Skall man bara överleva när man blir gammal?

De senaste 14 månaderna har min tillit och tilltro till sjukvården gång efter annan naggats i kanten. Den är idag nästan obefintlig. De senaste veckorna har även äldrevården kommit i fokus. Förra veckan fick jag inblick i något som tidigare mest har bläddrats förbi bland artiklarna på nätet. Man har förstås hört och förstått att det, milt sagt, inte är så bra.  Men det har på något sätt känts så avlägset. Och, för oss i familjen,  inte prioriterats över andra mer ”närliggande strider”; sjukhusmissar som lett till fullskalig tragedi och dygn av hungrig och smärtsam väntan utan svar i korridorer fulla av virus och bakterier. Det har liksom räckt med det. Men nu känner jag mig både arg och hjälplös igen. För även den här så kallade vården är under all kritik. Vart är vi egentligen på väg?

Det korttidshem jag besökte är nog inte bland de allra sämsta, vilket bara gör saken ännu värre. För inte ens detta ställe är värdigt alla de äldre som har arbetat hela livet och betalat skatt, för att faktiskt få en välförtjänt vila, vård och respekt på ålderns höst.

Personalen är jättetrevlig, det kan jag inte säga något annat om. Kanske kan man tycka att ett leende och att de vet namnen på patienterna innebär ett tecken på respekt. Kanske är det vad de mäktar med i ett arbete med alltför få anställda och alltför många patienter? Jag vet inte. Man vågar tyvärr inte heller vara för hård och visa sin ilska gentemot dem, för man vill inte riskera att något blir värre än vad det redan är.

Vi kom i alla fall dit, till byggnaden som ligger lantligt fint med lite ytor av gräs runtomkring. Solen sken och det låg lite hopp om vår i luften trots att minusgraderna pinade kinderna och gjorde dem illröda.

Men när dörren stängs om solen är det som att gå från ett universum till ett annat. Väl inne möts vi av en svag lukt av urin. Som när man går på en offentlig toalett som aldrig städas. Man rynkar lätt på näsan samtidigt som den röriga korridoren gör att stämningen inombords dämpas. En kvinna med sin gåstol står inne på toaletten med öppen dörr och skamsen blick. Hon ber personalen om hjälp för hon hade gjort på sig. Hon får svaret att de inte hade tid just då. En förvirrad man står fullt påklädd och försöker få en möjlighet att gå därifrån ”Han är rymningsbenägen” säger kvinnan som arbetar där och blinkande skrattar mot oss. Vi skrattar med och följer efter henne… men någonstans innerst inne känns det konstigt att han skall stå kvar där med toppluva och jacka inomhus. Men vi släpper det och går vidare in till rummet som vi skall besöka, nu med en känsla av begynnande instängdhet. Antagligen som mannen vid dörren känner i den del av hjärnan som fortfarande känner när något känns fel och obehagligt.

Precis så där kändes det att kliva in på korttidshemmet. Och det blev inte bättre. Rummet delades av tre personer. Det var väldigt varmt där inne då solen låg direkt på fönstren.  Myrorna bildade en armé på det soldränkta fönsterblecket och det fanns ännu fler som nyfiket utforskade golvet. Det låg små myrfångare här och där så problemet var tydligen allmänt känt. Men det värsta var personen i rullstolen. En liten utmärglad person med tom blick. En blick som lyser upp och grumlas av tårar när det tränger in att det är dags för besök.

Men det var inte blicken man la märke till först. Eller så undvek man den för att den fick samvetet att svida till, samvetet att vara en fri människa som kunde gå därifrån när man ville.

Nej det som slog till som en slägga var allt det smutsiga. Kläderna var fulla av fläckar, från topp till tå, som om att de inte bytt ut dem på länge. Bandaget om foten var solkigt av vätska som hade trängt igenom och ena stödfoten till rullstolen fattades. En sorglig syn. Ovärdig. Som om att man stoppat undan något man inte behöver i en låda som inte används till något annat än skräp.

Det fattades kläder i det personliga skåpet när vi skulle packa ihop väskan inför färden till sjukhuset. Kläder som innan avfärd varit tvättade, vikta och nerpackade för att det skulle räcka för vistelsen på korttidshemmet. De var helt oanvända. Jag fick av en händelse syn på de fina handgjorda sockorna med monogram som givits i julklapp av barnbarnen. De satt nu på en annan patient i samma rum, trots att dessa varit helt oanvända och hade lagts i skåpet vid ankomst till hemmet. En fin personligt omtänksam julklapp som hade fått några glädjetårar att falla. Personalen har alltså tagit sockor från det personliga skåpet och satt på någon annan som frös. Jag bad dem ta av dem omedelbart, vilket de gjorde, åter igen med ett leende. Sedan tvättades de … i 90 grader och blev helt förstörda.

Löständerna var borta i flera dagar vilket gjorde att det knappt gick att prata så att någon förstod. De hittades senare i någon annans nattduksbord. Det var andra personliga ting som också var borta men vi orkade inte bråka om det. Vi ville bara städa ur och få med oss allt tillbaka. Men inte heller att städa ur var värdigt. Lådan bredvid sängen var något som jag själv inte skulle vilja rengöra utan plasthandskar på.  Vi tog ur sakerna med hjälp av ett papper och skämdes när de lämnades vidare på sjukhuset.

Jag klandrar inte personalen utan snarare bristen på personal. Är det verkligen så här lätt att åsidosätta värdigheten för dessa människor som fött och gött oss? Är det i linje med medmänsklighet och omvårdnad att beröva dem den mest grundläggande omsorg, speciellt när man har betalat för att garanteras den?  Jag tänker på dem som har råkat ut för ännu värre ställen och det gör mig både ledsen … men framförallt väldigt rädd för att själv bli gammal.

Jag har ett ständigt närvarande dåligt samvete över hur lättad jag var när dörren till huset slog igen och lät mig fortsätta leva,  till skillnad mot att bara ovärdigt överleva.

Kan tillägga att damen som hade gjort på sig fortfarande stod kvar och väntade på hjälp när vi gick därifrån 35 minuter senare.