Häxhår och The Sister Code

I morse vaknade jag med två katter och en tvestjärt i sängen. Datorn låg uppfälld bredvid mig och glasögonen satt klistrade uppe i pannan. De hade bildat streck och veck i huden som satt kvar större delen av dagen. Det går inte att komma ifrån att man inte är fullt lika elastisk som förr.

Mascaran som jag, kors i taket, använt dagen innan hade smetats ut under ögonen och även gjort konstnärliga avtryck på kudden. Det luktade lite … surt i rummet. Jag skyllde på katterna en liten stund men visste innerst inne att det inte var rättvist. Katter är bland de renligaste djuren som finns. Jag borde vara tacksam att de ens ville ligga kvar där bredvid mig. Vad tvestjärten tyckte brydde jag mig inte så mycket om. Det som förvånade mig mest var att jag inte blev hysterisk och kastade mig ur sängen i panik. Är mitt nya chanserade jag inte längre rädd för insekter? Kanske känner jag mig lite besläktad med dem nu när jag är mer grott-lik. Eller är insektsrädslan något som går över med åldern?

Det var i alla fall jag och ingen annan som fortfarande hade på mig de svett-stelnande träningskläderna från gårdagens hårda pass på gymmet. Det var jag som missat att borsta tänderna och ignorerat att min skalp skrek efter en genomborstning.  Jag hade åter igen somnat med datorn på magen efter att jag ”bara skulle skriva några rader till”

När jag några minuter senare tittade mig i spegeln i badrummet insåg jag att mitt gamla chica jag var ett inne blott. Förfallet var otvetydigt. Ögonbrynen såg ut som perenner spridda för vinden. Övrig behåring hörde hemma i en kulstötar-hörna på sjuttiotalet och jag kunde till och med skönja några mörkare fjun bredvid munnen. Men samtidigt kändes det lite skönt. Det här att släppa ytan vind för våg. Att inte bry sig. Jag kan tänka mig att det är samma känsla som ”våga-vägra-B-H-kvinnorna” kände för trettio … fyrtio år sedan.

Det var när jag tog av mig min tränings BH som jag insåg att det var dags för en allvarlig intervention med mig själv. Om det är några män som läser så kan jag meddela att ni nu får hemligstämplad inside information. För detta är något som vi kvinnor försöker hålla för oss själva genom hela livet. Men nu kastar jag mig utför stupet. Jag bryter The Sister Code.

Här kommer det: Ibland får vi häx-hår på tuttarna! Japp, ibland tittar de ut, oftast bara ett eller två. Långa, svarta, tjocka hårstrån. De är inte som några andra hår på kroppen. De är från forntiden. Och de växer fort! Så om man inte kommer ihåg att rensa den rabatten så kan man bli påkommen. Det vill ingen av oss. Det finns djupt rotat inom oss. Vi vet alla vad man gjorde med häxor förr i tiden.

Så där stod jag nu. I mitt stora badrum med de skimrande klinkerplattorna. Med katt och hundpäls mellan tårna och (TVÅ) häxhår på tutten. (japp de är på samma) Att bli bränd på bål var en överhängande risk. Det var definitivt dags för en uppryckning.

Jag vände blicken från spegeln. Bakom mig på det fina rullskåpet i mörkt trä stod det fina burkar i diverse färger. Vackra burkar och tuber. Med damm på locken. Där fanns bodyscrub, body butter, body spray, hårinpackning, en liten necessär med allsköns små verktyg. Inklusive häxhårs-pincett och en glänsande oanvänd rakhyvel. Där fanns allt min förfallna kropp behövde.

En timme senare var jag tillbaka i tvåtusentalet. Utan häxhår …och diverse annan päls. Jag har bokat in färgning av fransar och bryn i eftermiddag, ikväll blir det bodyscrub och imorgon en soldusch.

Att arbeta med så mycket skrivande gör att jag försvinner in i ett tidsrum som både står still och går fort. Igår arbetade jag på en ny karaktär och det är …   fullständigt uppslukande. Tänk er att få skapa en helt ny person. Hitta på egenskaper, vad hon/han skall säga, vad de skall uppleva…. Man bestämmer ALLT! Och jag arbetar just nu tillsammans med en manusgrupp där vi läser varandras texter för att få perspektiv. Så otroligt intressant, inspirerande …och roligt. Men man glömmer tid och rum … och med det; hygien, mathållning och städning.

Ikväll skall jag ställa klockan på 22.00. Då skall tänderna borstas, ansiktet tvagas och pyjamasen på. Sängkläderna skall bytas innan dess och inga extra ”husdjur” är välkomna bland kuddarna.

För jag är inte bara författare, jag är också … åtminstone ren.

Skall man bara överleva när man blir gammal?

De senaste 14 månaderna har min tillit och tilltro till sjukvården gång efter annan naggats i kanten. Den är idag nästan obefintlig. De senaste veckorna har även äldrevården kommit i fokus. Förra veckan fick jag inblick i något som tidigare mest har bläddrats förbi bland artiklarna på nätet. Man har förstås hört och förstått att det, milt sagt, inte är så bra.  Men det har på något sätt känts så avlägset. Och, för oss i familjen,  inte prioriterats över andra mer ”närliggande strider”; sjukhusmissar som lett till fullskalig tragedi och dygn av hungrig och smärtsam väntan utan svar i korridorer fulla av virus och bakterier. Det har liksom räckt med det. Men nu känner jag mig både arg och hjälplös igen. För även den här så kallade vården är under all kritik. Vart är vi egentligen på väg?

Det korttidshem jag besökte är nog inte bland de allra sämsta, vilket bara gör saken ännu värre. För inte ens detta ställe är värdigt alla de äldre som har arbetat hela livet och betalat skatt, för att faktiskt få en välförtjänt vila, vård och respekt på ålderns höst.

Personalen är jättetrevlig, det kan jag inte säga något annat om. Kanske kan man tycka att ett leende och att de vet namnen på patienterna innebär ett tecken på respekt. Kanske är det vad de mäktar med i ett arbete med alltför få anställda och alltför många patienter? Jag vet inte. Man vågar tyvärr inte heller vara för hård och visa sin ilska gentemot dem, för man vill inte riskera att något blir värre än vad det redan är.

Vi kom i alla fall dit, till byggnaden som ligger lantligt fint med lite ytor av gräs runtomkring. Solen sken och det låg lite hopp om vår i luften trots att minusgraderna pinade kinderna och gjorde dem illröda.

Men när dörren stängs om solen är det som att gå från ett universum till ett annat. Väl inne möts vi av en svag lukt av urin. Som när man går på en offentlig toalett som aldrig städas. Man rynkar lätt på näsan samtidigt som den röriga korridoren gör att stämningen inombords dämpas. En kvinna med sin gåstol står inne på toaletten med öppen dörr och skamsen blick. Hon ber personalen om hjälp för hon hade gjort på sig. Hon får svaret att de inte hade tid just då. En förvirrad man står fullt påklädd och försöker få en möjlighet att gå därifrån ”Han är rymningsbenägen” säger kvinnan som arbetar där och blinkande skrattar mot oss. Vi skrattar med och följer efter henne… men någonstans innerst inne känns det konstigt att han skall stå kvar där med toppluva och jacka inomhus. Men vi släpper det och går vidare in till rummet som vi skall besöka, nu med en känsla av begynnande instängdhet. Antagligen som mannen vid dörren känner i den del av hjärnan som fortfarande känner när något känns fel och obehagligt.

Precis så där kändes det att kliva in på korttidshemmet. Och det blev inte bättre. Rummet delades av tre personer. Det var väldigt varmt där inne då solen låg direkt på fönstren.  Myrorna bildade en armé på det soldränkta fönsterblecket och det fanns ännu fler som nyfiket utforskade golvet. Det låg små myrfångare här och där så problemet var tydligen allmänt känt. Men det värsta var personen i rullstolen. En liten utmärglad person med tom blick. En blick som lyser upp och grumlas av tårar när det tränger in att det är dags för besök.

Men det var inte blicken man la märke till först. Eller så undvek man den för att den fick samvetet att svida till, samvetet att vara en fri människa som kunde gå därifrån när man ville.

Nej det som slog till som en slägga var allt det smutsiga. Kläderna var fulla av fläckar, från topp till tå, som om att de inte bytt ut dem på länge. Bandaget om foten var solkigt av vätska som hade trängt igenom och ena stödfoten till rullstolen fattades. En sorglig syn. Ovärdig. Som om att man stoppat undan något man inte behöver i en låda som inte används till något annat än skräp.

Det fattades kläder i det personliga skåpet när vi skulle packa ihop väskan inför färden till sjukhuset. Kläder som innan avfärd varit tvättade, vikta och nerpackade för att det skulle räcka för vistelsen på korttidshemmet. De var helt oanvända. Jag fick av en händelse syn på de fina handgjorda sockorna med monogram som givits i julklapp av barnbarnen. De satt nu på en annan patient i samma rum, trots att dessa varit helt oanvända och hade lagts i skåpet vid ankomst till hemmet. En fin personligt omtänksam julklapp som hade fått några glädjetårar att falla. Personalen har alltså tagit sockor från det personliga skåpet och satt på någon annan som frös. Jag bad dem ta av dem omedelbart, vilket de gjorde, åter igen med ett leende. Sedan tvättades de … i 90 grader och blev helt förstörda.

Löständerna var borta i flera dagar vilket gjorde att det knappt gick att prata så att någon förstod. De hittades senare i någon annans nattduksbord. Det var andra personliga ting som också var borta men vi orkade inte bråka om det. Vi ville bara städa ur och få med oss allt tillbaka. Men inte heller att städa ur var värdigt. Lådan bredvid sängen var något som jag själv inte skulle vilja rengöra utan plasthandskar på.  Vi tog ur sakerna med hjälp av ett papper och skämdes när de lämnades vidare på sjukhuset.

Jag klandrar inte personalen utan snarare bristen på personal. Är det verkligen så här lätt att åsidosätta värdigheten för dessa människor som fött och gött oss? Är det i linje med medmänsklighet och omvårdnad att beröva dem den mest grundläggande omsorg, speciellt när man har betalat för att garanteras den?  Jag tänker på dem som har råkat ut för ännu värre ställen och det gör mig både ledsen … men framförallt väldigt rädd för att själv bli gammal.

Jag har ett ständigt närvarande dåligt samvete över hur lättad jag var när dörren till huset slog igen och lät mig fortsätta leva,  till skillnad mot att bara ovärdigt överleva.

Kan tillägga att damen som hade gjort på sig fortfarande stod kvar och väntade på hjälp när vi gick därifrån 35 minuter senare.

Det säkra kortet på fuldagar

Fuldagar – jag tror att de flesta kvinnor har dem, även om denna uppenbarelse allt som oftast sitter inne i huvudet och inte i någon utomstående betraktares öga. Det är dagar då man vaknar och helt orättvist ser någon helt annan i spegeln. Den dassigt grå kopian. Den där orimligt plufsiga, apigt trötta kvinnan med hängande pandaögon inramade av mörka ringar. De grå-bleka kinderna pryds av vilsekomna tonåriga små blemmor, häxhår på hakan och många fler medelålders rynkor som definitivt inte fanns där dagen innan.

faceInget hjälper dessa dagar. Inga expresskurer. Inga spandex. Ingen försäkran, Inga besvärjelser. Man kan smeta ner hela ansiktet i fuktgivande kräm, packa in håret i den allra dyraste kerastase produkten, lägga sig för att vila en stund till… men nej… man vet, utan tvekan, att fuldagen är här för att stanna … precis hela dagen.

På fuldagarna finns det inte på kartan att klä sig figurnära. Man vill inte ha någonting som sitter åt det allra minsta. Tyget får knappt snudda kroppen … men ändå inte se ut som ett övergivet tält i trädgården.  Det får inte vara något som kliar eller som blir för varmt … eller för kallt. Man vill inte ha något som syns alltför mycket … men det får inte vara uppseendeväckande tråkigt heller.  Helst skall det vara grått eller svart. Allra helst en magisk cape som i ett huj förvandlar spegelbilden till ett skogsrå eller en prinsessa på väg till festen på slottet. NI vet, den där som man egentligen är, innerst inne.

Jag har aldrig lyckats hitta varken den där capen eller slottet. Och givetvis finns det absolut ingenting annat i den överfulla garderoben som matchar övriga kriterier. Det vet man bestämt redan innan man ens har tittat. Det spelar absolut ingen roll vad någon säger. ”Men du är ju så fin i den där” ”Jo men den kan du ta, den sitter ju perfekt” Ljug, tänker man surt i sin självömkan. För man vet ju hur omöjligt det är att passa i någonting alls den här dagen.

Förutom i DSK, Det Säkra Kortet.

DSK hänger alltid redo på sin speciella galge i garderoben. I mitt fall är det en vadderad galge så att outfiten skall ha det bra och vara glad och beredd för mina moodswings när det är dags.
IMG_6176Jag har en deal med mig själv att aldrig någonsin diskutera eller kompromissa med DSK. När jag vaknar och har insett att det defakto ÄR en fuldag så är det ingen ide att spä på med klädångest. Jag böjer mig ödmjukt för överenskommelsen. Efter duschen är det bara att öppna garderoben, ta ut galgen och sedan kompromisslöst klä sig. Man behöver inte ens spegla sig. Man vet att det iallafall funkar. Att det är det är det allra bästa och enda alternativet för just den här eländiga dagen.

Min DSK är en löst sittande klänning från MASAI. Den är svart med guldiga prickar på och sitter bara åt med lös resår precis under bysten. En älskad ängel brast alltid ut i det bredaste leendet som fanns på hela jorden så fort hon fick syn på något prickigt. Det var antagligen en av anledningarna till att min DSK blev just den här klänningen. Ännu mera att den fortsätter att vara det nu när hon inte kan stå bredvid och ”skratta i prick” längre. När jag tar den på mig kan jag fortfarande höra rösten glatt utbrista ”Men den där kan du ju inte vara ledsen i TinTin. Den är ju så prickig!” Och hon har förstås rätt. Prickigt ÄR ett glatt mönster. Och jag lovar dig hjärtat, att jag gör verkligen mitt bästa för att känna mig prickigt glad, precis som du.

IMG_6165Men tyget är också en anledning. Det faller vackert samtidigt som det döljer min egen påhittade syn på mig själv. Den har ärmar som når nedanför armbågen och den kan användas antingen med strumpbyxor, tajts eller jeans. På vinterhalvåret blir det antingen långärmad T-shirt under eller svart kofta utanpå och på sommaren enbart strumpbyxor. Barbent finns förstås inte heller på kartan för den här dagen, hur varmt det än är. Benen får på fuldagarna alltid små sår eller röda plitor som kliar efter rakhyvelns stressiga framfart. Men materialet i klänningen kompenserar för de trasiga benen. Det är underbart silkigt och får nästan …men bara nästan, en känsla av lyx att tränga sig igenom fulskalet. Och med ett par Doc Martens med några år på nacken så känner man sig både jordnära, lite kaxig och lagom varm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Håret är som alltid ett hopplöst fall dessa dagar. Hästsvans eller hängande, inget funkar. Det är bara att ” go with the flow” och låtsas som om att det har regnat och man ändå inte hade kunnat rädda det eftersom man glömde sitt paraply hemma.  Om de grå håren envisas med att ha en egen show på parkett i pannan så sprayar man bara några skurar med Loreals fusksprayfärg….och försöker att komma ihåg att INTE stryka bak luggen med handen och sedan klia sig i ögonen eller i ansiktet. Det hjälper inte upp fuldagen.

Om man mot förmodan skulle ha tur på en fuldag så är det solsken ute.  Då kan man använda solglasögon att dölja pandaögonen med. Har man inte tur så kan man låtsats och fullständigt ignorera idiotin att ha solglasögon en snöig och mulen dag i November. Eller också kan man ta ett ulligt pannband som förhoppningsvis stjäl spotlight från pandaögonen.

shutterstock_585179689

Summa summarum för dagens Fuldags-garderobshopping:

6 år gammal prickig Masai klänning
GStar Jeans från Ingen Aning
DocMartens boots från 2012
Pannband….eller fuskhalsduk som gömt sig längst in i byrån
Kappan som hittades efter att ha legat i ide i en herrans massa å
Accessoar; återigen Simba, 2 1/2 årig berner sennen hanne

IMG_3230

Första intervjun iförd sommarklänning på vintern

Det är inte helt lätt att göra helheten rättvisa när min tolvåriga fotograf inte är på plats.  Resultatet av gårdagens garderobshopping ser alltså inte så värst slående ut på fotot. Men det blev trots detta ännu en lyckad hemma-shopping och det är ju verkligheten och inte det lilla som fastnar i kameran som räknas. Och det är så otroligt billigt här i min egen shop! Love it!

Denna gång skulle outfiten användas när jag genomförde min första regissörs-intervju. Eller okay, min första intervju för någonting över huvud taget. Om man bortser från en skol-telefonintervju med Munkfabriken i Torp för fyrtio år sedan.

Så jag var lite (=mycket) nervös. Filmen, en dokumentär, hade jag tittat på kvällen innan och frågorna memorerade jag med olika tonfall för mig själv i köket på morgonen. Jag var rädd att jag skulle känna mig som Hugh Grant i filmen Notting Hill från 1999, där han av misstag blev förväxlad från en uppvaktande ung man till att vara en journalist som skulle intervjua den världskända skådespelerskan om porträtterades av Julia Roberts. Tagen på sängen sa han därför att han var från tidningen Horse & Hound och ställde diverse frågor som inte hade det minsta att göra med filmen som var en science fiction och utspelade sig i rymden. (där varken hästar eller hundar brukar förekomma speciellt frekvent). Underbar film! Har sett den säkert tio gånger.
nottinghill

Det gick i alla fall bättre för mig, än för Hugh Grant, det måste sägas. Jag svarade på teamets frågor om vad jag tyckte om filmen, med mina darrande ben gömda under kaskader av siden från Odd Molly. Utan att staka mig en enda gång. Jag undrade nästan vem det var som satt där i stolen och lät så … cool och film-professionell. Därefter ställde jag själv de frågor jag hade förberett medan jag inövat la huvudet intresserat på sned och fixerade blicken på personen som pratade utan att se fanatiskt stirrande ut (googlade detta trix innan sessionen). När jag reste mig och tog i hand så sa en av mina intervjuoffer uppskattande: ”I like your style. Its like the 70s meets today. Cool” Åh, han gillade min garderobshopping! Jag blev jätteglad och var på precis på väg att säga ”Thanks. Mee too!” Men jag kom på mig i sista stund då det skulle ha kunnat misstolkas och advokater kunnat storma rummet. Jag nöjde mig därför med enbart ”Thank you”, log och sedan var det klart. Phew. Jag har gjort en professionell intervju! Heja mig!

Nu hade jag förstås tryckt på fel knapp för inspelning på mobilen men jag kastade mig istället ner på närmaste fik för att krama så mycket som det bara gick ur minnet innan det försvann.

Så gårdagens garderobshopping blev åter igen alltså lite hippie tema. Jag känner hur jag alltmer går tillbaka till min tidigare förkärlek för lager på lager, svepande tyger och moderomantik. Men det är härligt. Jag älskar ju volym, spets, volanger…och päls.

panchodressfull

Igår hittade jag min ursnygga Pancho-klänning från Odd Molly. En helt fantastiskt vacker maxiklänning i siden som bara har fått lämna galgen ynkliga två gånger tidigare. Men varför bara bära såna här klänningar på sommaren? Är inte det slöseri? Med en vit långärmad topp som går upp lite i halsen för att värma … och okay dölja tupp-halsen,  och två par tights under så …voila… ut kliver en höst/vinter-outfit!

 

 

stickadvatmedpals
För att göra det hela ännu mer säsongsbetonat så hittade jag en stickad väst med päls från H&M att ha över klänningen. Västen låg gömd längst in i min alldeles egen koft-och tröj  butik på övervåningen. Tänk vad lyckligt lottad jag är med så många egna butiker.

 

Till detta blev det mina underbara over-the-knee mockastövlar som inköptes i Italien för ett antal år sedan.  Mina dyraste stövlar någonsin. Jag rodnar fortfarande över slöseriet. Efter någon säsong tappades de, till min stora förtret,  bort men hittades efter tre år (!) i ett skåp på mitt tidigare arbete. En före detta kollega mailade mig ” M-L vi har hittat ett par ursnygga stövlar här på kontoret. De ser ut som dig. Långa, speciella och med massor av stil” Nej hon hade inte sett mig på ett tag, men ändå … jag har lust att rama in det där emailet och sätta upp det på väggen, som ett … diplom… från en svunnen tid.
Även om det är korkat och lite obegripligt att tappa bort ett par stövlar så finns det ändå en positiv aspekt: de är som nya när de väl hittas! Och visst är de snygga?
IMG_6119

Till detta ett av mina nyare favoritsmycken runt halsen. Detta fick jag helt oförhappandes av en väninna som inte bara tittade på utsidan men också såg min insida. Det senaste året har jag kunnat ha det på varje dag, för hur bedrövlig jag än har sett ut på utsidan så har insidan varit ännu mer trasig och härjad. Ibland känns det så bra med såna här smycken som “säger något” . En liten känsla av statement och igenkännande.
IMG_6103

Summa summarum av dagens garderobshopping som inte kostade en krona:
Pancho maxiklänning från OddMolly 2015
Långärmad vit topp från KappAhl 2016
Stickad väst från H&M 2011
Italienska mockastövlar 2013
Accessoar: Simba, 2 ½ årig bernersennen

IMG_4593