Sju år yngre på en vecka

Nu har jag kört i åtta dagar. Träning träning träning och ett strikt kost-schema där jag äter mer (!) än vad jag normalt brukar göra. Och vid invägningen imorse hade jag gått ner i vikt, fått upp muskelmassa och minskat fettdepåerna…OCH min metaboliska ålder är SJU år yngre än vad den var för en vecka sedan!

Både mitt inre och yttre fett har nog varit lite i chock hela veckan. Men vi har kämpat på och i lördags så kände jag mig ändå på topp. Ni vet så där oövervinnlig med energi fylld till bredden från topp till tå. Hela gruppen var på gymmet samtidigt och även min andra hälft var där, lite stressad men stolt över hur dedikerad jag är. Han är nog lite orolig över att jag skall “gå om” honom, vilket är ganska orealistiskt med tanke på att han har varit på gymmet ungefär sju dagar i veckan i ett års tid. Snacka om dedikerad. Men det var iallafall en väldigt bra dag. I lördags. Det var en sådan där dag där precis allting känns rätt. Bra träning, bra energi, rätt människor och en massa kärlek och skratt. Bra start bra slut och bra mittemellan. Önskar att man kunde spara sådana dagar på burk.

Men dagen efter, alltså igår, vaknade jag, som för att jämna ut livet,  till en helt annan typ av dag. OCH som en helt ny person. Som ett fullständigt vrak. En sjunket skepp på botten av havet. Jag var helt slut. Kroppen bara skrek Neeeeeeej!!! Låt mig vara!!!! Försvinn!!!!! Alla fett-depåer hade gått in i någon slags demonstrativ koma, musklerna sov fortfarande av utmattning medan benen och armarna var fyllda med bly och huvudet tungt. Jag tänkte att “Jag kommer inte upp, det är omöjligt. Jag ligger helt enkelt bara kvar här under täcket och låtsas som om att den här dagen inte finns. Jag ooooooorkar inte!

Jag ignorerade signalen på alarmet och tryckte mig demonstrativt ner mot kudden och drog täcket tätare runt om mig. Det var ju så skönt där under. Så underbart skönt. Jag ville bosätta mig där i mitt kudd-bo en hel vecka. Men någonstans långt där inne i den där trötta kroppen så fanns ändå den där jobbigt envisa viljan kvar. Den som medlande konspiratoriskt sa “Men du kan ju gå ut och bara gå en promenad, helt lugnt utan krav. Bara för att komma igång och få lite friskt luft” Frisk luft, det begreppet förstod jag. Men jag behövde inte ute-luft, jag fick luft ändå. Genom springan i det öppna fönstret i sovrummet. Det räckte alldeles utmärkt. Och de där orden “Gå och Promenad” som rösten sa, de ville jag inte alls förstå, de kändes bara helt obegripliga….och oöverstigliga. Hur skulle jag ens kunna ta mig upp ur sängen? Delar av min kropp var ju förlamad. De var för guds skull i  koma. Och täcket och kuddarna var dess livsuppehållande åtgärder.

Så nej , skulle inte tro det. Det skulle inte bli något “Gå” här. Här var det Ligga som gällde, och då menar jag i benämningen vila, tyvärr inget annat roligt. Jag bestämde mig för att sluta ögonen igen. Så djävulskt skönt! Mörkt och lugnt. Jag slappnade av. Men den där envisa rösten, som t.o.m letade sig in under mina demonstrativt slutna ögonlock återkom med “Ger du upp så lätt? Trodde att du var en fighter…det är ju bara tio veckor av ditt liv” Arghhhhh….. jag kunde inte få bort den där rösten. Det var omöjligt Så jag suckade och gav upp. Kravlade mig ut från mitt underbara täcke och satte mig med ett stön på sängkanten. Musklerna pep protesterande och benen kändes som om att de vägde 100 kg. Var. Men jag kom i mina kläder, tog på skorna, satte kopplet på Simba, och sedan gick vi.

Vi gick och gick och gick. Vi gick långsamt medan solen fick ögonen att kisa, kinderna att få färg, mungiporna att le och alla medvetslösa muskler att vakna till. En och en halv timme promenerade vi runt, i det finaste höstväder man kan tänka sig. Och sedan var vraket bärgat. Jag var människa igen. Och jag orkade t.o.m gå till gymmet för att köra gårdagens benpass.

Idag är energin tillbaka. Och dagens invägning gjorde att motivationen rusade i höjden igen. Och jag kände mig så taggad, trots att min kära PT höjde ett förvånat ögonbryn när jag beskrev gårdagen. “Men skrev jag inte in att söndag är vilodag på ditt schema?” Nej du missade det….liksom. Men det gjorde ingenting, så här i efterhand. Träningen gick som på räls idag. Tre pass avklarade och nu är det återhämtning som gäller. Men tänka sig ändå, SJU år….. jag längtar redan till nästa vecka. Det är nästan lite Benjamin Button-känsla över det här. Även om man inte vill gå riktigt så långt. (Har ni inte sett filmen så gör det, den är fantastisk)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *