Efter Kristus men före påslakanen

Igår började varannan-veckan. Alltså den andra delen av varannan-veckan. Den på Lidingö. Alla djuren och jag anlände efter lunch. Jag tog en “ledig” förmiddag först för att göra såna där tråkiga vuxen-saker. Som att ringa och bråka med försäkringsbolaget om vattenläckan i köket, att ringa (och bråka lite till) med nanny-förmedlingen och se om de kan skaka fram en ny aspirant istället för den som avbokade tre dagar innan start (vi skall försöka spara lite på Kära Farmor) På listan fanns också att ringa tandläkaren för att få tid för att montera tillbaka en tandkrona som släppte p.g.a det sockerfria godiset i helgen (varför händer ALLTID sånt på helger?) och att åtminstone SORTERA månadens räkningar. Jag tog även hand om de vita kläder som jag hade lagt i klorin för blekning samt vek ihop alla nytvättade trasor från fredagens storstädning innan jag packade min djurbuss och åkte. Herregud jag låter som en gammel-faster! (och herregud igen för det är ju precis vad jag är. Fast jag trodde att jag var en modern chic sådan) Fattas bara att jag köper en mangel för att få släta fina lakan.

Men allvarligt, vid närmare eftertanke, jag skulle faktiskt vilja ha en mangel. Fast inte en sån där stenålders monster-mangel som man hade förr. En sån där som tog upp ett helt rum i tvättstugan. Jag var livrädd för dem när jag var liten. Alla mammor i huset hävdade bestämt att flera barn hade klämts ihjäl i sådana manglar. Alltså väldigt många barn. Fast konstigt nog hade alla hundra barn i vårt niovånings hyreshus klarat sig. Trots att dessa manglar var rena rama döds-maskinerna. Särskilt för barn. Så man fick aldrig stå närmare än en meter. För då kunde man sugas in i mangeln och bli till människo-mos. Mammorna kunde aldrig hänvisa till något specifikt barn som hade gått denna fruktansvärda mangeldöd tillmötes, inte heller visa någon artikel i tidningen. På den tiden fanns inte ens ett embryo till vårt allvetande Google. Så våra mödrar fick stå oemotsagda. Vi litade blint på dem och stod som förstenade varje gång mangeln sög in ett lakan istället för ett stackars barn.

Men varför mangel i dagens moderna liv? Man, eller nåja åtminstone jag, har inget direkt utrymme för att torka lakan på en torklina, förutom utomhus på sommaren då, fast då får det bara plats fyra lakan och sen är det fullt. Istället kör jag sängkläderna i torktumlaren, inte på stryk-torrt utan på 100% torrt, glömmer sedan bort att ta ut tvätten trots att torktumlaren piper sju hundra gånger, varvid sängkläderna kryper ihop till en enda komprimerad skrynklig boll som är helt omöjlig att släta ut, eller att vika symmetriskt.

Jag minns när vi manglade när jag var liten. Ja inte bara att jag var livrädd för monstret. Jag minns lukten och hur det kom ånga ur den precis som i en bastu. Jag minns även hur lent och skönt det alltid var när det var nybäddat. Det var före påslakanens tid. (men efter Kristus) Då när man bäddade med under och överlakan. Överlakanen var ofta broderade med fina monogram i krusidull-skrivstil samt hade en virkad spets i överkanten. Mamma var absolut ingen pedant men hon var noga med att mangla allt sänglinne, alla linnedukar, och nästan all tvätt utom det hon istället strök. Och lakanen, de skulle vikas på ett speciellt sätt där man var tvungen att vara två för att få till det. Sträck, dra, vik in halva kanten, vik den andra halvan över, sträck igen och gå sen framåt så att mamma kan ta emot de hörnen som man själv håller i, ta tag i den hängande delen och dra igen, och sist ger man återigen sina två hörn till mamma så att hon  själv kan slutföra denna invecklade procedur in perfecto. Förr i tiden, när mamma ibland kom upp till Värmdö och hälsade på, ingick rensa-linneskåpet alltid på agendan. Ja alltså HON drog, med himlande ögon,  ur alla påslakan-bollar ur skåpet och vek om. När hon var klar med sina specialvikningar fick jag mirakulöst plats med 50 % mer än innan. Det var värt skammen att inte ha koll på sina sänglinnen. Men dessa garderobs-interventioner är numera ett minne blott. Nu är skåpet fullt med påslakan-bollar igen.

Jag googlade på manglar och tydligen är de mera säkra nu för tiden. Men med tanke på mitt track-rekord av skador, sjukdomar och jordbävningar så….är det nog bättre att leva med påslakan-bollarna. För säkerhets skull.