Bajsplocks-diskussion i ottan

Dag tretton. Vaknade 0540, av min tidsinställda träningsklocka i huvudet. Även vovven på nedervåningen har snabbt lärt sig exakt vilken tid som gäller. En sekund efter att mina ögon motvilligt slogs upp hördes ett försiktigt men ändå uppfodrande pip. Ett pip som, efter att jag inte rörde på mig under den första minuten, eskalerade till ett utdraget yl. “Men kom ner då. Kom. Kom. Kom ner. Skynda dig. Vi skall ju uuuuuuuut. Morgonpromenad i ottan! Jihoooooo!” Jag var själv på “lagom” (=inte alls) jihooo-humör. Kände mig bedövad. Jättetrött. Utsliten. Som om att jag inte sovit något alls, trots att jag la huvudet på kudden redan klockan kvart över nio kvällen innan. Jag börjar bli lite som en pensionär. Upp i ottan, isäng innan nyheterna och middag klockan fyra. Nej det där var nog orättvist, förlåt mig alla pensionärer. Jag äter dessutom middag prick klockan sju enligt schemat. Vilket känns betryggande …medelålders. Än så länge.

Väl ute, iklädd sedvanliga fodrade tights, ill-orange jacka, reflexväst och för säkerhets skull pannlampa eftersom vissa partier är tok-mörka så där tidigt på morgonen, var jag rustad för ännu en morgon-powerwalk runt området. För att toppa min utstyrsel med pannlampan så har jag även ett par hörlurar över hjässan, vilket får mig att se ut som något/någon man skulle kunna träffa på en liten tur till Mars. Ja jag har verkligen fullständigt släppt alla tankar på hur jag ser ut eller hur andra uppfattar mig. Jag vet inte ens var min mascara är någonstans (!) Håret lever så ofta i en hästsvans att det har format sig därefter. Det sitter liksom kvar som i en tofs när jag drar ur hårsnodden på kvällen. Jag har inte haft något annat på mig än träningskläder eller mjukisbyxor de senaste två veckorna. Jag har säkert hundra klänningar i garderoben men de känns fullständigt främmande. För att inte tala om höga klackar eller stövlar. Har jag någonsin haft det på mig? Jag är just nu för trött för att minnas. Min kropp vill bara ha mjuka sköna plagg som tar hand om mig.

På vår promenad i morse blev jag avbruten av en av dessa tröttsamma bajs-diskussioner som vi hundägare ibland måste ta. Vill bara påpeka att jag ALLTID plockar upp bajs efter min hund, även ur diken…. och även om ingen ser. Idag satte sig min “lilla”vovve i ett halv-dike en bit bort från ett hus. Innan jag ens hunnit ta fram den svarta påsen, ja innan toalettbestyren ens var klart, kommer en dam i röd väst farandes ut från ett hus och hojtar ilsket. “Du tänker väl plocka upp det där!” Herregud, hade hon suttit på span sedan klockan fem???? Jag svarar tillkämpat vänligt att “Javisst, jag plockar alltid upp efter honom” Då säger hon “Men gör det då! Det ligger ju bajs här….och här. Det har legat sen igår! Usch” hon pekar nästan frenestiskt med en ficklampa (!) på två gamla högar som ligger en bit bort. Hon ser väldigt arg och uppretad ut. Som om att någon har argumenterat emot henne i en timme efter att fräckt och utstuderat lagt bajspåsar utanför hennes dörr. Ficklampan som hon sedan riktar uppåt får hennes ansikte att se ut som något ur Scream. Jätteläskigt.

Jag försöker bortse från den där lampan i hennes ansikte och tänker att hon kanske tycker att jag ser lite läskig ut också, med min pannlampa och stora hörlurar. Jag svarar lugnt “Men det är inte min hund som har gjort det där”. Jag vet det med säkerhet. Dels för att jag alltid plockar upp och dels för att de där högarna var alldeles för löjligt små. De var ungefär en tredjedel av vad min vovve stolt åstadkommer minst två gånger per dag. Och de hade varken rätt färg eller form. Ja hundägare är som en småbarnsförälder. Man känner igen sina ungars bajs. Så är det bara. Jag har också alltid, för säkerhets skull, minst tre påsar XL med mig. “Han håller dessutom på just nu” lägger jag lite skämtsamt till för att få damen att förstå att även hundar vill göra “sitt “ lite ifred. Jag pekar mot Simba som olyckligt med sin okända publik står med sin rygg böjd som en gigantisk Tudor-katt och skäms-bajsar. Inte så konstigt, vem vill ha någon som skäller, lyser på en med ficklampa och anklagar en för att ha smygbajsat när man är mitt uppe i själva morgon-klämmandet?

Men den här damen var INTE på skämt-humör och hon var ungefär noll mottaglig för både mina argument och otvetydliga bevis för att de där andra högarna inte var “mina”. Hon hade helt enkelt dömt mig på förhand som en notorisk bajs-smitare och fortsatte att ilsket peka på de andra högarna och sa “Jag är såååååå trött på hundägare som inte plockar upp efter sig!” Men hallå, det förstår jag verkligen! Det gör jag. Men återigen, jag är ingen bajs-smitare!  Jag påpekade igen, att jag alltid plockar upp och att hon får ta det med de hundägare som inte sköter sig istället. Men ändå gav hon sig inte! Hon fortsatte att svänga med sin ficklampa som om att det vore ett vapen. Jag kände att jag började bli riktigt arg. Dels för att jag var oförskyllt påhoppad men också för att jag redan var trött och behövde fokusera på att genomföra min promenad så att jag kunde få komma hem och kollapsa i soffan i fred innan nästa träningspass klockan 10.

Jag kände hur ilskan steg som en raket, ungefär som när man kör bil och någon tutar oförskyllt i en rondell. Jag skulle just säga något riktigt dräpande (fult och elakt), men jag hejdade mig. För vad är det för mening? Vad är det för mening att spä på hennes fördomar om hur egoistisk dumma alla hundägare är? Så jag sa istället “Vet du, jag är verkligen ledsen för att andra hundägare inte har respekterat dig och ditt dike. Så för den här gången skall jag plocka upp även de där två högarna som någon annan har gjort. Se det som en tjänst som någon har gjort för dig idag. Kanske blir du inspirerad att göra samma sak. Och nästa gång du är ute så här tidigt på morgonen, om du ser mig och Simba, kan du väl bara säga Godmorgon istället för att skälla ut mig? “ Jag böjde mig ner och plockade upp Simbas (stoooora) hög och därefter de, tack och lov mindre och mer stelnade, andra två medan damen stod helt tyst bredvid som en domare som hade slagit klubban i bordet, förkunnat sin dom och väntade på att rätten skulle utgå. . Jag reste mig, log trött och sa “Hej då jag hoppas att ni får en fin dag.” Sedan vände jag mig om och började gå. Efter några steg hörde jag ett försiktigt lite motvilligt “Tack….. och detsamma” bakom mig. Och sedan kom det “Verkligen….tack” lite högre. Jag vände mig och vinkade och höjde sedan ljudet på mina hörlurar och fortsatte min Mars-promenad….med tre påsar bajs som extra vikt i händerna men med minskad vikt i bröstkorgen.