Halvtid

Dag tjugoåtta. Snart halvtid. Även om kroppen har börjat vänja sig vid vad som gäller, så blir den trött ibland. Och när den blir det, alltså riktigt riktigt trött utan jag-är-bara-lat-tendenser, då måste man lyssna. Imorse sa den väldigt allvarligt “Hallå jag orkar inte pinna på som en flåsande galning i en timme i morgonmörkret idag, jag vill gå i normal takt. Jag är verkligen trött. Utmattad. Och vovven vill hinna göra sina morgonbestyr utan en matte som står bredvid och gör fåniga och väldigt stressande hoppsa-steg”

Så då lyssnade jag. Jag tog på en extra tröja och gick istället en lugnare en-timmes promenad. En No-Powerwalk. Vi var helt ensamma i höstlövs-regnet. Vi mötte inte en enda människa på hela vägen. Till och med rådjursfamiljerna verkade sova. Undras vad alla människor gör på lördagsmornarna. Antagligen som det flesta normala människor och rådjur– de sover gott i sina sängar eller under något värmande träd.

När jag kom hem, tände jag stearinljus i vardagsrummet, la mig under filten i soffan och lyssnade på min ljudbok medan jag drack mitt morgonkaffe. Resten av familjen sov. En bra uppladdning för det kommande 2 timmars grupp-intensiv-passet klockan 10. Here we go…

Så underbart skönt. Tack kroppen för morgonvila.