-
Halvtid
Dag tjugoåtta. Snart halvtid. Även om kroppen har börjat vänja sig vid vad som gäller, så blir den trött ibland. Och när den blir det, alltså riktigt riktigt trött utan jag-är-bara-lat-tendenser, då måste man lyssna. Imorse sa den väldigt allvarligt “Hallå jag orkar inte pinna på som en flåsande galning i en timme i morgonmörkret idag, jag vill gå i normal takt. Jag är verkligen trött. Utmattad. Och vovven vill hinna göra sina morgonbestyr utan en matte som står bredvid och gör fåniga och väldigt stressande hoppsa-steg” Så då lyssnade jag. Jag tog på en extra tröja och gick istället en lugnare en-timmes promenad. En No-Powerwalk. Vi var helt ensamma…
-
Utvändigt slank men invärtes fet
Nu är det bara fem dagar kvar till fjärde veckans inmätning och tolv dagar kvar till halvtid av mina tio veckors kropps-omformning. Det går alldeles för snabbt! Jag tycker att jag följer instruktionerna i schemat till punkt och pricka men trots att jag känner att musklerna finns där någonstans (ja det gör ju lite ont iallafall), att magen börjar få en fast form (Yes! Wihoooo!) och att det är inte så mycket som väller över jeans-linningen längre, så händer det inte så mycket på min fettprocent! Hur är det möjligt?? Jag tränar varje dag, flera gånger. Jag äter inget socker, mest protein och bara nyttigt fett. Men enligt mätningar så…
-
Bara 7 1/2 vecka kvar
Dag tjugo av idogt tränande och mat-diciplin. Jag trodde att det skulle vara absolut värst att behöva ge sig ut varje dag klockan 0600 i ur-och-skur-mörkret, eller att behöva äta samma saker varje dag, att inte få unna sig en ynka pynka liten mini-bit av en macka….eller frukt…..eller ett riskorn…..eller ett enda spagettistrå…för att inte tala om att inte få ha mjölk i kaffet! Men nej, det absolut värsta hittills, det var när jag fick ont i halsen och bestämt blev beordrad vila. I FYRA DAGAR! Inte en chans att jag fick visa mig på gymmet eller ute i området iklädd min numera så bekväma pannlampa och stora hörlurar som…
-
Bajsplocks-diskussion i ottan
Dag tretton. Vaknade 0540, av min tidsinställda träningsklocka i huvudet. Även vovven på nedervåningen har snabbt lärt sig exakt vilken tid som gäller. En sekund efter att mina ögon motvilligt slogs upp hördes ett försiktigt men ändå uppfodrande pip. Ett pip som, efter att jag inte rörde på mig under den första minuten, eskalerade till ett utdraget yl. “Men kom ner då. Kom. Kom. Kom ner. Skynda dig. Vi skall ju uuuuuuuut. Morgonpromenad i ottan! Jihoooooo!” Jag var själv på “lagom” (=inte alls) jihooo-humör. Kände mig bedövad. Jättetrött. Utsliten. Som om att jag inte sovit något alls, trots att jag la huvudet på kudden redan klockan kvart över nio kvällen…
