Baksidan av sockerfritt godis

Igår var det en extremt jobbig sockerberoende-dag. Jag trodde att det var slut med pucklar när man väl hade kommit över Puckeln med stort P. Men så, när det känns som om att man har kontroll, då smilar Livet intrigerande och skickar en puckel till. Som en sockerkamel som skall få mig att ge upp. Tankar på om det verkligen är värt det kom smygandes tillsammans med tankar på de där lakritsskallarna och punchpralinerna som jag drömmer heta drömmar om. Är det ändå inte bättre att ha huvudvärk….migrän, att sova dåligt, behöva köpa heltäckande foundation och få små charmiga gropar i låren än att lida så här? Och ja jag veeet att det står på Google att man kan få överskott av insulin i blodet, vilket tar ut sin rätt på artärerna. Och det i sin tur leder till spända kärlväggar, högre blodtryck och så småningom – eventuella hjärtattacker eller strokes bla bla bla bla. Men det är ju bara eventuellt. Herregud jag har ju redan haft en levertumör denna månaden så vad är oddsen??Livet kan väl ändå inte vara hur orättvist som helst?

För att göra saken värre så bakade barnen brownies igår. Så utstuderat elakt, eller hur? Eller okay, det var jag som gav dem lov. Mitt fel. Jag tar mitt ansvar. Det är ju så mysigt när de bakar själva. De är så ivriga och målmedvetna. De springer upp i trappan stup i minuten och frågar var bakpulvret är, “har vi choklad?” (hallååååå jag är sockerberoende!!!!) och en minut senare “Men har vi vit choklad då? (suck) “Var är smöret?” Och deras nöjda ansikten när de är klara och köket ser ut som att en mjölig bomb har briserat är obetalbar. Lyckligtvis har vi en 11 åring som ser städning som en kul aktivitet (undras om man kan klona henne) så köket återgick snabbt till sin tidigare konsistens. Om jag skall vara ärlig så tycker jag egentligen inte ens om brownies och kladdkakor. Men igår kändes det som om att det skulle ha varit det godaste i hela världen. Det LUKTADE iallafall som det. Men jag tog ingen. Inte ens i smyg. Jag tog en kvarg istället. Lucky me.

Men sen vände det tvärt. För min andra hälft kom hem och hade varit på en butik där de säljer helt sockerfritt godis! Alltså inte bara en enda tråkig sort som smakar som en geleklump av plast utan en hel burk med olika godisar och bland dem… bland dem lakritsskallar! Sockerfria lakritsskallar! Lakritsskallar som SMAKADE som riktiga lakritsskallar. Vilket fantastiskt socker-lurendrejeri! Underbart! Ja det var verkligen det….ända tills baksidan av att äta sockerfritt godis kickade in. Bokstavligt talat. Baksidan kickade verkligen in. Man blir nämligen extremt gasig och dålig i magen av den här typen av godis. Och jag missade fullständigt den där pyttelilla fullständigt oläsliga texten där det står “överdrivet intag kan ge diarre” Men alltså, vad är överdrivet intag? De hade ju bara EN enda storlek på burkarna. Och jag åt ju liksom inte bara två…eller tre. Jag kunde inte ens vara kvar på samma våning som de andra på hela kvällen och sen fick jag spendera större delen av natten med att sitta och googla på toaletten.

Så nu får sockerfritt skitgodis gå bort också. Det får bli ett kvargt liv framöver. Lika bra att bita i det sura äpplet. Eller nej förresten, det är socker i äpplen också. Satan.

Ofarliga socker-fixar

Idag är det 8 dagar utan socker! Jag tror att jag har kommit över den värsta puckeln för imorse kändes det nästan naturligt att dricka kaffe utan skorpor, kanelbulle eller finska pinnar.

Det skrivs ju spaltmeter om hur mycket socker det finns, inte bara i självklara saker som godis, läsk och bullar, utan också dolt i våra livsmedel. Visst är det lömskt? Men jag skall inte gå in mer på just detta. Det börjar ju bli mera självklart än att det är farligt att röka. De allra flesta är redan upplysta. Men för oss sockerberoende som behöver en fix ibland så finns det faktiskt andra användningsområden för detta knark. Sådant som varken skadar hälsa eller tänder.

  1. Den första jag hittade handlade om något så viktigt…ehhh.. som kyssvänliga läppar…. För att få dessa perfekta kyssvänliga läppar skall man alltså, enligt källan, smälta lite jojoba eller olivolja med strösocker. Lägga till lite pepparmynta eller vaniljextrakt till mixen och applicera på sina läppar. Sedan massera in och slicka bort. Fast det där sista, att slicka bort det….det blir väl nästan som ett litet återfall? Kanske inget bra exempel ändå. Nej den går bort.
  1. Tillsätt socker i din tvål för att bli av med svåra fläckar på dina händer. Helt perfekt…… om man har kommit tillräckligt långt i sitt tillfrisknande för att låta bli att slicka på händerna innan man sköljer av dem.
  1. Man kan göra en pasta på varmt vatten med socker i och använda på svåra gräsfläckar! Låt blandningen stå en stund (en timme om fläckarna är tuffa) och tvätta som vanligt. Det hade jag ingen aning om. Användbart!
  1. Om du förvarar tårtor (eller andra söta bakverk) i en lufttät behållare med några sockerbitar kommer den att hålla sig fräsch längre. Men nu skulle vi ju sluta med socker vilket gör det helt onödigt att förvara bakverk någonstans alls. Den här går alltså fetbort. Glöm den.
  1. Man kan behandla ett sår genom att strö socker på det! Jo det är sant. För det står på Google. När man lägger socker på ett sår blir effekten att sockret suger ut vatten – vilket gör att bakterierna ”svälter”, inte kan föröka sig och dör.
  1. Jag fick också lära mig att man kan lugna en svedd tunga genom att suga på en sockerbit. Ehhhh????? Detta om något är väl ändå ett smygmissbruk? Att lägga sockerbitar på tungan….Och hur får man ens en svedd tunga? Jag ställer mig mycket tveksam. Makuleras.
  1. Vill du hålla dina snittblommor fräscha mycket längre kan du tillsätta en blandning av tre teskedar socker och två matskedar vit vinäger per liter varmt vatten. I like! Jag handlar oftast snittblommor på fredagar för att njuta åtminstone hela helgen. Nu kan jag kanske njuta lite till istället för att i mitten av veckan enbart titta på eterneller.
  1. Och för er som gillar ost. Jag ogillar ost men tar med den ändå. Förvara den tillsammans med sockerbitar så undviker du att den möglar. Om det inte är mögelost då förstås, för då…ja inte vet jag, blir det vanlig ost igen då?
  2. Och sist men inte minst, socker kan användas som en effektiv getting-fälla. Blanda ca 2 msk. socker och cirka 1/4 kopp vatten och koka det tills det blir en klibbig smet. Lägg den i en burk eller annan behållare och placera den utanför. Getingar och bin kommer att lockas till den söta blandningen men kommer inte att kunna flyga iväg när de har fastnat i det. Mmmm det är bra, speciellt för mig med geting-allergi men det känns ändå lite som…. tortyr. Fastna i socker för att sedan långsamt dö mitt i en gassande sol? Jag tycker nog att geting-smällaren med en snabb exekution är mera humant. 

     

Läs mer om socker och sockerberoende på Sockerskolan : http://bit.ly/2cDvXKk

Är alla löften heliga?

När jobbiga saker händer i livet kan man tendera till att avge löften. Löften där man säger “Om det här händer eller inte händer så lovar jag att jag skall göra detta och detta” och sen upprepa för sig själv…och för andra att “Jo jag lovar verkligen! På hedersord” Men när det där händer, det som man önskade, vågar man då ignorera löftet? Vågar man låtsas som om man inte ens sa det? Som om att de där upprepade bönerna om en viss utgång bara var på skoj. Man tror ju ändå inte att det där löftet hade något med utgången att göra. Eller gör man det?

För några veckor sedan var jag på en kontroll på sjukhuset. Jag hade känt mig konstig i magen ett tag. Som om att det “bodde” nån därinne. Jag visste ju att det inte var fråga om något nytt tillskott i familjen. Såna som jag, som har hållit i en telex-remsa, tittat på svart-vit TV och vet vad en floppydisk är, har redan gjort sitt för att befolka världen.

Så efter en remiss från husläkaren låg jag där på britsen medan doktorn lät sitt ultraljuds-verktyg glida över min kladdiga mage. “Här ser det bara fint ut” sa hon glatt efter några minuter. Jag minns att jag funderade på hur längesedan det var jag hade gjort ultraljud senast. Den gången hade jag fått titta på min lilla efterlängtade bebis som såg där och skvalpade runt innanför min rundade mage. Jag minns att jag log åt tanken. Men jag avbröts av att doktorn plötsligt kisande lutade sig fram emot skärmen…och när hon dessutom nästan obemärkt men ändå för mig synligt rynkade pannan så förbyttes min bebis-nostalgikänsla mot en liten stöt av annalkande obehag. Inte så farligt än, men ändå…. det var “något” som ilade till. Något välkänt. Jag har ju sett den där blicken förut. För mycket länge sedan.

Sedan rynkade hon pannan ännu mer och körde den där kalla tingesten fram och tillbaka i ena sidan på mig. Hon var helt tyst. Och väldigt koncentrerad. “Vad…” fick jag fram. Jag ville fråga vad som fanns där. Där i min sida. Vad det var som var så “intressant” att hon rynkade på pannan på det där sättet. Jag försökte se kroppskartan framför mig. Höger sida. Vad finns det där? Jag är inte så bra på anatomi, det måste erkännas. Hjärtat, vänster sida…DET vet jag, och det sitter ju inte direkt i magen för den delen, så det dissades snabbt. I övrigt var det helt tomt på min mentala anatomi-plansch. “Är det något fel?” pep jag till slut. Hon vände sig mot mig, rätade ut rynkan och sa lite svävande “Jaa…du har… nåt…på levern” Jag blev alldeles kall. Vaddå nåt? VAD har jag där? Levern? På levern, det är inte bra. Lever är dåligt, det kände jag direkt. Det visste jag med all säkerhet. Mina tankar surrade som en bikupa “Är det….. något farligt?” frågade jag till slut. Då svarade hon helt absurt “Den är väldigt stor” Ehhhh vad var DET för ett svar på min fråga? Det var ju inget svar alls! “Vaddå stor? Vad är stort? Vad?” frågade jag, skarpare nu. “VAD är det på min lever…som är stort?” Nu vände hon sig bort från skärmen och tittade direkt på mig. “Du har en stor tumör där Marie-Louise”, svarade hon nu. Och förtydligade därefter : “På levern.” Precis som om att jag inte hade upprepat just det organet i huvudet 100 gånger på bara en enda minut. Ända sedan ett organ till hade fått plats på min anatomi-plansch. Det besvärade mig enormt att hon använde hela mitt namn och artikulerade stavelserna. Marrriloiiis. Jag tycker inte om när folk använder hela mitt namn. Det är som om att det är något allvarligt på gång. Som om att man har ställt till med något. Säg Mimis för helvete, ville jag skrika åt henne. Men jag sa ingenting. Hon sa att jag skulle bli kallad igen. Snabbt. För ytterligare tester. Så jag gick hem. Med en gnagande känsla av att orden “kallad snabbt” i detta sammanhang, inte kändes odelat positivt.

Sen följde två veckor av tester och blodprover. Och ett nästan maniskt googlande, som inte gav ett dugg bättre prognoser hur många sidor jag än lusläste mig igenom. Jävla google. Men framför allt infann sig en lång sömnlös och rädd väntan. Väntan på nästa röntgen som skulle tala om ifall det skulle bli någon jul eller inte. Nu har jag aldrig gillat jul något vidare, men ändå… Just de här två veckorna kändes julen som det jag allra mest ville se fram emot. Tingeltangel, måsten, utgifter och småtomtar till trots. Och det var nu jag tog till de där bönerna. Jag lovade mig själv, dyrt och heligt, att OM det inte var en elakartad tumör, då skulle jag dels inte äta socker resten av året ( ja det är stort för mig) och jag skulle dessutom signa upp mig till PT kampen som går av stapeln i oktober i år. (har inte tränat på hela sommaren och mina muskler har morfats till celluliter)

Röntgen visade en godartad tumör! Jesus vilken enorm lättnad. Tumören är visserligen dubbelt så stor som de normalt brukar vara. Men så skall ju jag alltid försöka vara lite så där extra märkvärdig. Och visst, jag väntar fortfarande på provsvar om den påverkar andra närliggande organ eller inte men…den var inte elakartad! Ingen drama. Ingen livskris. Ingen bucket list. Ingen ångest. Jag sov nästan konstant i ett dygn efter det där besöket. Helt utmattad efter alla konstiga tankar och panik-loopar. Jag är fortfarande trött som en björn.

Och nu sitter jag här med mina löften. Dom där som jag lovade dyrt och heligt. För faktum är att jag någonstans innerst inne tror på ödet, på det förutbestämda…på “något”. Och jag vågar inte utmana ett löfte som jag gav till denna…detta…någon…något…i utbyte för att få ha min hälsa kvar. SÅ…. socker får gå bort…igen…. (arghhhh) och jag har nu 24 dagar kvar att piggna till innan jag kör igång tio asketiska veckor med min särbos PT. När det gäller sockret; kära vänner, vi som umgås, fresta mig inte. Stöd mig i mina kommande asketiska månader. Jag är redan vansinnigt sugen på kanelbullar, lakritsskallar och polly, men jag är samtidigt glad att slippa behöva låtsas-gilla småtomtarna och jul-tingeltanglet.