Bara 7 1/2 vecka kvar

Dag tjugo av idogt tränande och mat-diciplin. Jag trodde att det skulle vara absolut värst att behöva ge sig ut varje dag klockan 0600 i ur-och-skur-mörkret, eller att behöva äta samma saker varje dag, att inte få unna sig en ynka pynka liten mini-bit av en macka….eller frukt…..eller ett riskorn…..eller ett enda spagettistrå…för att inte tala om att inte få ha mjölk i kaffet! Men nej, det absolut värsta hittills, det var när jag fick ont i halsen och bestämt blev beordrad vila. I FYRA DAGAR! Inte en chans att jag fick visa mig på gymmet eller ute i området iklädd min numera så bekväma pannlampa och stora hörlurar som grädde på moset. Nej jag skulle ligga och vila under täcket. Knapra vitaminer, vitlök och ingefära medan alla andra tävlande sprang ifrån mig. Jag blev som en arg och ledsen hundvalp som inte fick gå med på promenad. Som blev lämnad ensam kvar i hundgården. Så orättvist. Jag tyckte, vilket är helt emot mitt vanliga jag, oändligt synd om mig själv där jag låg under filten, knaprandes C-vitamin och tittandes på gamla avsnitt av Gilmore Girls. Det skulle poppa upp muskler på alla andras armar, ben, magar och rumpor medan mina armar skulle fortsätta hänga som två otvättade gardiner och min rumpa skulle fortsätta vara platt och lös som en ostekt lövbiff. Arghhhh….. DET var mycket mer jobbigt än att ha kokosolja i kaffet istället för mjölk.

Jag trodde inte att jag var ett dugg tävlingsinriktad längre. Att det här, det gör jag bara för mig själv, och det spelar ingen roll alls hur det går. “Huvudsaken är att jag försöker.” Precis så sa jag pedagogiskt till min bonusdotter på väg till skolan i förrgår när hon hade stor ångest över att inte prestera på dagens prov i biologi. “Raring, huvudsaken är att du vet med dig att du har gjort ditt allra bästa. Att du försöker. Bry dig inte om hur det går för de andra. Fokusera på dig själv. Det du inte kan det pluggar vi på sedan så att du kommer ikapp. Vi vet hur hårt du jobbar” Visst var det peppande och riktigt? Och efterlever jag det själv? Njaaaeeee, kanske inte, iallafall inte just nu. Men jag VILL ju fortfarande vara bäst i klassen! Jo det sitter fortfarande i, så är det bara. Lika mycket och idogt som jag pluggade för mina betyg i skolan då det begav sig, lika idog är jag nu. Det är liksom inte hela 7 ½ veckor kvar av det här testet, nej det är BARA 7 ½ veckor kvar. Man rycks liksom med. I tävlingsdelen av det hela. Men så länge jag har en coach som har koll så gör det inte så mycket. Hon är extremt noga med att träna exakt rätt, att äta rätt, att man skall vila när hon ser att man verkligen behöver och hon tillåter inte någon att träna då de är minsta sjuka. Henne vågar ingen sätta upp sig emot. Hon är en tuff klassföreståndare. Och nästa vecka skall jag till sjukhuset för att gå igenom vad levern och tumören behöver för att må så bra som möjligt under tiden att jag tränar hårt och äter diciplinerat.

Så, nu med frisk hals, är det dags att ge järnet. Igen. Bara 7 1/2 vecka kvar…