Minska FB likes till förmån för det levande engagemanget.

Idag ringde en gammal vän på mobilen. Vi har inte setts eller hörts på…. Ja jag vet faktiskt inte, det kan vara ett år, två år eller till och med tre år. Tanken är lite skrämmande för jag har faktiskt ingen aning om när det var vi senast hördes av. Men saken är den att det har KÄNTS som om att vi har setts och hörts av. Massor med gånger. För jag har ju följt honom på Facebook. Så jag vet….. ungefär vad som händer. Alltså när han är ute och reser, åker skidor, klättrar i berg, myser (rumsrent) med fina frun, testar på att vara kock för en dag, när deras pojkar har gjort något roligt, hur glada de ser ut när de är samlade hela familjen….

Och de där inläggen, de har har invaggat mig i någon slags falsk känsla av att vi kontinuerligt hörs av och ses ändå. Precis som med de flesta av mina Facebook-vänner. Visst är det ändå lite sjukt? Att man invaggar sig själv i föreställningen att man faktiskt umgås med sina vänner bara för att man sitter på kvällen och uppdaterar sig om deras liv på Facebook. Alltså den del de väljer att posta på en virtuell anslagstavla. När jag läser inläggen så ler jag oftast lite igenkännande (eller avundsjukt) och tänker “Vad kul han eller hon verkar ha det. Och oj vad stora barnen har blivit!” “Skönt att de fortfarande verkar vara så lyckliga” Jag skickar en Like, en Tummen Upp eller ett Hjärta och sen slår jag nöjt ner locket på datorn och känner mig social och uppdaterad. Som om att jag faktiskt har umgåtts med dem. Medan jag egentligen bara har “umgåtts” med de där bilderna och texterna på min skärm. Det är som att slö-läsa en tidning i soffhörnet.

Och grejen är, att även om jag känner mig uppdaterad, så känner jag mig inte….. upplyft. Inte som jag blev imorse. Av ett telefonsamtal. För det är ju en sån otroligt stor skillnad, att faktiskt prata. Att få höra orden och känslorna bakom alla de där fina Facebook bilderna. Hur mår de egentligen? Vad händer? Vad är roligt? Vad har varit jobbigt? Och att få frågan “Hur mår du?” “Jag har varit orolig för dig. Är du okay nu” istället för en Like eller Tummen upp efter ett inlägg. När vi la på efter att ha pratat i munnen på varandra i en halvtimme så bubblade det inombords som av vänskaps-glada små kolsyreexplosioner. Man blir glad av att prata med sina vänner. Man blir berörd. Man känner med. Man är närvarande och engagerad. Det är som ett bad i endorfiner.

Efter samtalet gick jag in på Facebook för att se vilka av mina vänner som jag har träffat, alltså som i att verkligen umgåtts med, under de senaste två månaderna. Resultatet blev nedslående fyra stycken, varav tre av dem endast en gång. Nu har ju den här senaste perioden inte varit så socialt tacksam för mig. Det har varit en del bagage att lasta av, men ändå….

Men sen googlade jag lite och hittade en studie från Oxford University som har tittat på sambandet mellan människors Facebook-vänner och riktiga vänner. De fann att endast fjorton av de genomsnittliga etthundrafemtio Facebook-vänner en användare har skulle uttrycka någon sympati för användaren i verkliga livet. Men usch….det kändes ju väldigt ….ovänligt. Jag fick nästan en olustig känsla i magen. Bryr sig så få om mig? Men i undersökningen framkom också, att i genomsnitt endast fem Facebook-vänner, betraktas som “nära vänner. Och isåfall har jag ju ett ganska bra socialt resultat med mina fyra kontakter de senaste två månaderna! Eller? Nej… så är det nog inte egentligen. För när jag tittade igenom min Facebook lista igen så insåg jag att jag har den stora förmånen att ha fler än fem som jag, åtminstone tidigare, utan tvekan har räknat som nära vänner. Nära vänner som jag, p.g.a tidsbrist, slöhet och…..livet…. har tillåtit bli Facebook-vänner. Vänner som jag en gång har nötts och stötts med, utvecklats med, som jag har delat mitt liv med, som jag har skrattat mig kissnödig med och som har delat SINA liv med mig.

Jag kommer inte att sluta att skriva inlägg och att kommentera andras inlägg. Jag gillar fortfarande idén med Facebook, eftersom man inte har tid och möjlighet att ha kontakt med ALLA. Och det ÄR roligt att läsa andras inlägg. Men det är nog på tiden att rycka upp mig och ta till vara på den där kolsyre-glädjen som inte kostar mer än lite av ens tid. Några siffror på mobil-displayen, en timme på ett fik, en middag eller en promenad.

Det är dags att åtminstone minska liksen något till förmån för det levande engagemanget. Jag skall försöka ge de sociala relationerna lite större utrymme än de sociala medierna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *