Mitt kramiga Saltkråkan

Jag är så stolt över vårt hus. Mest för att jag har slitit så hårt för att göra det till ett riktigt hem. Jag har dragit ner tapeter, slipat, målat invändigt och utvändigt, lagt golv, spikat lister, valt material, bråkat med hantverkare och leverantörer, skyfflat jord och stenar, grävt och planat ut grus och jord, rensat i den oändliga röran, rullat gräsmatta, monterat staket, planterat, byggt en kaningård, anlagt rabatter och monterat både inne- och utemöbler. Det har varit ett oändligt slit med både frustration, tårar, blåmärken, ömma muskler och nåt diskbråck till följd, men också mycket stolthet och arbetsglädje.

Att sedan en tidig sommarmorgon sitta i kaninhagen och äta gröt med hallon tillsammans med en fyraåring och en sjuåring som plötsligt mitt i en tugga säger ”Att vara här hos dig är precis som att vara på Saltkråkan. Med huset och djuren och allt annat roligt. Enda skillnaden är att husen är mera slitna på Saltkråkan”…. då smälter man fullständigt. För jag förstår precis vad han menar. Den där känslan. Den som jag också har. Hemmasommar-känslan. Harmonin. Trivseln. Tillsammans-känslan. Och det kändes så innerligt skönt att det inte bara är jag. Jag fick vända bort huvudet för att mina tårar i ögonen inte skulle få barnen att undra om något var fel.

Förra veckan var vi nämligen plus åtta personer i huset för den årliga ”Göteborgs-veckan”. Det är klart att det kan tyckas jobbigt att plötsligt bli så många, speciellt när många av dem är små barn mellan ett och sju år. Men inte här, inte nu. Den här veckan var som en enda lång sträcka av harmoni. Förutom många timmars häng på väggen för att måla om huset med min fantastiskt hjälpsamma bror så har vi alla varit väldigt mycket tillsammans. Riktigt nära tillsammans. Som en enhet. Nästan ännu mera nu än förut. För nu har vi också sorgen och saknaden som binder ihop oss som ett epoxilim.

Dessa båda finns ständigt närvarande. Sorgen och saknaden. Kanske ännu mer när vi är tillsammans så här.  Men på ett mera melankoliskt sätt. För det blir så tydligt att någon saknas. Att det är någon som inte är där och delar allt det fina. Alla skratten som faktiskt, trots allt, finns där. Känslan att sitta på kvällen i gräset och måla stenar tillsammans eller att bygga en bana och leka agility med barnen. Att hänga på väggen och måla medan barnens kiknande skratt i poolen överröstar Melissa Horn i den trådlösa högtalaren. Att åka till Siggesta gård och rida häst och testa hinderbanan, bada i bubbelpoolen när solen har gått ner och ha en tjejstund i hammocken med mjuka kuddar under sköna filtar. En avslutande färje-tur till Waxholm i strålande sol och äta glass… Allt det där som hon skulle älskat. Men trots att sorgen är stor och saknaden är oändlig så är jag så tacksam att de håller oss ihop istället för att bryta oss itu. Och att vi kan känna den här harmonin när vi är tillsammans. Att vi låter skrattet och färgerna ta plats. Jag är säker på att hon är stolt över oss, även om hon inte kan vara med fysiskt.

Ett annat bra exempel på vad ”tillsammans” innebär i vår familj är när vi på kvällarna, efter att barnen har lagt sig, sitter tillsammans i soffan. Alla vi vuxna. I en väldigt liten två-sits soffa. Så många det går sitter inklämda i soffan med armarna om varandra med snacks-skålarna hullerombuller och de som absolut inte får plats sitter nära nedanför. Till saken hör att jag har århundradets största och rymliga soffa på övervåningen. Där hade vi kunnat vräka ut oss och ligga ner allihop och ändå få plats. När nittonåringen kom in genom dörren, nästan upprört skeptiskt skakade på huvudet och sa ”Men är ni inte kloka, varför sitter ni här och trängs?!!” Då tittade vi på varandra och brast ut i ett gemensamt gapskratt. Ingen hade ens tänkt tanken på att gå upp till den stora soffan. Vi trivs ju bäst att sitta hopklämda, så nära det bara går, som ett trassligt nystan av hobbitar.

Och vi kramas. Väldigt mycket och ofta. Vi kramas alltid god natt och god morgon. Inte bara med barnen utan även vi vuxna. Vi kramas när någons ögon fylls med tårar eller när ögonen bara speglar den där känslan vi alla har titt som tätt, vi kramas när vi är glada, när vi är trötta, när något roligt händer och när inget alls händer.  Vi kramas helt enkelt när vi står tillräckligt nära för en kram. Jag tror att vi är den mest kramiga familjen i hela världen. Och det är jag glad för.  Det finns få saker som är så mysiga som att just kramas. Det är dessutom bra för oss människor. Det visar till och med vetenskapen. Om du skrollar ner lite så har jag listat nio positiva saker som händer i kroppen när du kramas.

Men innan jag ger vetenskapen plats vill jag återigen säga att det har varit en fantastisk härlig vecka. Speciellt tack till kära bror för all hjälp med målningen. Och oändligt tack till min älskade familj för att vi håller ihop och fortsätter att kramas.

9 positiva effekter dagliga kramar har på din kropp.

  1. Stärker förbindelsen mellan personer
    Att kramas kan frigöra ett ämne som heter oxytocin från hjärnan, ett hormon som gör att man känner en starkare förbindelse till den man kramar.
  2. Gör kroppen avslappnad
    Oxytocin gör även att vi känner oss mer avslappnade. Dessutom kan kramar göra att musklerna slappnar av.
  3. Reducerar smärta
    Än en gång: oxytocin. Vilket superhormon! Det stärker vårt immunförsvar och höjer vår smärttröskel. Att kramas kan också frigöra endorfiner, som blockerar smärta och ökar cirkulationen i kroppen.
  4. Lindrar depression
    Att kramas kan öka produktionen av dopamin. Vid depression är i regel dopaminnivåerna låga i hjärnan.
  5. Höjer humöret
    Att kramas kan också öka produktionen av serotonin i hjärnan, som har en positiv effekt på humöret och stärker självkänslan. Det sägs att kramar ökar prestationsförmågan i skolan och på jobbet.
  6. Lindrar stress
    Att kramas reducerar stress, bland annat genom att nivåerna av stresshormonet kortisol minskar i blodet.
  7. Förbättrar hjärtats hälsa
    Att kramas kan minska hjärtfrekvensen. I en studie utförd vid University of North Carolina slog hjärtat snabbare för de deltagare som inte hade någon kroppskontakt med sin partner. En lägre hjärtfrekvens hör i regel samman med lägre blodtryck.
  8. Stärker immunförsvaret
    Enligt en studie på 400 vuxna utförd av Dr Shelden Cohen klarar sig personer som får bra socialt stöd och regelbundna kramar bättre från infektioner. Som tidigare nämnt stärker oxytocin vårt immunförsvar, och reducerad stress har också inverkan på immunsystemet.
  9. Minskar oro för att dö
    Att krama någon eller något, till och med en kudde eller teddybjörn, har enligt en studie publicerad i Journal Psychological Science en lindrande inverkan på vår existentiella rädsla.

Dela vidare till någon som verkar behöva en kram!IMG_4888

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *