God Kärlek och Goda Vänner

Dagen började med den där tunga jobbiga känslan i magen och i bröstet. Det var segt att komma upp, segt att äta frukost, segt att klä på sig, men däremot lättare att ignorera vovven som förstås ville gå ut redan klockan 0630.

Men sen ringde någon och var tacksam för att jag hade givit henne ett skratt mitt i sorgen. Det värmde. För hennes skull och för min egen. För den här personen har det mest smittande skrattet som jag någonsin har hört. Det är som ett vattenfall av bubblande kolsyrebubblor som bara väller ut och man kan bara inte låta bli att skratta med. Det är helt oemotståndligt. Det har alltid varit så. Och det var så skönt att få höra det, även om också gråten skrattade med. För det ÄR ju så, att det är helt okay att skratta mitt i sorgen även om det just nu oftast är med gråten i halsen. Varje känsla är riktig, oavsett om den är urkrafts-jobbig eller om den, under förutsättningarna som råder, nästan känns otillåtet bra.

Sen fick jag ett meddelande från en vän från förr. Och från en till. Och ännu en. Och som avslutning kom det ett från en vän som ville önska God jul men som tyckte att det kändes fel och konstigt med tanke på vad som hänt. Så hon önskade God Kärlek istället. God Kärlek från en God Vän. Ja tack, jag byter gärna jul mot kärlek.

Efter det gick jag till gymmet med ny energi. Och den varade faktiskt genom hela timmen… och lite till. Sen tog den tvärslut och jag ägnade följande timmar åt … något som jag inte ens kommer ihåg. Städade jag? Jo det gjorde jag nog, för det känns renare än vad det gjorde igår. Men jag tror att jag även frossade ostbollar för min fina vita Hollister tröja har misstänkt konstiga gula fläckar. Och som ytterligare bevis ligger det en tom påse i soptunnan. Ostbollar, det var månader sen jag senast smakade. Men vet ni vad, det spelar ingen roll hur hälso-freakig man än har blivit – det är fortfarande helt fantastiskt gott.

Sedan, mitt i tröttheten, när tyngden hade återfunnit sin plats i bröstkorgen, plingade mobilen till igen. Meddelandet löd ” Nu är vi på väg”. Och det var hon, bästa Isabell. Hon körde genom alla olidliga julköer ända från Spånga till Värmdö.  Hon kom förbi med sin fina Nova & Theodor, med julklappar och med sitt massagebord, handdukar och oljor. Vi drack en kopp kaffe och sen fick jag en timmes massage framför brasan. En stund av riktig ro där det underligt nog gick att slappna av.  Efter den timmen kånkade hon ner alla sakerna för trappan igen, lastade in prylar och barn i bilen och åkte tillbaka hela vägen  – genom julköerna åt andra hållet.

Kan man beskriva vänskap bättre än så här?

God Kärlek till allihop