Saker jag är tacksam över idag;

Att bästa Isabell kom förbi igår och som vanligt var generös med att dela med sig av sin energi
= Kärlek

En 60 kilos hund som kom upp i sängen klockan 0510, bara för att matte var för långt bort när han låg nedanför sängen
= Kärlek

Mysmorgon med barnen och ett ”Ring mig om du känner dig ledsen” från 12 åringen
= Kärlek

Ett samtal med min bror
= Kärlek

Att familjen är på bättringsvägen från influensor och lunginflammationer
= Lättnad

Att jag redan har tvättat och smort in ansiktet och dessutom funderar på att gå till gymmet i eftermiddag
= Självomsorg

Att jag fick ett litet uppdrag som jag tog hand om direkt, för att jag är duktig och professionell
= Självrespekt

Saker jag ALLTID är tacksam över är in kulbo, särbo, sambo, mina barn – bonus som blodsbarn, mitt hus, Farmor, Min stora familj på andra sidan Sverige och alla mina vänner.

 

Och klockan är bara 10.00! Så det bådar gott….

2016 – Elva månader

Januari. Nytt år. Jag satte mig för att summera 2016 men….tiden fram till december får jag anstränga mig för att minnas.  Minnet känns som seg sirap. Jag kom faktiskt inte ens ihåg hur året började. Så jag fick gå tillbaka i almanackan för att se vad jag använde mina dagar till. Jag tänkte först att jag skulle börja med att be 2016 dra åt helvete, men efter att jag hastigt hade summerat mitt år så insåg jag att det innehöll händelser och människor som jag inte vill vara utan alls. Vissa saker kunde vi å andra sidan gärna ha varit utan, som att få en tumör på levern, att nästan bli ihjäl-körd när en galen bilist dundrade in på restaurangen där vi satt, att få inbrott och att behöva hantera vattenläckan i köket. Men inget av det känns speciellt betydelsefullt längre. Det finns, som vi vet, mycket värre saker i livet än så. Men faktum är, att 2016 var ett ganska så okay år, i alla fall fram till den 9 december då det slutade på värsta tänkbara sätt.

De riktiga höjdpunkterna involverade alla just människor. I januari var jag på baby-shower för vårt nya familjetillskott India Kanon som hade så bråttom till världen att hon ´fick vara med på sin mammas baby-i-magen-fest. Hon var så liten att jag satt och smyg-höll henne jättelänge medan alla andra undrade var i all sin dar hon hade tagit vägen. Bebisar har en konstig inverkan på mig. Förutom att jag får pinsamt flammiga och hormonellt röda fläckar över hela halsen så älskar jag lugnet som infinner sig i sinnet när man har dem i famnen….ja alltså när de sover eller är nöjda och torra i blöjan. Denna lilla kom också, som en bonus, med hela stora familjen för att hälsa på hos oss en vecka på sensommaren.
img_3047

Jag hade också i början på året en träff med mitt gamla göteborgs-gäng. Nej inget Hells Angels eller något annat vapenglatt Hisings-gäng.  Vi är några tjejer… nåja numera kvinnor, som stod varandra väldigt nära för 30 år sedan, och som fortfarande gör det. För…. hur lång tid det än går mellan gångerna så finns det där så naturligt, samma jargong, samma glädje, samma skratt. Det enda som var nytt var diverse rynkor, veck, häng, läsglasögon och en del åldersrelaterade krämpor. Men så underbart det är ändå, att ta upp dammiga trådar och inse att de faktiskt aldrig har gått av. Sådana trådar skall man vara riktigt rädd om. Man skall blåsa av dammet och rulla upp dem och lägga dem i en ask så att man vet var man har dem.

Nästa fina minne är vårt lyckade sleepover-SPA-party för nyblivna 11 åringen Livia och hennes mycket party-taggade väninnor i februari. Att det blev så lyckat berodde mycket på vår ängel Malins fantastiska SPA tårta och att hon var med och delade dagen från förberedelser till genomförande. Alla dessa överlyckliga över-hypade elvaåringar…. Med fri tillgång till sminklådan i badrummet (nej just den detaljen tänkte jag inte igenom ordentligt innan jag sa ja) och som sedan blev till rosiga russin efter timmar i jacuzzin, men trots det hade ork att fnissande hålla oss vakna fram till småtimmarna. Underbart. Och totalt utmattande.
12633518_10207455716662577_1646453880144383055_o

Sen inträffade en hel del STORA jubileums-dagar 2016. Min kulbo Torbjörn blev ett motvilligt halvsekel. Älskade Malin blev 25, vår stora pojke blev 18 och myndig och den lille blev 13 och tonåring – både i ålder och sinne. Jag champagne-firade också en viktig årsdag av finaste vänskap med Brittan som startade för tjugo år sedan i en kanot i Hammarbybacken. Ja det var under min mera vilda…ish och orädda tid.
12032628_10207669874856398_3780254374878906682_o

Resor blev det också under 2016. I mars åkte jag till Budapest med ovan nämnda SPA-elvaåring. Denna elvaåring som älskar att prata och som helst vill ha ett schema för varje minut av dagen. Jag älskar henne, älskar att umgås med henne, att gå hand i hand genom Budapest, prova konstiga rätter på restaurangerna och att svara på 100 frågor i minuten. Och som extra krydda på vår resa fick vi huvudlöss! Eller nåja, jag tror att vi smugglade in dem som ägg utan pass från Sverige. Det blev en annorlunda upplevelse mot att få en ovälkommen påhälsning av dessa små….invånare hemma i Sverige. På de ungerska apoteken fick vi nämligen höra att ”Nej vi har inga medel för sånt, ta en C-vitamin och gå hem och tvätta håret” Ja helt sant! Det var rådet vi fick. Men istället för att arbeta upp oss till total äckel-panik gjorde vi huvudlössen till ”våra rese-husdjur”.  Vi sa god natt till dem på kvällen och kliade varandra som apor på zoo när vi var ute på promenad. Och skakade förstås lite extra på huvudet om någon var otrevlig. Väl hemma åkte vi raka vägen från Arlanda till apoteket. För kära Ungern, C-vitamin….det hjälper faktiskt inte.
12671767_10207899748243089_8812565566861025286_o

Nästa höjdpunkt på året var definitivt energi-resan till Spanien med PT-konsulterna som jag åkte på tillsammans med bästa Isabell. Det var galet roligt och fokuserat med extremt mycket träning, utmaningar, nyttig mat, blåmärken, svullna fötter, förkylningar och nya bekantskaper.
13179302_10208211300631704_2072634073850814943_n

För vad som präglade mycket av mitt 2016 var just träning och hälsa. Jag anmälde mig till PT kampen med start i september och hade som mål att komma under 60 kilo på vågen, att minska fettprocenten, att få magrutor , komma med på tio-i topp listan och bli stark för att på bästa sätt klara en eventuell operation av levern 2017. Jag följde slaviskt ett strikt kostschema och spenderade galna 4 timmar per dag med träning 7 dagar i veckan. På bara 10 veckor hade jag förändrat min kropps-sammansättning med mer än 64%! Åt det positiva hållet alltså. Jag gick ner 10,5 kilo, vilket jag VET är alldeles för mycket så jag jobbar nu uppåt igen. Men det viktiga var att jag ökade min muskelmassa och minskade fettprocenten från att vara ohälsosam till att nu ligga på fitness-nivå! Heja mig! Tanten kan! Och jag ökade framförallt stoltheten över mig själv. För att jag faktiskt fixade det. Jag nådde alla mina mål, inklusive magrutorna.

Nu hoppar jag i min okronologiska summering då sommaren, som förstås är en viktig del av året,  spenderades hemma förutom det sedvanliga besöket på Gotland. Ett besök som denna gång tyvärr inföll mitt i Stockholmsveckan. Never Ever Again. Att försöka sova i en bungalow mellan två av de mest högljudda festerna i Visby, invaderade av aspackade tjugoåringar som inte visste vad en tomtgräns innebar – det blev en mardröm. Åldersskillnaden blev lika tydlig som en finne på hakan i ett förstoringsglas. Men nu fick jag äntligen nytta av min kulbos ”lite” mörkare sida. Jag skickade i desperation till slut över honom med hoodien uppdragen över huvudet och sin alldeles egen extremt mörka blick. Så som bara han kan. Det räckte att han gick in och ställde sig i mitten av vardagsrummet i den andra bungalowen och lugnt, med en egentillverkad dialekt som låter som någon i en film som är full av gangsters från balkan, sa ”Skicka hit han som har festen – Det är dags att sänka volymen”…och sen blev det knäpptyst. Helt magiskt. Ljuvligt. Underbart. Min egen gangster.
img_2938

Årets husochhem-höjdpunkter inkluderade att, med min egen gästarbetare och tillika älskade bror Thomas hjälp, och sedvanlig muta med öl och mat, rulla ut ny gräsmatta och sätta upp ett nytt staket. Och själv lassade jag grus med en frontlastare i flera dagar för att kunna slå upp ett 18 år försenat förråd. Såååå roligt! Och jag byggde klart vårt ”poolhus” så att stora sonen fick ett eget bo därute. Numera kallat The Dungeoun, som inte längre luktar målarfärg och nylagt golv utan mera tonårssvett och gammal bearnaise. Mums.
img_2588

Arbete och karriär har varit både negativt och positivt. Negativt i plånboken men positivt för sinnet. I april såldes bolaget som jag arbetat för i nio år till ett amerikanskt bolag…och det blev The End of CrazyWorkingMimis. Kändes lite konstigt men ändå väldigt bra. För det var verkligen dags att klippa den navelsträngen. Så jag började konsulta istället, vilket gjorde att jag fick tid att vara hemma-fru och hemma-mamma, och….bara vara hemma. Jag kan nu utan panik glömma mobilen när jag går på promenad och inte längre ha 300 email i inkorgen bara för att man har suttit på ett plan i några timmar. Det kan gå flera dagar utan att jag ens tittar i min inkorg. Och vet ni vad, jag älskar det. Det känns som…ett steg mot livsharmoni….ja om det inte var för det där lilla kruxet med den tomma plånboken då….det är ju inte precis gratis att leva. Tyvärr.

Så ja, summa summarum, mitt år januari-november var bra, händelserikt, positivt, lite utmanande, fullt av människor jag älskar, resor, nya bekantskaper, glädje, besök, löss, kalas, träning, hälsa och ett hopp om en positiv utveckling av mig själv och det liv jag vill leva.

December kommer alltid att prägla 2016 men jag skall ändå försöka att tänka på den glädje jag kände innan dess och försöka hitta den igen. Och återigen, aldrig glömma, att ta tillvara på varje dag.

 

 

 

 

Hitta en vardag i dimdiset

Vardag. Vad är det? Efter att någon man älskar har….försvunnit från livet så känns ordet vardag väldigt konstigt. I NORMALA fall, skulle det just nu ha varit att jaga efter julklappar bland alla andra miljoner stressade människor, passa på att ändå njuta och i hemlighet faktiskt skina tillsammans med alla ljus och tindrande saker som hänger över hela stan, ta in julmusiken och tyst nynna med, att göra julgodis…eller som jag – titta på när någon ANNAN gör julgodis, pynta hemma, fixa fredagsmys mitt i veckan bara för att det är jullov, sucka över räkningarna, leta jobb och uppdrag…. Men allt känns konstigt och fel. Jo jag betalar räkningarna, tror jag i alla fall, men det är som om att sinnet har lagt ett filter över allt jag gör. Ett dim-dis. Allt går långsamt, som i ultrarapid…och jag glömmer ibland vart jag är på väg och vad jag håller på med. Och julen, den känns helt meningslös. Jag blir mest arg på alla ljud och sånger och irrationellt irriterad på alla som jagar efter julklappar. Det känns som om man borde ha folkomröstning och rösta bort julen från almanackan.

Igår försökte jag börja dagen med VARDAG iallafall. Jag skulle på skolavslutning. Man får ju vara tacksam över att ens få lov att gå med numera. Men väl framme var avslutningen inte inne på skolan som vanligt utan i ett kyrkligt kapell i anslutning till skolan. Jag gick tveksamt in. Med sinnet liksom på helspänn. Därinne var det fullt med människor och inga sittplatser. Det var trångt och väldigt högt i tak så alla röster från alla dessa människor blev som ett kakafoni av skärande glas-skärvor i öronen. Jag höll på att få panik och blev så lättad när klockan äntligen slog tio och rektorn kom ut och tystade alla. Men sen såg jag att han hade en lila slips på sig och då stannade allt. För andra kan det tyckas som en obetydlig detalj, men för mig…det var det enda jag kunde titta på. Om bara sju dagar skall vi stå i ett annat kapell och där skall vi alla, som vill, ha något, vad som helst, just lila på oss. För det var ju hennes färg. Malins.

Så när rektorn stod där, i sin lila slips, i ett annat kapell, och klass 6A började sjunga sin sång, då kände jag en våg av tårar komma och det kändes som om att alla de där människorna i kapellet hade ställt sig på min bröstkorg och att deras glas-skärvs-röster hade borrat in sig i mina öron så att hörseln plötsligt försvann.  Jag gick därifrån så snart den första sången var slut. Ut i den friska luften och tillbaka in i dim-diset. Det var som att gå in i en kokong.

På eftermiddagen gjorde jag en annan vardags-grej. Jag hade en bokning från slutet på november genom ett presentkort jag hade fått till att fixa fransarna. Gratis fransar kändes ju inte fel. Då. I november. Påminnelsen kom exakt 24 timmar innan och där stod att ”Vid avbokning senast 24 timmar innan bokning debiteras hela behandlingen. Detta email går inte att svara på” Jag undrade om det betydde att jag trots att det var ett presentkort skulle behöva betala eller att det bara var presentkortet som gick upp i rök. Jag ringde men det var, såklart, ingen som svarade. Man vill ju inte att någon skall hinna avboka i tid. Så i mitt dim-dis så försökte jag inte mera. Påstridighet går inte riktigt ihop med det jag känner just nu.

Jag ville inte gå. Att fixa fransarna kändes som något man bara inte gör just nu. Det är lika oviktigt som varje ljusslinga i alla dessa trädgårdar jag passerar varje dag på hundpromenaden. Men på eftermiddagen kände jag att det kanske ändå är en bra vardags-grej att göra. För att skingra dim-diset.  Och jag har hört att det kan göra underverk för själen att ta hand om sig själv lite. Så jag gick dit.

Men det här visade sig inte alls vara ett sådant där ögonblick av avslappnande ta-hand-om-sig-själv stund. Först och främst så tog det alldeles för lång tid. Att bara ligga ner på en säng och blunda och lyssna på SPA musik funkar inte just nu.  Franskvinnan fick stänga av musiken men då blev det istället alldeles tyst. Tryckande tyst, vilket inte heller känns bra. Och jag ville inte att hon skulle prata för jag visste att jag bara skulle bli irriterad vad hon än sa. Och när pinan äntligen var över och jag fick titta mig i spegeln såg det, som en belöning för mitt försök med vardags-bestyr, ut som om att jag hade två svarta vippande gardiner i mitt annars onormalt bleka ansikte. Kontrasten var slående. Men inte på ett positivt sätt. I en normal vardag hade jag fått panik och vägrat gå ut, beordrat henne att genast demontera…eller ta bort dem…eller tagit på mig solglasögon trots att det var mörkt ute. Men nu suckade jag bara , lämnade över presentkortet och åkte till ICA för att irra runt där i dim-diset en stund med mina gardinfransar utan att riktigt ha koll på vad vi behövde fylla på i kylen. Att jag hoppades på att inte träffa någon jag kände berodde inte på förlägenhet över trans-gardinerna utan enbart på att jag inte ville fastna i något meningslöst småprat med någon.  Det spelar så otroligt lite roll hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad någon annan tycker och tänker om min person.

I dag blev vardags-stunden ett mediokert pass på gymmet. Min PTs första kommentar var ett utrop med ”Åhhh fina fransar!” Bara det att just detta är det allra första någon säger när de träffar mig visar hur väl de syns. Suck. Men det kändes okay att vara där för jag känner mig underligt ”hemma” i den lokalen, bland alla träningsmaskiner och svettiga människor som ägnar sig åt sig själva och fokuserar på vad de är där för. Att springa på löpbandet gör mig märkbart lugn. Och att träna med min PT blir terapi både för musklerna och för sinnet.

Väl hemma sitter jag här i dimdiset och funderar över vad nästa vardags… bestyr kan bli. Och jag undrar igen, vad är vardag just nu? Städa? Handla? Tvätta? Eller se ytterligare en säsong av Vänner. Fast det brukar vara bättre sysselsättning i vargatimmen då jag ändå inte kan sova.

En dag i taget. Det är allt man kan göra.

Baksidan av sockerfritt godis

Igår var det en extremt jobbig sockerberoende-dag. Jag trodde att det var slut med pucklar när man väl hade kommit över Puckeln med stort P. Men så, när det känns som om att man har kontroll, då smilar Livet intrigerande och skickar en puckel till. Som en sockerkamel som skall få mig att ge upp. Tankar på om det verkligen är värt det kom smygandes tillsammans med tankar på de där lakritsskallarna och punchpralinerna som jag drömmer heta drömmar om. Är det ändå inte bättre att ha huvudvärk….migrän, att sova dåligt, behöva köpa heltäckande foundation och få små charmiga gropar i låren än att lida så här? Och ja jag veeet att det står på Google att man kan få överskott av insulin i blodet, vilket tar ut sin rätt på artärerna. Och det i sin tur leder till spända kärlväggar, högre blodtryck och så småningom – eventuella hjärtattacker eller strokes bla bla bla bla. Men det är ju bara eventuellt. Herregud jag har ju redan haft en levertumör denna månaden så vad är oddsen??Livet kan väl ändå inte vara hur orättvist som helst?

För att göra saken värre så bakade barnen brownies igår. Så utstuderat elakt, eller hur? Eller okay, det var jag som gav dem lov. Mitt fel. Jag tar mitt ansvar. Det är ju så mysigt när de bakar själva. De är så ivriga och målmedvetna. De springer upp i trappan stup i minuten och frågar var bakpulvret är, “har vi choklad?” (hallååååå jag är sockerberoende!!!!) och en minut senare “Men har vi vit choklad då? (suck) “Var är smöret?” Och deras nöjda ansikten när de är klara och köket ser ut som att en mjölig bomb har briserat är obetalbar. Lyckligtvis har vi en 11 åring som ser städning som en kul aktivitet (undras om man kan klona henne) så köket återgick snabbt till sin tidigare konsistens. Om jag skall vara ärlig så tycker jag egentligen inte ens om brownies och kladdkakor. Men igår kändes det som om att det skulle ha varit det godaste i hela världen. Det LUKTADE iallafall som det. Men jag tog ingen. Inte ens i smyg. Jag tog en kvarg istället. Lucky me.

Men sen vände det tvärt. För min andra hälft kom hem och hade varit på en butik där de säljer helt sockerfritt godis! Alltså inte bara en enda tråkig sort som smakar som en geleklump av plast utan en hel burk med olika godisar och bland dem… bland dem lakritsskallar! Sockerfria lakritsskallar! Lakritsskallar som SMAKADE som riktiga lakritsskallar. Vilket fantastiskt socker-lurendrejeri! Underbart! Ja det var verkligen det….ända tills baksidan av att äta sockerfritt godis kickade in. Bokstavligt talat. Baksidan kickade verkligen in. Man blir nämligen extremt gasig och dålig i magen av den här typen av godis. Och jag missade fullständigt den där pyttelilla fullständigt oläsliga texten där det står “överdrivet intag kan ge diarre” Men alltså, vad är överdrivet intag? De hade ju bara EN enda storlek på burkarna. Och jag åt ju liksom inte bara två…eller tre. Jag kunde inte ens vara kvar på samma våning som de andra på hela kvällen och sen fick jag spendera större delen av natten med att sitta och googla på toaletten.

Så nu får sockerfritt skitgodis gå bort också. Det får bli ett kvargt liv framöver. Lika bra att bita i det sura äpplet. Eller nej förresten, det är socker i äpplen också. Satan.