Posted on

Att abdikera från livets måsten

Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt “kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst.

I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand och promenerade hem med molnen bakom ögonlocken. Jag ville stänga av och abdikera från livets måsten. Men till och med det är svårt när man är för trött.

Livet ÄR komplicerat men jag önskar ibland att det vore enklare. Jag vet att många människor har det mycket värre – alla människor på flykt jorden runt, alla oskyldiga människor som faller offer för bomber och våld, alla ensamma ute på gatorna och de som är ensamma även bland andra. Barnen som lider med vuxna som borde vara deras trygghet. Det finns så många att det gör ont att tänka på.  Jag vet att livet är som det är och att alla får ta det man får – men mitt i alla strider, konflikter och all sorg önskar jag att man slapp kämpa mindre om det som borde vara självklart.

Om att få förståelse. Om att ta vara på varandra. Om att få stöd utan att behöva ligga på och strida.  Om att få rätt vård på rätt nivå. Om att rätt personer tar ansvar för rätt sak. Om att kommunikation ska vara enkel, utan höjda röster. Om att andra som faktiskt både är utbildade och får betalt för det kunde samordna och strida för det som borde vara självklart för alla.

Men nu är jag i alla fall på tåget. Dricker kaffe och skakar av mig mil efter mil av den tunga filten. Jag känner lugnet lägra sig i takt med skakningarna från rälsen. Och jag börjar se fram emot att komma fram, precis som jag ser fram emot att komma hem igen. Jag längtar efter att umgås och priviligieret att få vara Fadder till ännu en liten människa att älska.

Det är dags att samla ihop sig och minnas vad som är viktigt.

Familj, hälsa, skrivlust … och att växa även när marken är hård och kall.

 

 

 

Posted on

Tycker synd om alla gamla och sjuka som inte har egna krigare

I måndags sitter man på ett vårdplaneringssamtal och skriver under papper om permanent äldrevårdsplats och blir lovad en korttidsplats tills den permanenta blir bestämd. Vi säger att det är bra med korttidsplats så länge det inte blir samma ställe som sist. Där det luktade urinoar och myror kröp överallt, där kläder mystiskt försvann eller satt på någon annan patient. Där de kläder som satt på kroppen var fruktansvärt smutsiga. Några myror flydde till och med i resväskan hem och jag kan förstå att inte ens dessa små invånare ville vara kvar.

Jag frågade till och med om jag behövde skriva ner just detta om korttidsboendet på ansökan om den permanenta platsen. Men nej, handläggaren från kommunen hade koll. Hon hade skrivit ner det själv. Vi skulle absolut inte oroa oss. Hon förstod till fullo.

Vi blev så lättade. Allt det här med sjukhus, korttidshem och äldrevård tar mycket känslomässig kraft och energi. Så vi fick vara lättade med en begynnande läkeprocess gentemot kommun och vård i cirka …. två dagar. För vad händer? Jo klockan 1400 idag går färden mot…. precis det stället som vi hade utförliga synpunkter på.

Jag förstår inte. Vi pratade om just detta flera gånger på mötet och poängterade hur viktigt det var. Men ändå skiter man högaktningsfullt i det. Man skiter till och med i att ringa och berätta det. Vi råkade bara, genom ett eget telefonsamtal få informationen, två timmar innan avfärd. Har man totalt missat att det faktiskt är människor det handlar om? I det här fallet en människa som precis har förlorat ett ben och fått veta att det inte finns en chans att få komma hem igen. Det är i min värld väldigt stora, smärtsamma och livsomvälvande förändringar. Räcker inte det? Eller är det helt enkelt så att det inte är viktigt vad man tycker och känner när man har passerat en viss ålder?

Jag förstår absolut att man inte kan välja exakt var man vill bli placerad. Men när man trots löfte om motsatsen hamnar på det ENDA stället man utförligt har uttryckt sin motvilja mot … då måste väl ändå något vara fel?

Damen från kommunen som vi pratade med på mötet poängterade att det var mycket viktigt att man alltid framför klagomål när man är missnöjd. Jag fick därför en blankett av henne där jag fyllde i vad vi tyckte om korttidshemmet. Idag när jag ringde henne för att framföra mina klagomål gentemot henne, då ville hon inte prata med mig.

Mitt hjärta blöder för alla gamla och sjuka som inte har någon som slåss för dem.

Posted on

Första intervjun iförd sommarklänning på vintern

Det är inte helt lätt att göra helheten rättvisa när min tolvåriga fotograf inte är på plats.  Resultatet av gårdagens garderobshopping ser alltså inte så värst slående ut på fotot. Men det blev trots detta ännu en lyckad hemma-shopping och det är ju verkligheten och inte det lilla som fastnar i kameran som räknas. Och det är så otroligt billigt här i min egen shop! Love it!

Denna gång skulle outfiten användas när jag genomförde min första regissörs-intervju. Eller okay, min första intervju för någonting över huvud taget. Om man bortser från en skol-telefonintervju med Munkfabriken i Torp för fyrtio år sedan.

Så jag var lite (=mycket) nervös. Filmen, en dokumentär, hade jag tittat på kvällen innan och frågorna memorerade jag med olika tonfall för mig själv i köket på morgonen. Jag var rädd att jag skulle känna mig som Hugh Grant i filmen Notting Hill från 1999, där han av misstag blev förväxlad från en uppvaktande ung man till att vara en journalist som skulle intervjua den världskända skådespelerskan om porträtterades av Julia Roberts. Tagen på sängen sa han därför att han var från tidningen Horse & Hound och ställde diverse frågor som inte hade det minsta att göra med filmen som var en science fiction och utspelade sig i rymden. (där varken hästar eller hundar brukar förekomma speciellt frekvent). Underbar film! Har sett den säkert tio gånger.
nottinghill

Det gick i alla fall bättre för mig, än för Hugh Grant, det måste sägas. Jag svarade på teamets frågor om vad jag tyckte om filmen, med mina darrande ben gömda under kaskader av siden från Odd Molly. Utan att staka mig en enda gång. Jag undrade nästan vem det var som satt där i stolen och lät så … cool och film-professionell. Därefter ställde jag själv de frågor jag hade förberett medan jag inövat la huvudet intresserat på sned och fixerade blicken på personen som pratade utan att se fanatiskt stirrande ut (googlade detta trix innan sessionen). När jag reste mig och tog i hand så sa en av mina intervjuoffer uppskattande: ”I like your style. Its like the 70s meets today. Cool” Åh, han gillade min garderobshopping! Jag blev jätteglad och var på precis på väg att säga ”Thanks. Mee too!” Men jag kom på mig i sista stund då det skulle ha kunnat misstolkas och advokater kunnat storma rummet. Jag nöjde mig därför med enbart ”Thank you”, log och sedan var det klart. Phew. Jag har gjort en professionell intervju! Heja mig!

Nu hade jag förstås tryckt på fel knapp för inspelning på mobilen men jag kastade mig istället ner på närmaste fik för att krama så mycket som det bara gick ur minnet innan det försvann.

Så gårdagens garderobshopping blev åter igen alltså lite hippie tema. Jag känner hur jag alltmer går tillbaka till min tidigare förkärlek för lager på lager, svepande tyger och moderomantik. Men det är härligt. Jag älskar ju volym, spets, volanger…och päls.

panchodressfull

Igår hittade jag min ursnygga Pancho-klänning från Odd Molly. En helt fantastiskt vacker maxiklänning i siden som bara har fått lämna galgen ynkliga två gånger tidigare. Men varför bara bära såna här klänningar på sommaren? Är inte det slöseri? Med en vit långärmad topp som går upp lite i halsen för att värma … och okay dölja tupp-halsen,  och två par tights under så …voila… ut kliver en höst/vinter-outfit!

 

 

stickadvatmedpals
För att göra det hela ännu mer säsongsbetonat så hittade jag en stickad väst med päls från H&M att ha över klänningen. Västen låg gömd längst in i min alldeles egen koft-och tröj  butik på övervåningen. Tänk vad lyckligt lottad jag är med så många egna butiker.

 

Till detta blev det mina underbara over-the-knee mockastövlar som inköptes i Italien för ett antal år sedan.  Mina dyraste stövlar någonsin. Jag rodnar fortfarande över slöseriet. Efter någon säsong tappades de, till min stora förtret,  bort men hittades efter tre år (!) i ett skåp på mitt tidigare arbete. En före detta kollega mailade mig ” M-L vi har hittat ett par ursnygga stövlar här på kontoret. De ser ut som dig. Långa, speciella och med massor av stil” Nej hon hade inte sett mig på ett tag, men ändå … jag har lust att rama in det där emailet och sätta upp det på väggen, som ett … diplom… från en svunnen tid.
Även om det är korkat och lite obegripligt att tappa bort ett par stövlar så finns det ändå en positiv aspekt: de är som nya när de väl hittas! Och visst är de snygga?
IMG_6119

Till detta ett av mina nyare favoritsmycken runt halsen. Detta fick jag helt oförhappandes av en väninna som inte bara tittade på utsidan men också såg min insida. Det senaste året har jag kunnat ha det på varje dag, för hur bedrövlig jag än har sett ut på utsidan så har insidan varit ännu mer trasig och härjad. Ibland känns det så bra med såna här smycken som “säger något” . En liten känsla av statement och igenkännande.
IMG_6103

Summa summarum av dagens garderobshopping som inte kostade en krona:
Pancho maxiklänning från OddMolly 2015
Långärmad vit topp från KappAhl 2016
Stickad väst från H&M 2011
Italienska mockastövlar 2013
Accessoar: Simba, 2 ½ årig bernersennen

IMG_4593

Posted on

Tantvarning på red carpet

Inför lördagens ”red carpet”- visning med mingel på premiären av filmen Downsizing blev det till att dyka in i min garderobsaffär igen. För er som inte läste senaste inlägget så är Garderobshopping= att ha nollvision på att handla kläder ute i butik och istället använda gömt och glömt i sina egna garderober.


Inte heller den här gången var det svårt att hitta något bland galgarna. Det blev en underbar brunguldig tunika inköpt i Barcelona 2013 och en svart stickad kofta med några år på nacken. Till detta väl använda 4 år gamla stretch-jeans från Gstar, de svarta stövlarna som jag dissade dagen innan och som pricken över i en mocka-kappa med pälskrage som misslynt låg i ide i vinds-butiken, inköpt i Milano för tjugofem(!) år sedan. TJUGOFEM! Hur är det ens möjligt? Jag är ju så ung….ish. Djuraccessoarer fick bli Simba, 2 ½ årig Bernersennen hund och Baguette 9 månaders teddykanin. (De blev dock utbytta mot en handväska när vi åkte till stan)

Måste dock erkänna att vi inte helt fullföljde vår red carpet kväll. Vi är verkligen hopplösa! Så långt ifrån kändis-groupisar som man kan komma. Vi är nog mer besläktade med murmeldjur. Men längtan efter soffan och djuren hemma på ön blev alltför stor när vi stod i sorlet med den dämpade belysningen bland alla människor och trängdes. Vi hade ju faktiskt varit på fin restaurang precis innan eventet. Ätit årets godaste toast skagen samt hälleflundra med kantareller nedsköljt med ett glas bubbel. Bara det var ju en bedrift att komma iväg på. Och som sagt, underbart gott.

Så efter en knuff i ryggen av Rolf Lassgård i champagnevimlet pep vi helt sonika iväg till bilen och åkte hem. Jag vet inte om det är tantvarning eller att jag helt enkelt aldrig har varit någon direkt partypingla men det spelar ingen roll. Det blev en bra dag/kväll och det bästa av allt var att jag hittade vinterns favoritkappa/rock! Jag älskar fuskpäls på kroppen och riktig päls som sällskap 🙂