Igår började varannan-veckan. Alltså den andra delen av varannan-veckan. Den på Lidingö. Alla djuren och jag anlände efter lunch. Jag tog en “ledig” förmiddag först för att göra såna där tråkiga vuxen-saker. Som att ringa och bråka med försäkringsbolaget om vattenläckan i köket, att ringa (och bråka lite till) med nanny-förmedlingen och se om de kan skaka fram en ny aspirant istället för den som avbokade tre dagar innan start (vi skall försöka spara lite på Kära Farmor) På listan fanns också att ringa tandläkaren för att få tid för att montera tillbaka en tandkrona som släppte p.g.a det sockerfria godiset i helgen (varför händer ALLTID sånt på helger?) och…

7 dagar utan socker (tack gode gud för ProPud) och idag hade jag första träffen med min PT. Hon som skall omvandla min lite lösa kropp till ett under av fitness.  Jag hade tänkt beskriva mötet här i bloggen. Men något viktigare kom ivägen. Något som fick mina efterlängtade magrutor att kännas ganska oviktigt. Det här inlägget blev alldeles för långt men det gick inte att radera något. Det kändes för angeläget. På min morgonpromenad med hunden mötte jag någon. Denne någon satt på en bänk på den väg där jag ibland brukar gå på mina morgonpromenader. Han hade väldigt mycket kläder på sig för årstiden, jag skymtade slitna långärmar…