Vill vrida tillbaka tiden och ändra världsordningen

Min väska är packad. Imorgon för exakt ett år sedan var jag också på väg. Efter ett telefonsamtal tidigt på morgonen som blev början till ett slut som aldrig har upphört. För hur kan man släppa taget när man fortfarande inte riktigt har accepterat? När bara hjärnan har gjort det men inte hjärtat.

Jag förstår inte att det redan har gått ett helt år. Ett år längre bort från senaste gången jag hörde hennes röst. Ett år bland vilsna människor på en vrakspillra. Som drivved för vinden. Varje dag färdande åt ett nytt håll utan möjlighet att styra. Alltid med någon på väg att drunkna, i tårar som ibland inte ens syns.

Vad händer efter att alla dessa första-gången-utan-henne-dagarna är över? Dagarna som vi alla har bävat för men tagit oss igenom tillsammans. Vad händer nästa år? Blir det lättare? Svårare? Jag önskar att det fanns ett facit. Så att man kan ställa in hjärtat på det och vara mera beredd.

Just nu, när årsdagen nästan går att fysiskt ta på, är jag tillbaka i känslan från när det precis hade hänt. Fast denna gång utan chockens lindrande hölje. Nu är det kalt och naket utan skyddsnät. Trycket över bröstet är konstant och tårarna trillar utan kontroll. Jag vill att det skall gå över men ändå inte. Jag vill sluta vara så outsägligt ledsen, men jag vill inte sluta känna. Jag vill bara sakna henne utan att det skall göra så ont.

Sorgen …  jag vet att det är en lång och utdragen process och att man inte är samma människa som man var innan. För den följer med oss, vart vi än går. Den tillhör livet nu och det som gör oss till människor. Och jag vet att vi inget annat kan göra än att andas och finnas för varandra. Fortsätta leva, skratta och ta tillvara på och vara tacksamma för det som är kvar.

Men ofta önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och ändra världsordningen. Ställa allt tillrätta. Så som det egentligen är meningen att det skall vara. Med henne här mitt bland oss.

Jag älskar dig min fina Malin – då, nu, alltid