vänner, hålla kontakt med familjen i Göteborg, inte träna, inte engagera mig i någonting eller någon. Fritiden övergick från ständiga aktiviteter till någon slags vaacum där jag hela tiden var fruktansvärt trött och samtidigt skamsen över att jag var det. Ingenting var roligt. Att le blev som en ansträngande muskelträning. Nätterna våndades jag, för de var alltför långa och fyllda av någon slags obestämd oro som oftast eskalerade till ångest vid fyra-tiden på morgonen.

När utmattningen sedan var ett faktum så var det alldeles för sent att vända den. En dag satt jag bara där, framför min dataskärm på jobbet, helt stilla. Jag satt där i sju timmar utan att göra någonting alls. Jag flyttade inte blicken, mina armar låg stelt vilande på skrivbordet och blicken var riktad mot det monotona abstrakta bildspelet i min skärmsläckare. I sju timmar. Sedan gick jag hem och svimmade på badrumsgolvet, fick åka ambulans, slutade att andas, började igen och äntligen kapitulerade jag. Min kropp hade givit upp, den behövde hjälp. JAG behövde hjälp. Så duktig men samtidigt så vårdslöst blind och rädd för att se mig själv.

Till skillnad från min vänninna så var jag lyckligt lottad som hade en personalchef som (till slut) faktiskt “såg” mig. Och än mera lyckligt lottad så hade jag hemma en eller flera som varje dag undrade hur jag mådde. Som oroade sig. Som såg mig. Pushade mig. Tog hand om mig och hjälpte mig upp. Jag fick också bra möjligheter till rehabilitering och återhämtning med kbt terapi och avslappningskurser. Min väninna, som bor själv utan familj, gick varje dag från en enorm ångest på jobbet till ännu mera ensam ångest hemma. Hon hade en urusel uppslutning på jobbet och inte helt friktionsfria möten med läkarvården.

Jag är frisk, glad och kry nu, men det tar fortfarande min tid i anspråk. Att inte trilla dit igen. Det tar tid att komma tillbaka. Det tar tid att hitta verktyg som fungerar. För det är en fruktansvärt jobbig sjukdom. Man liksom tappar allt. Sin kreativitet, sin lust till allt runt omkring, hela sitt engagemang i livet. Och man skäms hela tiden. För att man känner sig så dålig, för att man inte orkar umgås, inte orkar prata, inte orkar prestera, inte orkar göra någonting. Man kan inte koncentrera sig på mer än en enda sak åt gången, och till och med den enda saken är svår att genomföra.

När det gäller utmattningssyndrom fungerade, som sagt, rehabiliteringen väldigt bra för mig men vården är tyvärr inte helt sammstämmig. För vad är vila? Vad är rehabilitering? Vad behöver just jag eller du? Vi är ju alla olika och vår situation i livet kräver olika insatser. Och här är det inte en skada i ett knä att justera eller att försöka få en bruten handled att lyda, man skall få hela kroppen att börja om. Helt och hållet. Man skall rehabilitera sig tillbaka till sitt eget liv. Till sig själv. Till den man är bakom det där trasiga yttre och inre.

Man måste öva sig på triviala saker som att orka duscha. Att använda duschtvålen är mitt i processen oftast att se som en bonus. För att inte tala om att tvätta håret MED balsam. (och komma ihåg att skölja ur det) Man övar på att byta ut sängen mot exempelvis soffan. Att kanske orka sätta på TVn medan man ligger där (om fjärrkontrollen är inom räckhåll för handen). Att ta på sig något rent från byrån istället för T-shirten som man inte orkat tvätta på veckor. Att raka sig under armar och diverse andra pälsiga ställen för att inte se ut som en rysk kulstöterska på 80-talet känns helt främmande. Och maten, detta jätteprojekt, de dagar man känner att man har verklig ork så lägger man till och med upp den micro-uppvärmda pajen på en tallrik istället för att äta ur cellofan-kartongen. Sen måste man öva på att gå ut, alltså inte gå ut på “lokal”, på bio eller till ett fik utan helt enkelt att öppna dörren och gå utanför dörr-karmen för att få lite luft. Att orka ta på sig skorna, och hoppas att de inte behöver snöras. Man får lära om.

Och som grädde på moset skall man, om man har otur min väninna, samtidigt strida med myndighetspersoner och läkare som tycker att att ens tillfriskande går för långsamt. För de vill, precis som man själv vill i sinom tid, att man skall börja arbeta igen. Och jag är, som jag skrev inledningsvis, helt enig med att arbets-rehabilitering är viktigt. Men om arbetet har varit en stor del av problemet från början så borde man väl ändå vara mer försiktig. Då måste verkligen ordet “rehabilitering” dominera i sammanhanget och inte övertrumfas av ordet “arbets”. Om personen det gäller inte har “det vanliga” skyddsnätet som familj, barn och syskon samt vänner och föräldrar som bor nära, då är det dessutom tyngre och svårare. Och då måste man väl rimligtvis ta hänsyn till det.

För det handlar ju inte bara om att börja jobba igen. Man är så oändligt skör. Och man behöver höra att man duger. Precis som man är. Oavsett hur mycket eller lite man orkar.  För man har varit totalt krossad i botten av en självförstörelseburk. Och när man är på bättringsvägen efter att ha haft utmattningsyndrom, då är man också är väldigt rädd. Man är livrädd för att man skall springa rätt in i den där hårda väggen igen. Man undrar hur man vet när man bara är normalt trött jämfört med att man är på väg att krascha. Men även den där rädslan att inte duga finns där. Som en elak liten djävul som bosatt sig på ens axel.

Men så säger alltså doktorn att man är frisk, för det har han/hon bestämt, trots att det fortfarande är så mycket man helt enkelt inte orkar. För ingenting är ju som vanligt! Inget är som det var innan trots att doktorn säger att “Jaha nu är du klar. Dags att jobba!”. Men man känner ju sig inte klar! Man orkar inte som man gjorde förr. istället känner man sig IGEN misslyckad, nu över att man inte lever upp till standard-kraven på att vara frisk och normal. Man är sen. Omöjlig. Tvär. Pessimistisk. Man har misslyckats. Man försöker inte tillräckligt. Och nu när man fortfarande är trött, men är friskförklarad, så har man inte heller sjukdomen att gömma sig bakom längre. Vilket återigen leder till att den där djävulen på axeln flinar förnöjt och gör sig redo till attack. Du duger inte. Ha!

Min väninna har blivit friskförklarad och beordrad att nu börja arbeta heltid. Jag hör paniken och den så välbekanta oändliga tröttheten i rösten genom telefonen. Jag hör symptomen som var så starka hos henne för bara ett halvår sedan ge sig tillkänna igen som små elstötar i luren. Hon har inte ens kommit till stadiet då hon har hittat sig själv ännu. Det är som om att reservdelarna är på plats men de är inte fastskruvade. Än mindre är hon färdig-monterad för att ständigt umgås med andra och få en massa krav på sig på en arbetsplats där allt började. Det är så tydligt att hon inte är redo. Det är så tydligt för mig genom en telefonlinje. Hur kan det inte vara tydligt för en läkare som sitter mitt emot henne på en mottagning? Hon har just rest sig upp och står med ostadiga ben utan någon som fysiskt kan ta emot henne om hon trillar. Och när man fortfarande måste fokusera på att stå stadigt, hur skall man då orka slåss med läkare, myndigheter och psykologer. Hon bor 56 mil bort från mig så även om hjärtat vill så räcker mina armar inte till. Det är hjärtskärande och det gör ont i mig. Och jag blir arg.

En del undrar varför det tar sån himla tid att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom. Big deal eller? Men tänk på hur lång tid det tar att bryta ner hela kroppen och själen. Oftast år. Så hur skall man kunna bygga upp allting så att det funkar på bara några få månader? Människokroppen är ju den mest komplicerade maskinen i världen. För att inte tala om hjärnan.

Idag är jag frisk och glad. Men jag är, som sagt, mycket lyckligt lottad. Jag har haft ett stort skyddsnät och fått möjlighet att lära mig att vara rädd om både kroppen och själen. Men alla har inte sån tur.

 

Ibland är de så små i sina stora skor

Det här med mamma-hjärtan… det är verkligen alldeles speciellt. Att känna villkorslös kärlek. Nog är det väl så att det bara är till barnen som den existerar? För vem annars skulle man gå igenom eld och vatten för? Vem annars skulle man gång efter annan under de jobbigaste tonåren stå ut med de ego-trippade utbrotten av olika magnitud, av bristen på ordning och reda och ibland respekt och uppskattning, av hårda orättvisa ord och tallrikar med ingrodd gammal bearnaise sås under sängen? Skulle man tolerera det från någon annan? Och ändå känna den här ständigt närvarande stora kärleken. Jag tror inte det.

Nu när den där perioden nästan är över, när min stora son svävar någonstans i det där svårförståeliga ingenmanslandet mellan tonåring och vuxen, så känns alla de där frustrerande gångerna med tårar och ilska som bortblåsta på ett moln. Inte som om att de inte har existerat. Men mera som om att de finns där uppe någonstans och faktiskt gör precis som molnen, de formar om sig. “Det var väl inte så farligt” tänker jag. “Jag överdrev nog” Precis som man tänker när man försöker minnas hur det var när man fick ha babysittern på köksbordet för att man skulle ha minsta chans att ens äta middag. En middag utan att ha en mistlur som banade sig väg ända från trumhinnan ner i nervsystemet, för att sedan landa i magen som en molande ångest över att känna att man nog inte gjorde rätt. Att man var en kass mamma som hade en baby som skrek sig skrynklig medan alla andras bebisar sov fridfullt med rosaskimrande kinder. “Men det var nog inte så farligt” “Jag överdrev nog” tänker man igen.

För det är ju så, att känslan av att ha någon att älska så villkorslöst, det slår det mesta. Det går knappt att beskriva. Känslan är tidlös, enorm, krävande, utmattande…och fantastisk. Alla dagar mellan de jobbiga dagarna är värda en miljon fler dagar. Det är som med själva födseln av barnet. Nej det är inte himmelskt. Inte ens nära. Det är överjävligt och gräsligt med så mycket ont, blod, sprucket underliv och människor som säger åt en att göra saker som bara känns som om att det blir värre trots att man innerst inte vet att de har rätt. Iallafall i min bok. Där finns det inte mycket vackert och fantastiskt över just den delen av processen….Men sedan…efter några timmar, när man sitter där i stillheten på sin  uppblåsta sittring, för att ingenting mellan midjan och knäna kan vidröra något alls, då blir det annorlunda. För när man sitter där med den där lille eller lilla i knät, som är rödmosig och rynkig med illröda märken i pannan efter tången och de pyttesmå fingrarna frenetiskt tar ett stadigt grepp om ens egna finger, det är då den där känslan kommer. Den villkorslösa. Förlossnings-minnena formas om från smärtsamt tumult till cumulus-moln i vinden och man är fast för evigt. Oavsett vad som händer. Det spelar ingen roll att man vet att de en dag kommer att vilja bryta sig loss, att de (förhoppningsvis) kommer att bli vuxna, att de  (troligtvis) kommer att revoltera, att de (otänkbart men realistiskt) kan förloras…. det finns ändå inget som gör att den tar slut. Känslan. Kärleken. Förundran. Den finns där för alltid. Oavsett vad som händer. Den är fastvuxen. Som en del av ens egen kropp.

Idag skulle han få starka lugnande för att göra ett omfattande jobb hos tandläkaren. Min stora son. Det har tagit så lång tid att få honom hit idag. Så mycket tjat, böner, förmaningar och ibland hot, trots att jag själv är alltför väl insatt i vad det betyder att verkligen ha tandläkarskräck. Så idag var jag så glad, lättad och stolt över att vi äntligen var här. Att HAN var här. Jag ombads sitta med honom medan medicinen verkade. Han låg där i en vilosäng med sina 184 centimeter, fotstorlek 44 och 71 kilo medan jag satt bredvid och reflexmässigt mammigt strök honom över pannan och det tjocka håret. Sedan slutade jag, för det kändes som om att jag nästan “inkräktade” lite, på det där typiska mamma-pjosk-sättet. Så som man gör när de är yngre och behöver tröst för att de inte kan somna, är rädda för spöket i garderoben eller bara är för trötta så att ledsamheten tar över. Jag har ju liksom fått mitt. Mina arton år av gull var avverkade. Så jag tog bort min hand och skulle ta av mig jackan och flytta mig till den andra stolen, som stod lite längre bort. Men då sträckte han ut handen och sa sömnigt “Nej mamma, stanna, sluta inte. Fortsätt, snälla”. Så jag flyttade tillbaka, både i tid och rum. Till min stora son och lille pojke.

När jag efter tre och en halv timme gick ut mot bilen med min mun-svullna groggy tonåringsmanpojke fanns det inga moln att omforma på himlen, det var bara blått, trots att det inte fanns en tillstymmelse till sol där uppe. För det kändes så bra, att fortfarande kunna klappa bort spöken.

Bajsplocks-diskussion i ottan

Dag tretton. Vaknade 0540, av min tidsinställda träningsklocka i huvudet. Även vovven på nedervåningen har snabbt lärt sig exakt vilken tid som gäller. En sekund efter att mina ögon motvilligt slogs upp hördes ett försiktigt men ändå uppfodrande pip. Ett pip som, efter att jag inte rörde på mig under den första minuten, eskalerade till ett utdraget yl. “Men kom ner då. Kom. Kom. Kom ner. Skynda dig. Vi skall ju uuuuuuuut. Morgonpromenad i ottan! Jihoooooo!” Jag var själv på “lagom” (=inte alls) jihooo-humör. Kände mig bedövad. Jättetrött. Utsliten. Som om att jag inte sovit något alls, trots att jag la huvudet på kudden redan klockan kvart över nio kvällen innan. Jag börjar bli lite som en pensionär. Upp i ottan, isäng innan nyheterna och middag klockan fyra. Nej det där var nog orättvist, förlåt mig alla pensionärer. Jag äter dessutom middag prick klockan sju enligt schemat. Vilket känns betryggande …medelålders. Än så länge.

Väl ute, iklädd sedvanliga fodrade tights, ill-orange jacka, reflexväst och för säkerhets skull pannlampa eftersom vissa partier är tok-mörka så där tidigt på morgonen, var jag rustad för ännu en morgon-powerwalk runt området. För att toppa min utstyrsel med pannlampan så har jag även ett par hörlurar över hjässan, vilket får mig att se ut som något/någon man skulle kunna träffa på en liten tur till Mars. Ja jag har verkligen fullständigt släppt alla tankar på hur jag ser ut eller hur andra uppfattar mig. Jag vet inte ens var min mascara är någonstans (!) Håret lever så ofta i en hästsvans att det har format sig därefter. Det sitter liksom kvar som i en tofs när jag drar ur hårsnodden på kvällen. Jag har inte haft något annat på mig än träningskläder eller mjukisbyxor de senaste två veckorna. Jag har säkert hundra klänningar i garderoben men de känns fullständigt främmande. För att inte tala om höga klackar eller stövlar. Har jag någonsin haft det på mig? Jag är just nu för trött för att minnas. Min kropp vill bara ha mjuka sköna plagg som tar hand om mig.

På vår promenad i morse blev jag avbruten av en av dessa tröttsamma bajs-diskussioner som vi hundägare ibland måste ta. Vill bara påpeka att jag ALLTID plockar upp bajs efter min hund, även ur diken…. och även om ingen ser. Idag satte sig min “lilla”vovve i ett halv-dike en bit bort från ett hus. Innan jag ens hunnit ta fram den svarta påsen, ja innan toalettbestyren ens var klart, kommer en dam i röd väst farandes ut från ett hus och hojtar ilsket. “Du tänker väl plocka upp det där!” Herregud, hade hon suttit på span sedan klockan fem???? Jag svarar tillkämpat vänligt att “Javisst, jag plockar alltid upp efter honom” Då säger hon “Men gör det då! Det ligger ju bajs här….och här. Det har legat sen igår! Usch” hon pekar nästan frenestiskt med en ficklampa (!) på två gamla högar som ligger en bit bort. Hon ser väldigt arg och uppretad ut. Som om att någon har argumenterat emot henne i en timme efter att fräckt och utstuderat lagt bajspåsar utanför hennes dörr. Ficklampan som hon sedan riktar uppåt får hennes ansikte att se ut som något ur Scream. Jätteläskigt.

Jag försöker bortse från den där lampan i hennes ansikte och tänker att hon kanske tycker att jag ser lite läskig ut också, med min pannlampa och stora hörlurar. Jag svarar lugnt “Men det är inte min hund som har gjort det där”. Jag vet det med säkerhet. Dels för att jag alltid plockar upp och dels för att de där högarna var alldeles för löjligt små. De var ungefär en tredjedel av vad min vovve stolt åstadkommer minst två gånger per dag. Och de hade varken rätt färg eller form. Ja hundägare är som en småbarnsförälder. Man känner igen sina ungars bajs. Så är det bara. Jag har också alltid, för säkerhets skull, minst tre påsar XL med mig. “Han håller dessutom på just nu” lägger jag lite skämtsamt till för att få damen att förstå att även hundar vill göra “sitt “ lite ifred. Jag pekar mot Simba som olyckligt med sin okända publik står med sin rygg böjd som en gigantisk Tudor-katt och skäms-bajsar. Inte så konstigt, vem vill ha någon som skäller, lyser på en med ficklampa och anklagar en för att ha smygbajsat när man är mitt uppe i själva morgon-klämmandet?

Men den här damen var INTE på skämt-humör och hon var ungefär noll mottaglig för både mina argument och otvetydliga bevis för att de där andra högarna inte var “mina”. Hon hade helt enkelt dömt mig på förhand som en notorisk bajs-smitare och fortsatte att ilsket peka på de andra högarna och sa “Jag är såååååå trött på hundägare som inte plockar upp efter sig!” Men hallå, det förstår jag verkligen! Det gör jag. Men återigen, jag är ingen bajs-smitare!  Jag påpekade igen, att jag alltid plockar upp och att hon får ta det med de hundägare som inte sköter sig istället. Men ändå gav hon sig inte! Hon fortsatte att svänga med sin ficklampa som om att det vore ett vapen. Jag kände att jag började bli riktigt arg. Dels för att jag var oförskyllt påhoppad men också för att jag redan var trött och behövde fokusera på att genomföra min promenad så att jag kunde få komma hem och kollapsa i soffan i fred innan nästa träningspass klockan 10.

Jag kände hur ilskan steg som en raket, ungefär som när man kör bil och någon tutar oförskyllt i en rondell. Jag skulle just säga något riktigt dräpande (fult och elakt), men jag hejdade mig. För vad är det för mening? Vad är det för mening att spä på hennes fördomar om hur egoistisk dumma alla hundägare är? Så jag sa istället “Vet du, jag är verkligen ledsen för att andra hundägare inte har respekterat dig och ditt dike. Så för den här gången skall jag plocka upp även de där två högarna som någon annan har gjort. Se det som en tjänst som någon har gjort för dig idag. Kanske blir du inspirerad att göra samma sak. Och nästa gång du är ute så här tidigt på morgonen, om du ser mig och Simba, kan du väl bara säga Godmorgon istället för att skälla ut mig? “ Jag böjde mig ner och plockade upp Simbas (stoooora) hög och därefter de, tack och lov mindre och mer stelnade, andra två medan damen stod helt tyst bredvid som en domare som hade slagit klubban i bordet, förkunnat sin dom och väntade på att rätten skulle utgå. . Jag reste mig, log trött och sa “Hej då jag hoppas att ni får en fin dag.” Sedan vände jag mig om och började gå. Efter några steg hörde jag ett försiktigt lite motvilligt “Tack….. och detsamma” bakom mig. Och sedan kom det “Verkligen….tack” lite högre. Jag vände mig och vinkade och höjde sedan ljudet på mina hörlurar och fortsatte min Mars-promenad….med tre påsar bajs som extra vikt i händerna men med minskad vikt i bröstkorgen.