Har gener betydelse när man tränar?

Sex veckor av intensivt tränande…och bara fyra veckor kvar. Förändringen går inte lika fort som jag hade hoppats…trott…. men man får väl bara inse att man faktiskt inte är tjugofem längre. Inte så att det inte går åt rätt håll, för det gör det. Verkligen! Jag har både gått ner i vikt, minskat fett och ökat muskler. Helt plötsligt kan jag använda en massa saker i min garderob från min storlek trettiosex-period igen. Och DET är ett jätteplus! Både för mig och plånboken. Nu får mina kaftanliknande DiLeva—skjortor hänga och damma istället.

Men det här med muskler…. det är som om att de leker kurragömma med mig. Herregud jag tränar ju VARJE dag. Så var ÄR ni???? Helt allvarligt. Hur får ni ens plats att gömma er där under skinnet? Vakna!!!!! Jovisst, jag är smärt. Absolut…men det hjälper ju inte. Jag måste ju bygga muskler också! Mina armar skall ju bli sådär snyggt definierade, magen skall bli lite lagom rutig, ryggen skall spela violin av sig själv och benen skall bli starka och sakna knäöverhäng. Just nu är magen den som är mest med på mina planer. Ryggen och axlar börjar hänga på, men armar och ben…..de är bara…. smalare. Jag kommer snart att se ut som en flamingo.  Och hur i herrans namn får man en rumpa?? Alltså en riktig rumpa som syns även i profil. Jag har förstås aldrig någonsin haft en sån där uppnosig tonårs-rumpa och det är väl en utopi att tro att den plötsligt skulle resa sig mot skyn  …men den kan väl åtminstone …jag vet inte….titta lite bakåt? Eller halvuppåt kanske? Jag begär verkligen inte så mycket. Bara en liten liten ynka höjning över havet.

Så när man sliter och sliter utan att det syns så värst mycket så börjar man undra hur mycket av en persons ökningar i styrka och muskelmassa som beror på gener och hur mycket som beror på träning och kost. Ofta hör man att generna har en väldigt liten eller ingen inverkan. Nina, vår PT-guru,  säger att det absolut har betydelse. Och henne litar jag blint på. (utom när hon säger att utfalls-steg är det bästa som finns) Men som vanligt ville jag ändå googla lite i ämnet.  Och jodå,  det har visst betydelse. Det finns studier som visar att det till och med kan ha STOR betydelse. Så, tack mamma och pappa! Vi kommer alltså från en muskelmesbyggar—släkt. Förutom knäppa tår och att jag föddes med päls på ryggen har jag alltså också svårt att bygga muskler trots att jag sliter mitt anletes svett dag ut och dag in. Och ja det där med päls på ryggen är sant. Vi är en väldigt….hårig släkt. Nästan lite ap-lika. Min rygg-päls försvann dock efter ett tag men min bror, som i övrigt ser väldigt svensk ut, måste ha huvudet rakat för hans hår växer uppåt och utåt, precis som på min egen son. Om de inte håller håret i schack ser de ut som två övervintrade disco-afron från sjuttiotalet.  Tur att de är så fina i sina korta frisyrer. Men jag älskar dem förstås även med deras underliga krull. (Bara så ni vet ifall ni skulle råka läsa vad jag skriver)

När det gäller gener så har min mamma, precis som jag själv, alltid varit smärt (ja okay, tack för det då mamma – det uppväger iallafall pälsen och tårna) Mamma har dessutom tränat jättemycket genom åren. Mmmm hon var verkligen en riktig träningsnarkoman..ish… Hon tränade genom att sträcka sig efter chokladasken eller att dippa chips likt en snacks-champion. För det spelade ju liksom ingen roll vad eller hur mycket vi åt, vi såg likadana ut ändå. Båda två. Vi la inte på oss ett gram hur slappa och slöa vi än var. Det vill säga ända till slutet av medelåldern då vi helt abrupt och chockartat blev ….som alla andra. Det gick inte längre att äta kanelbullar till frukost, ett kilo godis per dag och en chipspåse till TV soffan på kvällen. Plötsligt gick vi upp i vikt! Det kändes helt absurt. Och fruktansvärt orättvist. Varför ändra våra liv sådär utan att ens varna innan. För det liksom smög sig på. Som en förklädd inbrottstjuv om natten. En tjuv som helt fräckt snodde det goda onyttiga livet. Ja just det där livet som la grunden för mina inre fettdepåer som jag slåss med nu. Trots att jag faktiskt HAR tränat på riktigt. Alltså på gymmet och inte i chokladasken.

Men tillbaka till musklerna. Man får inte ge upp för att man inte har några bra muskel-gener. Vi med lite sämre förutsättningar kan också nå imponerande resultat och prestera långt bättre än gemene man oavsett vad vi ger oss på. Det krävs bara lite… mer. Lite (mycket) jävlar anamma och en obändig vilja att inte ge upp. Man måste ge drivkraften och  tävlingsinsikten utrymme.  Idag, efter ett en timmes cardio-pass med efterföljande ryggpass, fick jag tillåtelse av min PT att äta banan och riskaka när jag kom hem. För även min hjärna har börjat bli lite seg (…are) av proteinkosten och all fysisk träning. DET var dagens drivkraft för mig.  Det kändes som att jag helt plötsligt kunde klara av vad som helst, efter bara en enda gul banan.