När Föräldrabanken ändrar villkor

Enligt en undersökning från 2016  så betalar mindre än var tionde ung vuxen som bor kvar hemma sin del av kostnaderna. Inte så konstigt, i alla fall om de fortfarande går i skolan. Vi har ju faktiskt försörjningsplikt för våra barn tills de är 18 år, eller till 21 års dagen om de går på gymnasiet.

Men billigt är det inte. Inte nog med att de ofta luktar som våta raggsockor, att rummet ser ut som en bortglömd soptipp, att de tror att pengar växer på trän och aldrig lyckas öppna diskmaskinen…. de är också svindyra i drift. Det är en väldig tur för dem att man älskar dem så innerligt.

Konsumentverket beräknar att en 20 åring som bor hemma kostar ca 4200 kronor i månaden. Denna summa innefattar förstås bara mat, hyra/lån/räntor, försäkring och andra fasta kostnader. Däremot ingår INTE löpande kostnader som luncher, SL-kort, andra resor, kläder, mobil, reparation av mobil, frisörbesök, läkarbesök, fritidsaktiviteter fredagsmys, lördagsmys, allmänt mys och nöjen i den summan. Och just den delen är ingen liten del av tonårs-budgeten. Tänk bara på frisörbesöken med tillhörande gel och klet för att hålla min nittonårings osvenskt krulliga “mössa” i schack. Man borde få någon slags subvention för sånt. Bara ett biobesök idag kostar minst 130 kronor för en biljett, och därtill kommer förstås det obligatoriska biogodiset. Jag känner mig så otroligt medelåldersgammal men jag måste ändå utbrista i ett upprört; Hutlöst!

Det är så lätt att man tycker att det är både ”okay” och självklart att swisha en hundring när de ber om pengar till lunch eller en mellis. Och ibland lite mer om de vill gå på bio eller göra något annat. Man vill ju att de skall kunna umgås med sina kompisar, eller hur? Men när man sedan går in på kontot och ser hur många hundringar det faktiskt blir varje månad, då får åtminstone jag själv lite ont i magen.

Min nittonåring har jobbat som en gnu hela sommaren. Han har sommarjobbat förut men då i mycket mindre skala. Jag är både stolt och förundrad över hur, denna tidigare så ego-lata tonåring, idogt har klivit upp varje dag och tagit sig an pass efter pass på MediaMarkt inne i stan. Det här är första gången som han verkligen har fått smaka på att tjäna egna pengar på riktigt under en längre period. OCH att lära sig den svidande läxan att de snabbt tar slut om man inte håller koll.

Han har också fått lära sig vad det magiska datumet innebär. Den 25e. Datumet då kontot fylls på…. så att man kan åter igen kan göra slut på pengarna tillsammans med polarna eller genom att handla den där extremt viktiga prylen som man inte kan leva utan. Det här med att hushålla med pengar, det tar tid att lära sig. Och vissa lär sig nog aldrig. Men till hans försvar så måste jag också nämna att han faktiskt, på eget bevåg, öppnade ett sparkonto innan första lönen kom, där han sätter av en viss summa varje månad.

Men när ”spenderings-pengarna” från lönen tar slut, då kommer det där swish-smset som ett brev på posten. (innan Postnord alltså.) Ofta följt av ett hjärta, som han vet att jag faller för varenda gång. ”Mamma kan jag låna en hundring till lunch?” Och visst kan jag låna ut det ibland. Men numera är jag noggrann med att det betalas tillbaka. Även för luncher när han jobbar eftersom han faktiskt har valet att ta med sig en lunchlåda hemifrån. Och definitivt för luncher i skolan, då eleverna faktiskt HAR gratis mat som de dessutom kan välja att äta på olika restauranger i området runt skolan. Lyx!

I början glömde jag ofta bort de där små ”lånen” och tänkte att ”Ja ja det är ju bara en hundring. Det är inte så farligt” Men nu när jag själv vänder på slantarna så har det blivit en nödvändighet att komma ihåg. Han har fått lära sig att villkoren i hans konto hos föräldra-banken har förändrats. I lånevillkoren ingår dessutom en attityd-klausul. Taskig attityd=minskad kredit.

Idag får han betala allt som räknas som “extra”. Vill han ha snacks och läsk på vardagar så får han givetvis pröjsa själv. Så också om det han önskar inmundiga på helgen överskrider vad jag tycker är okay. Om han väljer att han vill ha snabbmat när det faktiskt finns mat hemma så får han också fiska upp sitt eget kort.

Häromveckan ställde han sig med händerna i sidorna och sa så där tonårs-uppfodrande ”Mamma jag MÅSTE ha ett nytt skrivbord, jag får inte plats med min nya skärm på det jag har.” Jag tittade lugnt tillbaka och svarade ”Okay, hur mycket har du råd med? Är det inte bättre att du provar på Blocket först? Möbelbutiker är ju rätt dyra.” Han blev först helt tyst i en blandning av indignation och chock men fann sig relativt snabbt. Sedan  mumlade han, med en nyfödd resignation, som trots allt vittnade om viss insikt; ”Mmmm…hmmmm… då….jo alltså okay… jag kollar nog Blocket först då” Och sen pep han moloken iväg ut till sin raggsock-luktande håla igen för att slicka sina växa-upp-sår och räkna sina pengar.

Det BLEV ett begagnat men fint skrivbord till slut, köpt på Blocket och upphämtat i Årsta. Och jag noterade med moderlig ömhet den stolta glimten i hans ögon över att ha köpt sin allra första egna möbel.

Han får även betala för vissa nya kläder och skor. Studiebidraget används så gott det räcker om byxorna hänger på halv stång eller om ärmarna slutar vid armbågarna. Men om man har pillat hål i byxorna eller tröjan för att man råkade ha tråkigt en stund medan internet gick ned då betalar man själv. Eller att man har tappat bort kavajen på en fest eller glömt sina skor ute och att de sedan pga. av ”tillgängligheten” antingen har möglat eller har blivit konfiskerade och lätt tuggade av den stora håriga hunden. Allt sånt går under slarvkontot – och det betalas oavkortat ur egen ficka.

Men det här är ju nu. Nu när han går i skolan och har sitt extra-jobb. Hur gör man sedan? Om ett år tar han (förhoppningsvis) studenten och då skall han antingen fortsätta skolan eller hitta ett jobb.  Jag tror inte att han kommer att orka att fortsätta skolan direkt så det blir nog jobb ett tag.

Och då är det väl dags att ta den där diskussionen om hur mycket han skall betala hemma. För egen lägenhet är ju inte det allra enklaste att hitta. Skall kostnaden då vara enligt konsumentverket nedan? Hur gör ni?

Fakta: Så mycket kostar det att bo per månad enligt Konsumentverket /Koll på pengarna 2017

Kostnadsberäkningar - Flytta hemifrån eller bo kvar hemma

 

Har spargrisen blivit platt och digital?

Dagens barn får idag sin veckopeng mestadels via sina bankkort. En undersökning jag läste visade att användandet av bankkort hos barn ökar markant i åldrarna 9-17 år. Det är bara hos de yngsta, 6 till 8 år, som användandet inte går upp. Det hoppas jag håller i sig, för inte skall de väl vara små bankirer så tidigt? Jag har ju redan pinsamt svårt att hänga med i tolvåringens mattebok.

Men det är klart, tiderna förändras i takt med ens egna rynkor, små bruna och vita ålders-fläckar och diverse orättvisa häng. Dagens unga är dessutom så avundsvärt teknikvana redan i mycket (alltför) ung ålder, och då detta onekligen är framtiden så skall man förstås lära dem ett digitalt pengabeteende och inte hålla kvar vid att gömma kontanter i kuddvar eller i madrassen. Inte för att jag själv har gjort just det, men jag vet med säkerhet att de som gör det fortfarande existerar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men man är ju uppvuxen med och fortfarande så van vid kontanter och även vid en skramlande spargris hemma på hyllan. En spargris som man tömde och stolt gick till affären med när ettöringarna och tjugofemöringarna äntligen hade vuxit till sig där i botten. Minns ni känslan när den där grisen äntligen blev lite tyngre? På den tiden hade grisarna oftast inget modernt litet lock i botten utan man fick fiska ut pengarna med hjälp av en kniv genom den smala myntspringan. Det blev ofta ett intensivt jobb som krävde både tålamod och precision. Har barn ens spargrisar idag? Eller är de numera enbart platta och digitala? Och hur skall de lära sig värdet av pengar när de aldrig ser dem?

Tänk när man äntligen fick sin veckopeng. När man skulle få gå den efterlängtade lilla fem minuters promenaden till tobaksbutiken på Väderlekstorget och köpa godis. Jo vi köpte det faktiskt i tobaksbutiken. För det var den enda butiken som hade vad som liknar dagens lösgodis. Det kändes som om att de hade över hundra skålar med olika sorter som läskande stod på hyllorna bakom glaset som vi helst inte skulle vidröra med våra smutsiga små barn-fingrar.

Det var oftast lång kö för det verkade som om att de flesta barnen i området fick sin peng på precis samma gång. Det var som en manchesterklädd pilgrimsfärd från de blå höghusen på Blåsvädersgatan där vi bodde och från de andra trevåningshusen som låg runt omkring på Köldgatan. Små godissugna 60 –och 70 tals-hobbitar på väg mot veckans höjdpunkt. Att äntligen få träffa Tobaksgubben. Och sedan stod man då där, tålmodigt väntande på att få bli expedierad med sin tjugofemörings-skatt hårt knuten i handen.

Jag förstår idag varför Tobaksgubben alltid hade det där resignerade uttrycket i ansiktet och den tomma blicken som indikerade att han egentligen inte alls ville vara där mentalt varje lördag då den där kön av förväntansfulla barn i lappade byxor och pottfrisyrer bara blev längre och längre. För då, på den tiden och åtminstone i just den affären, så vägde man förstås inte godiset. Nej man räknade. Vår Tobaksgubbe, som verkade vara extremt noga med inventeringen, han räknade alltid VARENDA liten godisbit väldigt noga. Och alla dessa olika sorter kostade 1 öre styck. OM man nu inte slog till på något så extravagant som en hel Svarta Katten tablettask, men då rök förstås hela 25-öringen i ett nafs. Där fanns också de numera ack så nostalgiskt saknade RIFF; minns ni dessa lakrits tuggummi? Så goda. Men även de kostade ju lite mer än 1 öre och för det mesta så var det mera fokus på kvantitet är kvalitet under de där lördagarna i tobaks-kön.

För nu var det ju inte så enkelt att barnen bara valde en enda sort. Åh nej, man valde förstås en åt gången. Det var nästan som en ceremoni som man gått och övat på och längtat efter i en hel vecka. Skulle man ta de runda salta och blanda med de som var röda först? Eller börja med bara gula tillsammans med röda den här gången? Men nej, man ville ju förstås helst ha en av varje. Och ofta ångrade man sig och valde någon annan sort sekunden innan den som man pekat på skulle åka in i påsen. Varvid Tobaksgubbens rynka i pannan plågsamt djupnade och hans tidigare så resignerade blick mörknade. Men trots de djupa avgrund-suckarna som fick glaset på skålarna att imma igen, så han har han idag hela min vuxna sympati, för han bad oss ändå aldrig att skynda på.

En av mina bästa kompisar ville vi aldrig ha före oss i kön. Hon fick nämligen en hel krona och det var som om att hon vann på lotto varje vecka. Så avundsvärt! Så liten och ändå så ofantligt rik. Hur var det ens möjligt? Men det var förstås inte lika stor lycka för Tobaksgubben som fick stå och plocka 100 små olika karameller istället för sedvanliga 25. Men för oss kändes den där hela kronan som en förmögenhet. Det kändes som om att man skulle kunna köpa ett helt hus för den.

Idag går barnen ofta och plockar fritt bland lösgodiset på lördagarna. De ser ut som små ivriga humlor runt en doftande buske med blommor. Och det finns förstås långt mer än 100 sorter att välja bland. Utbudet är oändligt. Undersökningen som jag läste visade dessutom att det numera blir vanligare att skippa vecko- och månadspeng. Hela 44 procent av föräldrar idag ger inte fickpengar alls eller bara då och då efter behov. De främsta skälen som anges är att man antingen ger när det behövs, att barnet är för omoget eller att föräldrarna betalar för allting ändå. Jo jag känner absolut igen de båda sista punkterna. Och när man är trött och sliten, då orkar man inte ösa tillbaka de överflöds-hekton som barnen ivrigt plockat i sina påsar.

Igår när jag var på ICA, en vanlig onsdag, så stod där en trött mamma med ett barn som surt överräckte en väldigt tung påse godis till henne framme vid kassan.  Han sa besviket och nästan uppfodrande ”Mamma, de har ju nästan ingenting här, kan vi inte åka till Godislandet nästa gång

Ibland kan jag längta efter den där känslan då allt inte var så tillgängligt. När utbudet inte var så stort. När valen var färre och mer överskådliga. När man blev så innerligt glad för så lite eftersom det för en själv var så stort och värdefullt. (Och jag saknar fortfarande RIFF)

riff2

Konsekvenser och egen-skapade rädslor

Igår berättade jag om hur oväntat bra det gick när stora tonårssonen fick den ännu större förmånen att få bo ensam i lägenheten på Lidingö varannan vecka. OM han följde de uppsatta kraven som ackompanjerade detta fantastiska förtroende som vi gav honom. Jag menar, tänk er bara, arton år och få en etthundrafemtio kvadratmeter stor lägenhet för sig själv! Inga föräldrar som tjatar, man kan ta hem vilken röd-tott som helst utan att bli Guantanamo-utfrågad (ja han verkar ha en faiblesse för just rödhåriga långbenta skönheter) Man kan titta på vilka program och spela vad som helst utan att behöva ha på sig hörlurar, ingen tjatar om tandborstning eller att man måste komma i tid till skolan. När JAG var nitton år hade jag haft extrajobb i fyra år och min utflugna bror hade plötsligt osolidariskt flyttat hem igen vilket gjorde att jag var tvungen att dela rum! Kan ni ens förstå? Jag fick dela rum med en brorsa som tyckte att hans flickvän skulle sova över gång efter annan. Det var under den här perioden som jag blev expert på att låtsas-sova och att leva i en egen lalaland-värld. Och JA vi fick faktiskt även som små barn tälja kottar när vi ville ha roligt. Det är inte alls någon myt.

Men det gick ju så bra. Det här med särbo-sonen. I flera veckor gick det bra. Varje gång jag/vi kom dit så var det städat och såg propert ut. Sonen var lycklig och harmonisk, han växte upp, tog ansvar och jag var ännu lyckligare och dubbelt så harmonisk. I alla fall när det handlade om just den här delen av mitt liv. Min tonårs-navelsträngs-vånda. Nu vänder det nog (igen), NU blir han vuxen, tänkte jag, stolt och lättad. Tills förra veckan då familjecirkusen återvände för sin Lidingövecka och harmonin krackelerade.

Jag hade inte varit där på någon av mina ”stick-kontroller” på över en vecka, för det funkade ju så bra. Så jag öppnade dörren med lugn i sinnet för att, med kaninbur i ena handen och Simba kopplad i den andra, tvärstanna redan i hallen. Där stod det säkert fem soppåsar som antagligen, av lukten att döma, och av Simbas omåttliga intresse, borde varit nedburna till soprummet för minst en vecka sedan. Köksbordet, som var nästa fröjd för ögat, var belamrat med dator, skärm, kablage, halvtomma popcorn-påsar, disk och diverse klägg. Jag kände hur vreden snabbt växte i bröstet och hur munnen blev som ett smalt cykeldäck med punktering.

Köket var inte bättre. Inte på långa vägar. Hela diskbänken var belamrad och diskhon, där vände det sig till och med lite i min mage. För där hade ”man” tyckt att det var intelligent att fylla upp vatten ända till kanten för att sedan lägga i disken i det av matresterna bajsbruna vattnet och låta de överblivna köttbullarna simma runt och halvt lösas upp tillsammans med hushållspapper i sörjan. Sååå……motbjudande äckligt! Diskmaskinen var proppfull med ren disk och den hade antagligen varit alldeles för jobbig att tömma. Eller hade han brutit båda armarna utan att säga något? Var han kanske sjuk? Kanske en axel ur led? En veckas kräksjuka? Jag ville ju gärna tro det, även om jag innerst inne visste att så inte var fallet. Det var definitivt den återkommande latmasksjukan som hade slagit till igen.

Jag tog, vilket jag lärde mig på andningskursen för några år sedan, ett antal djupa andetag. Ända nerifrån magen. Man skall alltså efter varje andetag känna efter om den där ovälkomna känslan fortfarande är kvar, och hoppas att den försvunnit. I det här fallet var det både Ilskan och Besvikelsen som jag försökte andas bort. Men nej, båda två fanns kvar, trots att jag nästan tog allt syre i rummet. Men de dämpades i alla fall en aning och jag skrev då snabbt ett kort sms till sonen som var på jobbet:

Som det ser ut i lägenheten är INTE okay. Inte på långa vägar

Svaret kom oväntat snabbt och löd:

Jag sa redan till T (bonuspappan) att jag fixar det när jag kommer hem men jag har inte hunnit för vissa av oss är trötta efter att gå till jobbet varje dag”

Japp han anspelade alltså på att HAN minsann jobbar extra på Mediamarkt efter skolan medan JAG är en slö-hög som inte har ett fast jobb! Men alltså, på allvar, när har hjärnan växt klart på dessa tonåringar? Jo jag vet ju att den inte är färdigvuxen förrän de är ungefär 25 år men det är ju så svårt att ta till sig. De ser ju ut som vuxna, de kan till och med bland låta som vuxna. Och det är så frustrerat förvirrande, denna av-och-på bergodalbana. Ibland vuxen, bland femåring för att nästa dag vara ett (75 kilos) blöjbarn som stirrar ner i en mugg.

För trots växande hjärna, hur tänker dom när de tar till en sån slägga som i smset när de redan sitter i skiten? De ligger ju redan på ett jätte-gigantiskt minus! Tror de verkligen att de vinner fördelar med ett spydigt sms? Att jag kommer att ta till mig hans spetsiga åsikt om min påstådda slöhet och säga ”Ja men såklart älskling, stackars dig som har jobbat och är trött. Jag har ju bara jobbat i trettio år. Jag höll, samtidigt som jag tog hand om dig, ordning på huset, lagade, handlade, tvättade, diskade, tröstade, nattade, hämtade, lämnade, oroade mig, fixade och trixade…. Oftast ensam då pappa reste i jobbet. Men det var nog bara en ”tillfällighet” att jag hann med, jag hade nog någon osynlig och omåttligt orättvis förmån som du inte har. Och det är förstås därför det är så jobbigt för dig. Så vi skiter i det här raring. Du har helt rätt. Förlåt att jag sa något. Du får förstås bo kvar, utan konsekvenser.”

Ehhhh eller hur. Inte! Åhhhhh vad arg det gjorde mig! Den där meningen i hans sms. Nästan rasande! Jag till och med darrade av indignation. För jag kände mig oerhört orättvist behandlad, trots att jag vet att det är ett sånt där nålstick han tar till i hettan för att han VET att det känns. För mig. Men även om det är något som han ”tar till” så är det definitivt inte okay. Inte ens när man är tonåring.

Jag knep ihop mina cykeldäcks-läppar, andades igen, svalde ilskan och svarade kort:

”Det är ingen ursäkt. Jag är besviken men vill inte bråka, det ger ingenting, men vi hade en deal. Jag kan inte gå runt i den här skiten hela dagen så jag städar nu så pratar vi om konsekvenserna samt hur det blir framöver när du kommer hem.”

Jag kände mig nöjd och bestämd med mitt tydliga svar och påbörjade därefter raskt saneringen, nu med minskande Ilska och Besvikelse. Då plingar det åter igen till i mobilen och nästa genomtänkta statement löd morskt:

“Faktumet att du städar själv och säger att det inte är en alls godtagbar ursäkt betyder att du vill bråka. Har känt dig i 18 år, detta går två vägar mamma”

Jamen eller hur? Ni tonåringar vet ju verkligen precis allt om tvåvägs-kommunikation…NOT. Suck. När man som förälder står för en konsekvens och genomför den, då muckar man förstås. Tänkte inte på det. Det är sååååå jobbigt när de stackars barnen inte får som de vill. Dumma mig.  Igen.

Men jag stod på mig. Han skulle få ta konsekvenserna. Inte tal om annat. MEN allteftersom timmarna gick så växte den där bekant jobbiga klumpen i magen. Jag avskyr verkligen att bråka. Och ända sedan vi förlorade vår älskade Malin i December har rädslan att förlora någon mer växt och etsat sig in i min kropp som en gjuten betongklump. Jag faller inte tillbaka i mitt gamla medberoende-träsk men…..det gör mig svag. Det gör mig svag som förälder. Jag tänker helt orealistiska och rent av fåniga tankar som att “Tänk om han inte vill träffa mig mer nu bara för det här. Tänk om han aldrig vill hälsa på. Tänk om han väljer bort mig och jag inte alls vet vad han gör. Tänk om det då händer honom något och jag inte är där. Tänk om han flyttar helt utan att göra klart skolan. Jag kan inte förlora honom. Jag orkar inte.”. Tänk om. Så många onödiga “tänk om” det finns i livet. Jag vet att mitt resonemang antagligen låter omåttligt löjligt för många av er och att några just nu överseende och skeptiskt lyfter ena ögonbrynet och skakar lite föraktfullt på huvudet, men för mig känns det verkligt i stunden. Rädslan. Och det är jättejobbigt. Ända in i märgen. Trots att jag VET att det är tramsigt och att verkligheten är en annan.

Men istället för att låta känslan äta upp mig så ringde jag min TIR (Tur-I-Kärlek) (vinner aldrig på lotto numera) och uttryckte med gråten i halsen min oro och plötsligt uppkommande ångest. Han, min bipolära klippa,  sa bara lugnt, “Men Mimis, det här är inget problem,det finns bara två vägar och du har ingenting att vara rädd för.  Antingen så låter du honom bestämma och ta kontroll eller så fortsätter du att ha den själv. Det finns inga andra alternativ. Han är här. Han går ingenstans. Och han kommer att ta det här som en man. Han har vuxit på sig. Har du inte märkt det själv?

Så enkelt och ändå så svårt. Tack min klippa. För han hade ju såklart rätt. I allt utom att min son skulle ta det som en man. Där var vi överens om att vara oense. Men jag är medveten om att jag alltför ofta låter mina egenskapade rädslor styra mig. Men det är trots allt fortfarande JAG som är förälder, och det är min älskade slyngel, med växande hjärna, som är mitt barn, trots att han är myndig.

Så jag stålsatte mig för det tröttsamma kriget som otvetydligt skulle följa när han kom hem till mig och sina konsekvenser. Jag fortsatte att lägga beslag på syret och pratade med de mindre barnen så att de inte skulle bli oroliga för de kommande högljudda rösterna och smällarna i dörrarna framåt kvällen.

Och så kom han då hem, min stora son, som hade jobbat på Mediamarkt till klockan åtta på kvällen. (“stackaren”) Jag talade lugnt om för honom att det, som konsekvens för städhaveriet, skulle bli tre veckor hemma i huset med start fredag. Och nej, det spelade ingen roll om han hade tänkt ha polarna över på sin födelsedag. Det fanns inga förmildrande omständigheter att ta till för minskat straff.  Han skulle under de här tre veckorna få bevisa att han kan sköta sig genom att ha snyggt och ordning, dammsuga två ggr per vecka, byta sina lakan en gång per vecka, ställa undan disk, hjälpa med att tömma diskmaskinen, slänga skräp och vara hjälpsam och trevlig i övrigt. Och om detta fungerade skulle han få en chans till med samma arrangemang i lägenheten. “Se det som att du en möjlighet till en förmån”, sa jag mammigt förnuftigt.

Det blev tyst en stund. Jag andades febrilt bort mitt bråk-obehag och väntade på den kommande spydiga tonårs-kommentaren. Efter en stund sa han lugnt “ Mmmmm, det var verkligen dumt av mig att inte fixa iordning och istället låta det bli så stökigt. Förlåt. Det här ÄR verkligen en förmån . Hjälper du till att skjutsa mina prylar på fredag? Och finns det mat till mig också?  Eller kan jag göra något?

Som sagt, jag lär mig nog aldrig att helt förstå hur det rör sig i den där växande hjärnan. Kära TIR, du hade rätt och jag hade fel. Jag måste nog istället fokusera på att lära mig själv att inte låta mig dras med av mina rädslor. Vi vet ju aldrig vad som händer varesig, idag eller imorgon. Att “leva i nuet” är en alltför använd och nästan tröttsam klysha, men samtidigt är det den mest sanna.

Nu bor vi här i huset. Tillsammans. Vecka ett har snart passerat och …inga kalsoner på golvet, ingen möglig disk eller sura miner i sikte. So far so good!

En uppkörning för vuxenlivet

Han har fått bli lite särbo nu i några månader, min älskade, arton –snart nittonåring.
Vi har ju , som jag har berättat tidigare, vårt bipolära arrangemang,  vilket innebär två boenden; ett i huset på Värmdö där vi bor varannan vecka, alla helger samt lov, och sedan lägenheten på Lidingö där vi bor måndag-fredag varannan vecka.

När vattenläckan skulle fixas i huset så bodde vi på Lidingö i flera veckor med hela vårt zoo. Och det där med lägenhet….det kändes nog väldigt ”vuxet” för vår stora tonåring. ”Mamma, kan inte jag bo kvar här sen också? Det är coolt att bo i lägenhet, jag trivs här” sa han entusiastiskt. Jag tittade oförstående på honom. Jag trivs självklart också där, men att bo i huset, huset som äntligen är färdigrenoverat, huset som har massor med plats, huset som har en trädgård med en massa egna uterum som växer fram efter hand, huset där man kan bada ute i bubbelpoolen eller ligga i hängmattan eller i min nya fina hammock under lata dagar (som det oftast finns väldigt många av i en tonårings liv), Huset där han har ett eget litet ute-hus, huset där man får höra mamma tjata om skolan och städning varje dag och behöva sitta med vid bordet och äta och bli utfrågad om eventuella flickvänner av hela familjen. Hur kunde han vilja välja bort det? Det är ju det ”riktiga hemma”. Han är född där, uppvuxen, fostrad, älskad… Ibland känns det som om att jag är född där också, för det är där som jag till slut blev en hel människa. Det är där jag växte. Inte växte upp men växte om, och fastnade.

Jag hade glömt bort den där känslan när man går över från barn till nästan-vuxen. När man försiktigt, eller oförsiktigt, tar de första kliven ut. De där kliven när man släpper taget och försöker själv. Den där fantastiska känslan av oberoende och ”kan själv” som jublande bubblar upp genom kroppen. Jag minns när jag själv, som nittonåring, stängde dörren om min första lägenhet allra första gången. När jag gick genom de tysta rummen med alla oöppnade flyttlådor, skafferiet som med ett eko innehöll endast ett paket kulinariska makaroner och en påse skorpor och jag kände den fräna lukten av målarfärg och tapetklister från väggarna.  Jag minns att jag satte mig i min blå plysch-klädda soffa och tittade på min enda krukväxt som jag fått av mormor, en gigantisk kaktus som jag fick endast för att de sa att den i praktiken var omöjlig att ta död på. Den dog året därpå. För inget är omöjligt. Jag kände mig så fri där jag satt i min alldeles egna soffa med min rumskompis Kaktusen. Nitton år och nästan-vuxen men ändå lite rädd och med en hisnande gupp-känsla av framtids-magi i magen.

Så även om jag har otroligt svårt att släppa det där osynliga men ack så starka mamma-greppet så tog jag ett djupt andetag och sa ”Okay” när frågan om särbo-livet i lägenheten kom upp. Han måste såklart också få känna den där framtids-lyckorädslan kittla i magen. Det skulle bli som ett litet förartest. En uppkörning för vuxenlivet. Så jag sa ”Okay du får bo där på heltid, vilket innebär en vecka med hela familjen och varannan samt helgerna helt själv” Hjälp, vad hade vi nu gett oss in i?

MEN jag hade förstås en mycket tydlig kravställning för detta nya särbo-arrangemang. Jag tittade honom stint i ögonen och listade vad som skulle gälla för att få den här stora förmånen.

  1. Ta ansvar = inga fester, lägenheten är inte din – ta hand om den därefter.
  2. Städa och håll ordning, gäller i ditt eget rum såväl som i resten av lägenheten. Det skall ALLTID vara snyggt när vi kommer dit
  3. Ingen hög musik eller röj som stör grannar
  4. Släng sopor där det behövs
  5. Var trevlig mot grannarna
  6. Lås alltid dörr och stäng fönster ordentligt efter dig
  7. Inga sura miner när jag kommer och gör oannonserade kontroller
  8. Inga sura miner om någon behöver komma dit och bipolär-bo eller bara bo även på ”dina” veckor

Det var med lite ångest i magen som vi packade ihop vår cirkus och åkte till Värmdö den där första veckan som han skulle vara själv. Men det hade inte behövts…. för allt fungerade nästan overkligt fantastiskt! För det här med att få vara helt själv och oberoende, det var tydligen värt mycket. Plötsligt tonade en helt ny tonåring fram. En som orkade tömma och fylla diskmaskinen, plocka undan skräp, popcorn-smulor och annat obskyrt som oftast var nedtrampat i mattan. En som slängde sina använda öron-tops istället för att bygga torn med dem på skrivbordet, som hängde upp handduken  och la kalsongerna i tvättkorgen (för nu kom ju ingen mamma och gjorde det) som slängde sopor och…… jag tror till och med att den här nya personen saknade sin mamma ibland för han ringde bara för att prata, utan att vilja låna pengar (Halleluja) Ibland önskar jag att man kunde få dem att förstå hur mycket som små till synes obetydliga handlingar eller ord  betyder.

Första veckan när jag kom dit på en ”kontroll” tittade han förvånat sökande bakom mig i den tomma hallen och sa förorättat” Men…har du inte handlat till mig?” Japp, tonårstakterna satt definitivt i, även om lägenheten var skinande ren. ”Nej, men DU skall handla nu, tillsammans med mig” svarade jag mammigt käckt.  Vi hoppade in i bilen och åkte till Willys där han fick några hundralappar i handen. Jag bad honom ta en korg och plocka i vad han behövde för veckan, och att det måste täckas av summan han fick. Vi gick runt länge och det plockades i mjölk, juice, smör, ägg, bröd, flingor. So far so good, tänkte den stolta mamman i släptåg. Sen åkte det plötsligt i färdigpannkakor (Men hallå, du köpte ju ägg!), fryst pizza, köttbullar, redbull, läsk, popcorn, burritos…..Kostcirkeln bröts drastiskt och näringsnivån i korgen sjönk för varje steg. Men jag la mig inte i, trots att det gnagde av frustration och jag fick bita ihop käkarna hårt för att hålla tyst..  Men nu var det HAN, det vuxna barnet,  som skulle handla det HAN behövde. Jag var bara med …som nedgraderad chaufför. Efter frysdisken räknades varorna ihop och jo, det skulle räcka, med nöd och näppe.

När vi närmade oss kassan tvärstannade sonen plötsligt, vände sig om till mig och sa ”Men mamma jag behöver schampo och balsam också. Skall det OCKSÅ ingå i det här köpet!?” Minen var klart missnöjd..  Ha! Livets hårda skola slog plötsligt till där mellan hyllorna. Jag behöll det där ”Ha” inom mig , log lugnt och sa ”Självklart skall det ingå”. Han gick därefter suckande runt länge med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och tittade på de olika sorterna. Han behöver ju, med sitt besynnerligt osvenska tjocka hår special-schampo med mera olja i. Och det är ju tyvärr lite dyrare än vanliga. ”Men alltså, schampo är ju asdyrt” konstaterades det upprört bakom den surt böjda ryggen i schampo-hyllan. Han till la till slut i det han behövde och började därefter suckandes plocka ur andra varor ur sin korg. Han tittade upp på mig att sa frågande ”Really????”, med den där typiska minen som används när man som förälder anses värdelös och omåttligt orättvis. Men jag framhärdade, utan någon som helst min. Nickade bara kort och fäste därefter blicken på deodoranthyllan för att det spirande leendet inte  skulle få fritt spelrum.

Först åkte läsken ur korgen (wihoooo), och sen, efter lite kalkylerande och pillande på både köttbullarna och mjölken, så åkte istället popcornen (!). Och när han därefter kom på att han måste ha toapapper så fick även burritosen sorgset offras och läggas tillbaka i sin hylla. Jag jublade tyst inombords men behöll min opersonliga chaufförs-min utåt.

När han betalade hade han en endaste krona tillgodo på hela summan. Han vände sig till mig och sa dystert ”Fan vad dyrt det är med mat. Man kan ju inte bo i det här skitlandet!”

Åhhh min kära älskade son, välkommen till vuxenvärlden. Det här är tyvärr bara början.

Vi har just nu, efter veckor av skötsamt underhåll, haft en dipp när det gäller ordningen i lägenheten. Men den dippen och konsekvensen får bli innehåll till morgonen blogg.