Tuttarna som försvann

10 veckors intensiv-träning är slut, och vad har jag lärt mig?

  1. Tuttarna försvinner! Ja det är nog den stora (och enda riktiga) baksidan med detta. I ungefär åtta veckor smyg-höll kroppen kvar dessa båda klenoder, antagligen för att invagga mig i falsk säkerhet. De har ju alltid varit mitt…. ”flaggskepp” som många gånger har fått skeptiskt misstänksamma frågor som ”Hallå är ni verkligen äkta?” ”Nej men allvarligt, var är ni gjorda någonstans, vilken läkare?” Men jo, de ÄR superäkta. De har bara, som en extra gåva eller kanske kompensation för annan livs-skit, blankt trotsat tyngdlagen till och med efter barnafödande och idogt ammande. Fast under de här veckorna har det mest blivit sport-BH dag efter dag, så jag har liksom inte reflekterat så mycket över flaggskeppets vara eller inte vara. Det sitter ju liksom där det sitter när man tränar och svettas dygnet runt. Bestämt inklämt och tillplattat i tajt sammanhållande stretch. Ungefär som i en mjukare form av mammografi-maskin. Men så en dag, i vecka åtta (låter som en graviditet, men man räknar verkligen intensivt veckor även i såna här sammanhang) skulle jag ta på en av mina vanliga BH,ar efter den välbehövliga duschen. Frågan ”Är ni äkta” ändrades nu drastiskt till ”Är ni vänd-stekta” Arghhhhhh! Två ynkliga stekta ägg skvalpade där längst ner i den fina spets BHn. Herregud. Skeppet hade sjunkit till botten! Som värsta Titanic …eller i det här fallet;  Tit-tanic… Jag visade motvilligt upp den sorgliga synen för min andra hälft som verkligen försökte hålla god min, men jag såg hur sorgen ofrånkomligt vällde upp över den hastiga bortgången av de kära tvillingarna. Jag tror (trots att ett omedelbart erbjudande om silikon-fest inkom) att vi får hålla likvaka  eller kanske bara investera i en vadderad push-up i en mera lämplig storlek. De kan göra underverk med de allra stektaste ägg…tror jag i alla fall.
  1. När man ändrar diet och börjar med proteinpulver som tillägg – ha ALLTID, och jag menar verkligen alltid,  med toapapper i fickan på dina power-walks och intervallträningar! Det är som att ha säkerhetsbälte i bilen – så enormt mycket tryggare. Say no more.
  2. Det är super-viktigt att ha realistiska förväntningar på hur snabbt resultaten kan komma. Det krävs t.ex. flera års regelbunden och hård träning innan man kan jämföra sig med Linda eller Arnold i Terminator. Inte för att jag suktar efter att se ut som Arnold men Linda Hamilton var ju imponerande då det begav sig. Jag trodde naivt när jag började den här tävlingen att musklerna bara skulle.. poppa upp som popcorn i micron. (fast på armarna då) Men så är det alltså inte. Hur stor muskelmassa man kan utveckla beror nämligen också på vilka gener man har, vilket jag redan har givit mina föräldrar en skopa för i ett tidigare inlägg. Jag är en snigelmuskelbyggare. Simple as that!
  3. Man måste äta MYCKET för att bygga muskler. Om man inte får i sig tillräckligt med proteiner och kalorier tar det bara extra lång tid. Och man riskerar istället att sluta som en hålögd magerskata med synliga blodådror. Och det är dessutom viktigt att äta på regelbundna tider. ALDRIG hoppa över eller ”inte ha tid” att äta. Jag har också slagit knut på mig själv för att lära mig att tillaga kyckling och lax på hundra olika sätt för att försöka lura mig själv att jag inte äter samma sak varje dag. (ja jag är lättlurad men jag bjuder på det) (Känner mig lite som Top Chicken Chef)
  4. Träningsbelastningen är den mest utslagsgivande faktorn när det handlar om styrketräning. Tränar man med för lätta vikter stimuleras inte musklerna till att växa. Det krävs att man tränar med så pass tunga vikter att man bara orkar göra mellan 6 och 12 repetitioner. Verkligen jättejobbigt! Usch jag var ju nästan lite rädd för de där stoooora vikterna på andra sidan av lokalen. Försökte länge låtsas som om att de inte fanns. Coach Nina fick verkligen kämpa för att övertala mig att släppa taget om de ”lite mer” mesiga 2-3 kilos vikterna. Men det gick! Nu står jag där i gymmet och skulpterar mina nya rundade axlar med hantellyft åt sidan med 12-20 kilos vikterna istället. Nej inte hela vägen upp, jag är fortfarande en mager muskelsnigel, men det behövs inte, för ibland är det de SMÅ rörelserna som gör susen….och de bränner som satan.
  5. Vågen är totalt överflödig, i alla fall när det gäller vikten. När vi började var jag en typisk pommes frites. Relativt slank på utsidan men smällfet på insidan. Nu är jag nog mera en sparris. Fortfarande slank men nu både på in och utsidan. Så håll koll på det inre fettet istället för antal kilon! Många lite rundare personer var långt mer hälsosamma än mig när jag började den här resan. Vägra vara en pommes! Det kan vara farligt, även om man tycker att de slimmade jeansen sitter perfekt.
  6. Sist men inte minst har jag har lärt mig att man klarar så mycket mer än vad man tror. Fyra timmars träning per dag i tio veckor. Det ÄR jobbigt, slitigt och ibland mördande tungt men samtidigt otroligt roligt och inspirerande. Att ge hundra procent hela tiden, att aldrig ge upp, oavsett hur motigt det är ibland. Att pusha varandra i gruppen. Det är en härligt underbar känsla. Jag är så grymt stolt över mig själv att jag klarade hela vägen! Heja mig!!

Och vad händer nu? Jo nu väntar vi på fredag då vi får resultaten under galamiddagen och sedan är det dags för nästa mål; att äta upp mig lite och bygga muskler i min egen kroppstakt. 5 dagars träning per vecka, två vilodagar och en dag med att unna sig sånt som är gott…. Eller ja i alla fall lite godare. Och förstås, alltid fasta mattider, mellanmål och tid för återhämtning.

Stort gigantiskt tack till vårt inspirerande PT-team Anna, Cassandra, Angelica och Micke och framförallt till kunniga duktiga fantastiska Coach Nina Säbom som fick mig att alltid ta ett steg till.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *