Tycker synd om alla gamla och sjuka som inte har egna krigare

I måndags sitter man på ett vårdplaneringssamtal och skriver under papper om permanent äldrevårdsplats och blir lovad en korttidsplats tills den permanenta blir bestämd. Vi säger att det är bra med korttidsplats så länge det inte blir samma ställe som sist. Där det luktade urinoar och myror kröp överallt, där kläder mystiskt försvann eller satt på någon annan patient. Där de kläder som satt på kroppen var fruktansvärt smutsiga. Några myror flydde till och med i resväskan hem och jag kan förstå att inte ens dessa små invånare ville vara kvar.

Jag frågade till och med om jag behövde skriva ner just detta om korttidsboendet på ansökan om den permanenta platsen. Men nej, handläggaren från kommunen hade koll. Hon hade skrivit ner det själv. Vi skulle absolut inte oroa oss. Hon förstod till fullo.

Vi blev så lättade. Allt det här med sjukhus, korttidshem och äldrevård tar mycket känslomässig kraft och energi. Så vi fick vara lättade med en begynnande läkeprocess gentemot kommun och vård i cirka …. två dagar. För vad händer? Jo klockan 1400 idag går färden mot…. precis det stället som vi hade utförliga synpunkter på.

Jag förstår inte. Vi pratade om just detta flera gånger på mötet och poängterade hur viktigt det var. Men ändå skiter man högaktningsfullt i det. Man skiter till och med i att ringa och berätta det. Vi råkade bara, genom ett eget telefonsamtal få informationen, två timmar innan avfärd. Har man totalt missat att det faktiskt är människor det handlar om? I det här fallet en människa som precis har förlorat ett ben och fått veta att det inte finns en chans att få komma hem igen. Det är i min värld väldigt stora, smärtsamma och livsomvälvande förändringar. Räcker inte det? Eller är det helt enkelt så att det inte är viktigt vad man tycker och känner när man har passerat en viss ålder?

Jag förstår absolut att man inte kan välja exakt var man vill bli placerad. Men när man trots löfte om motsatsen hamnar på det ENDA stället man utförligt har uttryckt sin motvilja mot … då måste väl ändå något vara fel?

Damen från kommunen som vi pratade med på mötet poängterade att det var mycket viktigt att man alltid framför klagomål när man är missnöjd. Jag fick därför en blankett av henne där jag fyllde i vad vi tyckte om korttidshemmet. Idag när jag ringde henne för att framföra mina klagomål gentemot henne, då ville hon inte prata med mig.

Mitt hjärta blöder för alla gamla och sjuka som inte har någon som slåss för dem.