Att träna ålders-smart…är svårt

Imorse var det EXTREMT motigt att bege sig ut klockan 0615. Inte så mycket p.g.a regnet men mera för att jag var så infernalist ap-trött och främst för att min rygg inte riktigt ville vad jag ville. Milt uttryckt. Jag lyfte för tungt en gång för mycket häromdagen. Ni vet så där när man tänker att “Jodå jag klarar EN till, bara en… hon som lyfte innan mig fixade det och då gör jag det också. För jag är ju såååå vältränad nu” Inte. Eller jo, jag börjar bli någorlunda tränad (men jag skippar ordet “väl” framför, än så länge)

Men det spelar ju liksom ingen roll att man har kört ett tag när man ändå gör tvärt emot vad man har lärt sig. Hur dum får man vara? Jag har fått hamrat i mig att det är bättre med fler repetitioner med vikter man orkar istället för att envist köra på med en tung vikt trots att musklerna redan har svimmat av utmattning. För då gör man självklart inte på rätt sätt. När biceps ligger i en obrukbar muskelhög och jämrar sig medan man ändå försöker få upp stången med vikter, ja då tar ju förstås nästa grupp vid för att “hjälpa till”. Den solidariska kroppen. En för alla alla för en. Muskel-musketörerna. Det är som om att jag plötsligt skulle bli lam i händerna när jag kör bil, då skulle ju personen bredvid grabba tag i ratten, så att vi inte skulle köra av vägen. Men det är inte så lätt att styra rätt när man sitter i passagerarsätet, eller hur?

Och när det gäller min biceps-övning; Utmattningen i kroppen kombinerat med de avsvimmade bicepsen gjorde att jag istället svingade upp stången med hjälp av vilja som urartade till en spasmig rygg-knyck. Och rygg-knyckar är INTE bra när man tränar. Eller annars heller. Speciellt inte när man är mer än….40 år. Och man skall definitivt INTE träna biceps med ryggen. Man skall också alltid avhålla sig från knyckar. Aj!!!!! Skit!! Kände mig, välförtjänt, som minst åttio år när jag skulle kravla mig ur sängen både igår och imorse. Ibland förtränger jag att jag inte är tjugo längre…eller nåja… inte heller trettio….eller fyrtio….

När man gör illa sig numera så tar det sån infernaliskt lång tid att bli okay igen! Det är helt sjukt orättvist av livet. Det är som att tvingas köpa en gammal Amazon från skroten och försöka rusta upp den för att få komma från plats A till plats B. (För er som inte ens vet vad en Amazon är så är det Volvos volymbil och stora framgång på 60-talet. Nästan alla hade en sån bil) Men alltså, när man då skadar sig i min ålder, varesig det är på gymmet, för att man råkar trampa snett då man missar ett trappsteg som man hade förträngt eller går in i en vägg som man inte ser för att man har förlagt glasögonen, eller bara råkar böja sig lite för hastigt, så går det liksom inte längre bara att lägga sig och vila några timmar och sen studsa som en studsboll igen. Eller ta en lakrits-shot istället för alvedon. Faktum är att man är så långt ifrån studsboll man kan komma. Man är nog, sorgligt nog, mera som ett tungt bowlingklot…som har fastnat i rännan. Nu tar det flera dagar bara att få ordning på liten sträckning. Att gå rakt och att böja sig för att kunna knyta skorna utan att låta som en katt som har hamnat i kläm. Och så fort man sätter sig eller lägger sig i bara fem minuter så….stelnar man. Ja man stelnar som utspillt människo-stearin på bordet. Nu måste man gå på massage, besöka kiropraktor, stretcha och ta smärtstillande salva. Man måste ligga med en värmedyna (istället för något roligare) och sen helst gå med en gördel som stabiliserar ländryggen. Herregud, en gördel! När jag var på gymmet igår stack den upp som en vuxenbjöja ur mina tajts. Sexigt värre. Inte för att jag strävar efter att vara sexig på gymmet. Men ändå.

Jag läser här och där att den fysiska förmågan har sin peak i 25-års­åldern, därefter går det utför (no shit!)  muskelmassan minskar, testo­steronnivån sjunker liksom maxpulsen, och hjärtats pumpförmåga försämras. Allt detta gör att konditionsvärdet försämras med ca en procent per år. Så har du ett konditionsvärde på 50 som 25-åring, kan du alltså räkna med att värdet sjunker till 42–43 när du är 40 – vilket motsvarar att du blir cirka fem minuter långsammare på 5 km löpning. Inte för att det spelar någon roll, för löpning är ändå så trist att man stannar av uttråkning. MEN detta är alltså forskarnas och teoretikernas syn på saken,  till glädje för alla oss som passerat 25 år (för …ett tag sedan) verkar något helt annat gälla i verkligheten. För det vimlar ju faktiskt av idrottare som levererar topprestationer långt upp i åldrarna. Se bara på min PT. Hon är ett under av fysik. och hon är av samma årgång som mig. Det handlar nog mera om att använda sin ålder smart. Ålder och erfaren­het borde ju ge en mycket större insikt i och förståelse för hur kroppen exakt reagerar på träning, hur mycket vi kan pressa den, vilket i sin tur innebär att vi tränar smartare med åren och gör färre träningsmisstag jämfört med då vi var yngre. Jo eller hur? Det märkte vi ju häromdagen. Verkligen smart av mig. Jag kanske kan skylla på att min metaboliska ålder har minskat för varje vecka nu när jag har kört så hårt. Kanske även det där med erfarenhet och visdom också försvinner då? Som en kroppslig minnesförlust. Jo så får det nog vara. Idag skall jag se på mig själv som en max tjug…okay då…trettio…ish årig oerfaren träningsnörd…med gördel.