Category: Vardag och Kultur

Det är inte helt lätt att göra helheten rättvisa när min tolvåriga fotograf inte är på plats.  Resultatet av gårdagens garderobshopping ser alltså inte så värst slående ut på fotot. Men det blev trots detta ännu en lyckad hemma-shopping och det är ju verkligheten och inte det lilla som fastnar i kameran som räknas. Och det är så otroligt billigt här i min egen shop! Love it!

Denna gång skulle outfiten användas när jag genomförde min första regissörs-intervju. Eller okay, min första intervju för någonting över huvud taget. Om man bortser från en skol-telefonintervju med Munkfabriken i Torp för fyrtio år sedan.

Så jag var lite (=mycket) nervös. Filmen, en dokumentär, hade jag tittat på kvällen innan och frågorna memorerade jag med olika tonfall för mig själv i köket på morgonen. Jag var rädd att jag skulle känna mig som Hugh Grant i filmen Notting Hill från 1999, där han av misstag blev förväxlad från en uppvaktande ung man till att vara en journalist som skulle intervjua den världskända skådespelerskan om porträtterades av Julia Roberts. Tagen på sängen sa han därför att han var från tidningen Horse & Hound och ställde diverse frågor som inte hade det minsta att göra med filmen som var en science fiction och utspelade sig i rymden. (där varken hästar eller hundar brukar förekomma speciellt frekvent). Underbar film! Har sett den säkert tio gånger.

Det gick i alla fall bättre för mig, än för Hugh Grant, det måste sägas. Jag svarade på teamets frågor om vad jag tyckte om filmen, med mina darrande ben gömda under kaskader av siden från Odd Molly. Utan att staka mig en enda gång. Jag undrade nästan vem det var som satt där i stolen och lät så … cool och film-professionell. Därefter ställde jag själv de frågor jag hade förberett medan jag inövat la huvudet intresserat på sned och fixerade blicken på personen som pratade utan att se fanatiskt stirrande ut (googlade detta trix innan sessionen). När jag reste mig och tog i hand så sa en av mina intervjuoffer uppskattande: ”I like your style. Its like the 70s meets today. Cool” Åh, han gillade min garderobshopping! Jag blev jätteglad och var på precis på väg att säga ”Thanks. Mee too!” Men jag kom på mig i sista stund då det skulle ha kunnat misstolkas och advokater kunnat storma rummet. Jag nöjde mig därför med enbart ”Thank you”, log och sedan var det klart. Phew. Jag har gjort en professionell intervju! Heja mig!

Nu hade jag förstås tryckt på fel knapp för inspelning på mobilen men jag kastade mig istället ner på närmaste fik för att krama så mycket som det bara gick ur minnet innan det försvann.

Så gårdagens garderobshopping blev åter igen alltså lite hippie tema. Jag känner hur jag alltmer går tillbaka till min tidigare förkärlek för lager på lager, svepande tyger och moderomantik. Men det är härligt. Jag älskar ju volym, spets, volanger…och päls.

Igår hittade jag min ursnygga Pancho-klänning från Odd Molly. En helt fantastiskt vacker maxiklänning i siden som bara har fått lämna galgen ynkliga två gånger tidigare. Men varför bara bära såna här klänningar på sommaren? Är inte det slöseri? Med en vit långärmad topp som går upp lite i halsen för att värma … och okay dölja tupp-halsen,  och två par tights under så …voila… ut kliver en höst/vinter-outfit!

För att göra det hela ännu mer säsongsbetonat så hittade jag en stickad väst med päls från H&M att ha över klänningen. Västen låg gömd längst in i min alldeles egen koft-och tröj  butik på övervåningen. Tänk vad lyckligt lottad jag är med så många egna butiker.

Till detta blev det mina underbara over-the-knee mockastövlar som inköptes i Italien för ett antal år sedan.  Mina dyraste stövlar någonsin. Jag rodnar fortfarande över slöseriet. Efter någon säsong tappades de, till min stora förtret,  bort men hittades efter tre år (!) i ett skåp på mitt tidigare arbete. En före detta kollega mailade mig ” M-L vi har hittat ett par ursnygga stövlar här på kontoret. De ser ut som dig. Långa, speciella och med massor av stil” Nej hon hade inte sett mig på ett tag, men ändå … jag har lust att rama in det där emailet och sätta upp det på väggen, som ett … diplom… från en svunnen tid.
Även om det är korkat och lite obegripligt att tappa bort ett par stövlar så finns det ändå en positiv aspekt: de är som nya när de väl hittas! Och visst är de snygga?

Till detta ett av mina nyare favoritsmycken runt halsen. Detta fick jag helt oförhappandes av en väninna som inte bara tittade på utsidan men också såg min insida. Det senaste året har jag kunnat ha det på varje dag, för hur bedrövlig jag än har sett ut på utsidan så har insidan varit ännu mer trasig och härjad. Ibland känns det så bra med såna här smycken som “säger något” . En liten känsla av statement och igenkännande.

Summa summarum av dagens garderobshopping som inte kostade en krona:
Pancho maxiklänning från OddMolly 2015
Långärmad vit topp från KappAhl 2016
Stickad väst från H&M 2011
Italienska mockastövlar 2013
Accessoar: Simba, 2 ½ årig bernersennen

Det här med kläder…och att man ”aldrig har något att ta på sig”, trots att garderoben är proppfull, det känns väl igen? Jag har länge känt att det är hög tid att göra något åt det här livslånga dilemmat. Att jag verkligen älskar att handla kläder men att shoppingen ibland blir som en dyr tröst när jag är ledsen eller deppig, varvid jag handlar saker som jag kanske bara använder en gång och sedan glömmer bort att jag har. Och faktum är, att innan jag blir världsberömd författare….eller nåt…, så har jag inte råd att handla på det där sättet längre.

Så, eftersom den här shopping nollvisionen är så urbota tråkig bestämde jag mig för att starta ett nytt projekt. Jag kallar det för att ”garderobs-shoppa”. Varje dag som jag skall iväg på något som ligger utanför rondellen skall jag försöka välja en ”bortglömd” outfit bland de kläder som faktiskt finns tillgängliga. Något som jag inte har använt på länge, eller inte använt alls. För det är, som sagt, väldigt många galgar där inne i min lilla men älskade walk-in-closet.

I går skulle jag förvandla min rufsiga pyjamaslook till någon som är värdig mitt nya glansiga presspass. Jag skulle på visning i stan för att recensera ytterligare en film. När jag kikade in i garderoben i morse kändes det nästan…men bara nästan…som att faktiskt gå in i en affär för att köpa något nytt. En liten kick av välbehag i en väldigt liten men proppfylld butik. Där fanns rader av klänningar, tunikor, tröjor, blusar, kjolar och byxor. En hel låda med tajts och strumpbyxor. En annan med knähöga strumpor och till och med en som härbärgerar benvärmare!  Åttiotalsnostalgi på hög nivå. Tre långa skohyllor skyltade med diverse skor men jag insåg snabbt att jag skulle få komplettera i ”affären” på bottenvåningen då det var vinterbeklädnad jag behövde på fötterna och inte sylvassa tå-luftiga små underverk som knappt går att promenera i.

Just nu är jag inne i en period där jag vill ha lite loose-fit. Kläder som knappt känns men som ändå nästan flyter på kroppen och har ett fint fall utan att se ut som ett tält eller en sjukhus-särk. Och det får förstås inte se ut som om att jag har varit på loppis, även om min vanligtvis eurochica stil har chanserats ”en aning” det senaste året.

Det tog bara fem minuter av koncentrerat bläddrande mellan galgarna innan jag förvånad hittade en fyra år gammal grå rak bomulls/-klänning med krage. Då tiderna med tajt halsskinn långsamt börjar försvinna så älskar jag numera kläder med krage! Det här kändes som en direkt bingo! Hur hade jag kunnat glömma bort den? Därefter dök jag ner i lådan med tajts och fastnade för ett par hoptrasslade petroleumblå nästan helt täckande strumpbyxor med prickar på. Skulle tro att de kan ha några år på nacken men är antagligen bara använda max en gång. Ovan som jag är så sprack de förstås i rumpan när jag drog på dem. Men det gjorde inget, jag hade inga planer på att visa min rumpa för någon den här dagen.

Mitt favorithalsband, som jag köpte på Arlanda flygplats för ungefär fem år sedan, fick bli min smycke-accessoar. Detta underbara halsband har en tendens att bli kronan på verket för de flesta kläder. Det passar till nästan allt. Jag älskar det.

Sen var det förstås det här med ytterkläder. Jag har i flera säsonger försökt hitta den ultimata svarta lång-kappan. Men alla jag har provat är antingen för tajta eller för korta. Jag vill känna mig fri i en kappa. Jag vill få plats med en tröja under utan att få klaustrofobi. Det skall nästan kännas som om att man är en fe som flyger fritt på en äng med sin fladdrande cape bakom sig. Jag har också en fäbless för riktigt långa ärmar med vidd nere vid handen. Så nej, det har med andra ord inte blivit någon fe-kappa. Men när jag stod där nere i hallen i min grå klänning så spratt en sömndrucken nervtråd till i huvudet. Ett diffust minne av just den där drömkappan svepte förbi. Köpte jag inte en sådan för många år sedan? Eller inbillade jag mig bara?

Nej skam den som ger sig när man är på fashionuppdrag. Inne-stegen åkte resolut fram och jag ålade mig, trots klaustrofobi-tendenser, upp på vinden iklädd pannlampa och hittade till slut en dammig låda där det prydligt stod ”Vinterkläder” textat i svart utanpå. Jag ålade mig försiktigt på mage tillbaka över kanten, repade naveln men hittade stegens avsats med tårna och drog med mig kartongen. Den var lite tyngre än vad jag hade trott varvid den dunsade ner i golvet och välte.

Men voila…ut flög den! Precis som om att den ville visa mig att ”kolla här är jag! Ta ut mig! Äntligen fri! Det var verkligen ”Kappan”. Den långa svarta ull-kappan som går halvvägs ner till vaden, med långa ärmar som vidgar sig som en trumpet vid handryggen. Och som extra bonus med avtagbar pälskrage. Hur kunde jag i alla dessa år glömt bort den? Och varför hade jag stoppat den i en låda uppe på vinden? Obegripligt. Jag skakade av den och provade nästan andäktigt försiktigt. Skulle den passa eller skulle mina muskliga….okay då… begynnande tantarmar sätta stopp för projektet? Men nej, med femton år på nacken satt den som en smäck! Den kändes inte ens bedagad. Inga fläckar, inga repor, inga missfärgningar och inget intorkat hundslem. Nöjd snurrade jag runt i hallen som en utklädd tioåring på väg på kalas men stannade abrupt vid åsynen av skohyllan.

Stövlar eller skor? Jag lämnade skohyllan och gick in i vinterskobutiken i tvättstugan. Där inne hängde sex par vinterstövlar, diverse stövletter och några boots. Jo hyfsat bra utbud för en sån liten butik. Jag provade först ett par tre år gamla lågklackade svarta mockastövlar med guldspänne. Hmmm..jo de var snygga och satt jätteskönt men tillsammans med den långa kappan blev det lite för…damigt för dagens pressvisning. Det kändes inte helt rätt. Jag var ute efter en sofistikerad men mer avslappnad look. Istället provade jag mina två år gamla svarta platå-boots, som min ”lilla” valp åt upp en del av baksidan på innan jag hunnit använda dem. Och jo minsann, där kom den; Pricken över iet. Ingen ser väl baksidan på min ena sko? Och vem bryr sig? Det får bli lagning hos skomakaren senare…. eller kanske lite silvertejp.

Så, vilken underbar morgon med helt gratis garderobsshopping, ro i själen och klädsjälvförtroende.
Summa summarum;

Klänning ca 4 år gammal
Tajts ca 3 år gamla
Kappa 15 år gammal
Boots 2 ½ år gamla
Accessoar: Halsband 4 år gammalt
Extra accessoar: Fisk, 9 månaders teddykanin