Konsekvenser och egen-skapade rädslor

Igår berättade jag om hur oväntat bra det gick när stora tonårssonen fick den ännu större förmånen att få bo ensam i lägenheten på Lidingö varannan vecka. OM han följde de uppsatta kraven som ackompanjerade detta fantastiska förtroende som vi gav honom. Jag menar, tänk er bara, arton år och få en etthundrafemtio kvadratmeter stor lägenhet för sig själv! Inga föräldrar som tjatar, man kan ta hem vilken röd-tott som helst utan att bli Guantanamo-utfrågad (ja han verkar ha en faiblesse för just rödhåriga långbenta skönheter) Man kan titta på vilka program och spela vad som helst utan att behöva ha på sig hörlurar, ingen tjatar om tandborstning eller att man måste komma i tid till skolan. När JAG var nitton år hade jag haft extrajobb i fyra år och min utflugna bror hade plötsligt osolidariskt flyttat hem igen vilket gjorde att jag var tvungen att dela rum! Kan ni ens förstå? Jag fick dela rum med en brorsa som tyckte att hans flickvän skulle sova över gång efter annan. Det var under den här perioden som jag blev expert på att låtsas-sova och att leva i en egen lalaland-värld. Och JA vi fick faktiskt även som små barn tälja kottar när vi ville ha roligt. Det är inte alls någon myt.

Men det gick ju så bra. Det här med särbo-sonen. I flera veckor gick det bra. Varje gång jag/vi kom dit så var det städat och såg propert ut. Sonen var lycklig och harmonisk, han växte upp, tog ansvar och jag var ännu lyckligare och dubbelt så harmonisk. I alla fall när det handlade om just den här delen av mitt liv. Min tonårs-navelsträngs-vånda. Nu vänder det nog (igen), NU blir han vuxen, tänkte jag, stolt och lättad. Tills förra veckan då familjecirkusen återvände för sin Lidingövecka och harmonin krackelerade.

Jag hade inte varit där på någon av mina ”stick-kontroller” på över en vecka, för det funkade ju så bra. Så jag öppnade dörren med lugn i sinnet för att, med kaninbur i ena handen och Simba kopplad i den andra, tvärstanna redan i hallen. Där stod det säkert fem soppåsar som antagligen, av lukten att döma, och av Simbas omåttliga intresse, borde varit nedburna till soprummet för minst en vecka sedan. Köksbordet, som var nästa fröjd för ögat, var belamrat med dator, skärm, kablage, halvtomma popcorn-påsar, disk och diverse klägg. Jag kände hur vreden snabbt växte i bröstet och hur munnen blev som ett smalt cykeldäck med punktering.

Köket var inte bättre. Inte på långa vägar. Hela diskbänken var belamrad och diskhon, där vände det sig till och med lite i min mage. För där hade ”man” tyckt att det var intelligent att fylla upp vatten ända till kanten för att sedan lägga i disken i det av matresterna bajsbruna vattnet och låta de överblivna köttbullarna simma runt och halvt lösas upp tillsammans med hushållspapper i sörjan. Sååå……motbjudande äckligt! Diskmaskinen var proppfull med ren disk och den hade antagligen varit alldeles för jobbig att tömma. Eller hade han brutit båda armarna utan att säga något? Var han kanske sjuk? Kanske en axel ur led? En veckas kräksjuka? Jag ville ju gärna tro det, även om jag innerst inne visste att så inte var fallet. Det var definitivt den återkommande latmasksjukan som hade slagit till igen.

Jag tog, vilket jag lärde mig på andningskursen för några år sedan, ett antal djupa andetag. Ända nerifrån magen. Man skall alltså efter varje andetag känna efter om den där ovälkomna känslan fortfarande är kvar, och hoppas att den försvunnit. I det här fallet var det både Ilskan och Besvikelsen som jag försökte andas bort. Men nej, båda två fanns kvar, trots att jag nästan tog allt syre i rummet. Men de dämpades i alla fall en aning och jag skrev då snabbt ett kort sms till sonen som var på jobbet:

Som det ser ut i lägenheten är INTE okay. Inte på långa vägar

Svaret kom oväntat snabbt och löd:

Jag sa redan till T (bonuspappan) att jag fixar det när jag kommer hem men jag har inte hunnit för vissa av oss är trötta efter att gå till jobbet varje dag”

Japp han anspelade alltså på att HAN minsann jobbar extra på Mediamarkt efter skolan medan JAG är en slö-hög som inte har ett fast jobb! Men alltså, på allvar, när har hjärnan växt klart på dessa tonåringar? Jo jag vet ju att den inte är färdigvuxen förrän de är ungefär 25 år men det är ju så svårt att ta till sig. De ser ju ut som vuxna, de kan till och med bland låta som vuxna. Och det är så frustrerat förvirrande, denna av-och-på bergodalbana. Ibland vuxen, bland femåring för att nästa dag vara ett (75 kilos) blöjbarn som stirrar ner i en mugg.

För trots växande hjärna, hur tänker dom när de tar till en sån slägga som i smset när de redan sitter i skiten? De ligger ju redan på ett jätte-gigantiskt minus! Tror de verkligen att de vinner fördelar med ett spydigt sms? Att jag kommer att ta till mig hans spetsiga åsikt om min påstådda slöhet och säga ”Ja men såklart älskling, stackars dig som har jobbat och är trött. Jag har ju bara jobbat i trettio år. Jag höll, samtidigt som jag tog hand om dig, ordning på huset, lagade, handlade, tvättade, diskade, tröstade, nattade, hämtade, lämnade, oroade mig, fixade och trixade…. Oftast ensam då pappa reste i jobbet. Men det var nog bara en ”tillfällighet” att jag hann med, jag hade nog någon osynlig och omåttligt orättvis förmån som du inte har. Och det är förstås därför det är så jobbigt för dig. Så vi skiter i det här raring. Du har helt rätt. Förlåt att jag sa något. Du får förstås bo kvar, utan konsekvenser.”

Ehhhh eller hur. Inte! Åhhhhh vad arg det gjorde mig! Den där meningen i hans sms. Nästan rasande! Jag till och med darrade av indignation. För jag kände mig oerhört orättvist behandlad, trots att jag vet att det är ett sånt där nålstick han tar till i hettan för att han VET att det känns. För mig. Men även om det är något som han ”tar till” så är det definitivt inte okay. Inte ens när man är tonåring.

Jag knep ihop mina cykeldäcks-läppar, andades igen, svalde ilskan och svarade kort:

”Det är ingen ursäkt. Jag är besviken men vill inte bråka, det ger ingenting, men vi hade en deal. Jag kan inte gå runt i den här skiten hela dagen så jag städar nu så pratar vi om konsekvenserna samt hur det blir framöver när du kommer hem.”

Jag kände mig nöjd och bestämd med mitt tydliga svar och påbörjade därefter raskt saneringen, nu med minskande Ilska och Besvikelse. Då plingar det åter igen till i mobilen och nästa genomtänkta statement löd morskt:

“Faktumet att du städar själv och säger att det inte är en alls godtagbar ursäkt betyder att du vill bråka. Har känt dig i 18 år, detta går två vägar mamma”

Jamen eller hur? Ni tonåringar vet ju verkligen precis allt om tvåvägs-kommunikation…NOT. Suck. När man som förälder står för en konsekvens och genomför den, då muckar man förstås. Tänkte inte på det. Det är sååååå jobbigt när de stackars barnen inte får som de vill. Dumma mig.  Igen.

Men jag stod på mig. Han skulle få ta konsekvenserna. Inte tal om annat. MEN allteftersom timmarna gick så växte den där bekant jobbiga klumpen i magen. Jag avskyr verkligen att bråka. Och ända sedan vi förlorade vår älskade Malin i December har rädslan att förlora någon mer växt och etsat sig in i min kropp som en gjuten betongklump. Jag faller inte tillbaka i mitt gamla medberoende-träsk men…..det gör mig svag. Det gör mig svag som förälder. Jag tänker helt orealistiska och rent av fåniga tankar som att “Tänk om han inte vill träffa mig mer nu bara för det här. Tänk om han aldrig vill hälsa på. Tänk om han väljer bort mig och jag inte alls vet vad han gör. Tänk om det då händer honom något och jag inte är där. Tänk om han flyttar helt utan att göra klart skolan. Jag kan inte förlora honom. Jag orkar inte.”. Tänk om. Så många onödiga “tänk om” det finns i livet. Jag vet att mitt resonemang antagligen låter omåttligt löjligt för många av er och att några just nu överseende och skeptiskt lyfter ena ögonbrynet och skakar lite föraktfullt på huvudet, men för mig känns det verkligt i stunden. Rädslan. Och det är jättejobbigt. Ända in i märgen. Trots att jag VET att det är tramsigt och att verkligheten är en annan.

Men istället för att låta känslan äta upp mig så ringde jag min TIR (Tur-I-Kärlek) (vinner aldrig på lotto numera) och uttryckte med gråten i halsen min oro och plötsligt uppkommande ångest. Han, min bipolära klippa,  sa bara lugnt, “Men Mimis, det här är inget problem,det finns bara två vägar och du har ingenting att vara rädd för.  Antingen så låter du honom bestämma och ta kontroll eller så fortsätter du att ha den själv. Det finns inga andra alternativ. Han är här. Han går ingenstans. Och han kommer att ta det här som en man. Han har vuxit på sig. Har du inte märkt det själv?

Så enkelt och ändå så svårt. Tack min klippa. För han hade ju såklart rätt. I allt utom att min son skulle ta det som en man. Där var vi överens om att vara oense. Men jag är medveten om att jag alltför ofta låter mina egenskapade rädslor styra mig. Men det är trots allt fortfarande JAG som är förälder, och det är min älskade slyngel, med växande hjärna, som är mitt barn, trots att han är myndig.

Så jag stålsatte mig för det tröttsamma kriget som otvetydligt skulle följa när han kom hem till mig och sina konsekvenser. Jag fortsatte att lägga beslag på syret och pratade med de mindre barnen så att de inte skulle bli oroliga för de kommande högljudda rösterna och smällarna i dörrarna framåt kvällen.

Och så kom han då hem, min stora son, som hade jobbat på Mediamarkt till klockan åtta på kvällen. (“stackaren”) Jag talade lugnt om för honom att det, som konsekvens för städhaveriet, skulle bli tre veckor hemma i huset med start fredag. Och nej, det spelade ingen roll om han hade tänkt ha polarna över på sin födelsedag. Det fanns inga förmildrande omständigheter att ta till för minskat straff.  Han skulle under de här tre veckorna få bevisa att han kan sköta sig genom att ha snyggt och ordning, dammsuga två ggr per vecka, byta sina lakan en gång per vecka, ställa undan disk, hjälpa med att tömma diskmaskinen, slänga skräp och vara hjälpsam och trevlig i övrigt. Och om detta fungerade skulle han få en chans till med samma arrangemang i lägenheten. “Se det som att du en möjlighet till en förmån”, sa jag mammigt förnuftigt.

Det blev tyst en stund. Jag andades febrilt bort mitt bråk-obehag och väntade på den kommande spydiga tonårs-kommentaren. Efter en stund sa han lugnt “ Mmmmm, det var verkligen dumt av mig att inte fixa iordning och istället låta det bli så stökigt. Förlåt. Det här ÄR verkligen en förmån . Hjälper du till att skjutsa mina prylar på fredag? Och finns det mat till mig också?  Eller kan jag göra något?

Som sagt, jag lär mig nog aldrig att helt förstå hur det rör sig i den där växande hjärnan. Kära TIR, du hade rätt och jag hade fel. Jag måste nog istället fokusera på att lära mig själv att inte låta mig dras med av mina rädslor. Vi vet ju aldrig vad som händer varesig, idag eller imorgon. Att “leva i nuet” är en alltför använd och nästan tröttsam klysha, men samtidigt är det den mest sanna.

Nu bor vi här i huset. Tillsammans. Vecka ett har snart passerat och …inga kalsoner på golvet, ingen möglig disk eller sura miner i sikte. So far so good!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *