Posted on

Tycker synd om alla gamla och sjuka som inte har egna krigare

I måndags sitter man på ett vårdplaneringssamtal och skriver under papper om permanent äldrevårdsplats och blir lovad en korttidsplats tills den permanenta blir bestämd. Vi säger att det är bra med korttidsplats så länge det inte blir samma ställe som sist. Där det luktade urinoar och myror kröp överallt, där kläder mystiskt försvann eller satt på någon annan patient. Där de kläder som satt på kroppen var fruktansvärt smutsiga. Några myror flydde till och med i resväskan hem och jag kan förstå att inte ens dessa små invånare ville vara kvar.

Jag frågade till och med om jag behövde skriva ner just detta om korttidsboendet på ansökan om den permanenta platsen. Men nej, handläggaren från kommunen hade koll. Hon hade skrivit ner det själv. Vi skulle absolut inte oroa oss. Hon förstod till fullo.

Vi blev så lättade. Allt det här med sjukhus, korttidshem och äldrevård tar mycket känslomässig kraft och energi. Så vi fick vara lättade med en begynnande läkeprocess gentemot kommun och vård i cirka …. två dagar. För vad händer? Jo klockan 1400 idag går färden mot…. precis det stället som vi hade utförliga synpunkter på.

Jag förstår inte. Vi pratade om just detta flera gånger på mötet och poängterade hur viktigt det var. Men ändå skiter man högaktningsfullt i det. Man skiter till och med i att ringa och berätta det. Vi råkade bara, genom ett eget telefonsamtal få informationen, två timmar innan avfärd. Har man totalt missat att det faktiskt är människor det handlar om? I det här fallet en människa som precis har förlorat ett ben och fått veta att det inte finns en chans att få komma hem igen. Det är i min värld väldigt stora, smärtsamma och livsomvälvande förändringar. Räcker inte det? Eller är det helt enkelt så att det inte är viktigt vad man tycker och känner när man har passerat en viss ålder?

Jag förstår absolut att man inte kan välja exakt var man vill bli placerad. Men när man trots löfte om motsatsen hamnar på det ENDA stället man utförligt har uttryckt sin motvilja mot … då måste väl ändå något vara fel?

Damen från kommunen som vi pratade med på mötet poängterade att det var mycket viktigt att man alltid framför klagomål när man är missnöjd. Jag fick därför en blankett av henne där jag fyllde i vad vi tyckte om korttidshemmet. Idag när jag ringde henne för att framföra mina klagomål gentemot henne, då ville hon inte prata med mig.

Mitt hjärta blöder för alla gamla och sjuka som inte har någon som slåss för dem.

Posted on

Dags att sätta våra gamla i fängelse?

 De gamla blir äldre. Och de blir fler. Japp det är ett faktum. Den stora ökningen av antalet äldre är en tydlig förändring i befolkningsstrukturen. Livslängden har ökat. Och den antas fortsätta öka, vilket förstås medför fler grånade papiljott-pionjärer som trängs i butiken med sina rullatorer. OM de ens orkar att ta sig dit vill säga. År 2045 beräknas det finnas över en miljon personer i Sverige som är 80 år och äldre. Och där kvalar man, om man har tur, nästan in. Men är det verkligen så mycket “tur” att bli över åttio här i Sverige idag?

Under de senaste femton åren har var fjärde plats försvunnit på äldreboenden runt om i landet. Jag erkänner, jag har börjat googla. Inte för mig själv utan för mina föräldrar. För i takt med att vi lever allt längre så behöver också fler vård och omsorg. Och alla vill vi ha ett värdigt liv hela vägen. Eller hur? Jag kan inte ens föreställa mig känslan, att när man har levt ett helt långt liv och klarat sig själv, då behöver man plötsligt hjälp med de mest fundamentala och ibland även de mest intima sakerna i livet. Dessa stolta kan-själv-människor som aldrig vill besvära måste nu be om tjänster och hjälp stup i kvarten. Vi hjälper såklart gärna i den mån det är möjligt, men jag förstår också att det ibland sitter långt inne att fråga.

Men när man kommer till den punkten i livet då orken verkligen börjar tryta, börjar det förstås bli dags att se över alternativen. Men det som jag trodde var en självklarhet visade vara något helt annat. Att få plats på ett äldreboende är ingen som helst rättighet i dagens Sverige. Hög ålder är inte längre något skäl i sig för att få plats. Speciellt inte om personerna inte har haft någon som helst hjälp från kommunen tidigare utan klarat sig på egen hand. Logik i kubik, eller hur?

Skall man bo på ålderdomshem så är kravet oftast att man skall vara dement. Men om man är glasklar i huvudet men knappt kan gå, om man är en fena på sudoku men inte klarar av att laga mat för man blir yr om man är uppe för länge, om man alltid har sett god hygien som en självklarhet men inte längre kan tvätta baksidan på kroppen för att armarna värker eller om man behöver sin medicin men inte riktigt lyckas ta rätt antal tabletter för att ögonen sviker? Vad gör man då?

Jo då finns förstås alternativen senior-eller trygghetsboenden. Där kan man bo i egen lägenhet men ändå ha tillgång till viss hjälp, sociala aktiviteter och omsorg. Det ser så otroligt fint och lockande ut i broschyrerna. Nästan som en semester-broschyr. Och det ÄR säkert också väldigt fint i verkligheten. MEN, ofta skall man betala en insats vilket många av våra äldre inte har eller också är det en så pass lång och tröttsam kö att man bara hinner med att STÅ i den innan man skall vidare till…. vad som nu kommer härnäst.

För man skulle förstås ställt sig i dessa köer redan för tjugofem år sedan. Kanske som jag borde göra nu, för att vara förutseende och proaktiv. Men det känns ju oerhört konstigt att göra det. Jag är ju i mina bästa år. Jag tränar på gymmet flera gånger i veckan, jag går långa promenader, jag leker med barnen, läser läxor, bygger, kreerar och är allmänt stökigt aktiv. Så jag förstår dem, de som inte tänkte på det för tjugofem år sedan.

Och när jag tänker på ålderdomshem och alla skriverier om dessa de senaste åren; Ja då känns det som ett ganska tveksamt alternativ att ”hjälpa” ens föräldrar att hitta ett sånt boende eller att be dem att låtsas vara lite allmänt dementa för att få en plats.

Att fängelserna i Sverige håller väldigt hög standard är också ett känt faktum. Ja det var en oväntad vändning, eller hur? (i alla fall för er som missade rubriken) Men tänk er; de är så pass bra att vissa hemlösa t o m begår brott i hopp om att åka in. Och varför inte, där får man värme, mat, ersättning och utbildning. Och då samhället redan har givit upp om dessa människor så är det ett ganska så förståeligt alternativ för deras iskalla händer, smutsiga och söndriga kläder och tomma magar.

Ibland känns det som om att samhället har givit upp på våra gamla också, så kanske borde man byta plats på ålderdomshem och fängelser? Vore det inte ett mera rättvist alternativ? På fängelset får man bättre mat, de har fräschare lokaler, man får betalt och kan därmed öka på den ynkliga pensionen, man får möjlighet till olika aktiviteter och gym så att man håller sig i trim och slipper att bli ensam och isolerad. Dessutom får man, som sagt, möjlighet att studera och därmed hålla huvudet i form. Jag tror säkert att sjukvården är tipptopp också. Och när familjen hälsar på kan man träffas i enskilda rum och mysa. Och vi anhöriga behöver inte oroa oss för att de skall gå vilse och ställa till med hyss eller frysa ihjäl i någon snödriva eftersom det finns galler runt byggnaden och någon som alltid ser till att alla räknas in.

På ålderdomshemmen däremot… där kan de intagna få byta sina egna blöjor och smörja in sina liggsår i ensamheten. Det kanske skulle vara ett mer avskräckande straff  för vissa av våra brottslingar. För det är väl ändå dem och inte våra äldre som skall bli bestraffade?

Som avslutning så vill jag poängtera att jag självklart tror att det finns bra äldrevårds-inrättningar också, och att personalen på många ställen säkert sliter ut sig för att försöka göra ett bra jobb med alltför få resurser. Men jag tror tyvärr att dessa ställen är för få.

 

Posted on

Är medberoende en drömanställd eller tvärtom?

Jag har genom mitt yrkesverksamma liv varit väldigt lyckligt lottad. Iallafall utåt sett. Jag har fått praktiskt taget alla jobb jag har sökt, men oftast har jag blivit rekommenderad från ett jobb till ett annat. Och det har alltid varit en ännu bättre anställning…ännu högre upp…..och ännu ett steg på den ego-boostande karriärstegen.

När jag har börjat en ny anställning har det inte dröjt länge innan jag blivit erkänd som en ovanligt samvetsgrann anställd. En riktig tillgång som är både grundlig och pålitlig. En som inte har det minsta emot att utföra rutinjobb som egentligen inte ens hör till arbetsbeskrivningen i kontraktet.  Jag kan nästan höra ledningsgruppens utvärderingar efter några veckor ” Hon är så noggrann. Hon ser helheten. Och så positivhon är! Verkar inte ha det minsta emot att arbeta över, hon till och med erbjuder sig! Ett riktigt föredöme för de andra. Och hon är så bra med andra i teamet. De vänder sig redan till henne med anförtroende och förfrågningar” Vid den här tidpunkten frågar de såklart sig själva ” Vem ÄR den här personen, och var kan jag hitta flera dussin av dem? Alla borde vara så här hängivna!”

 Och det är klart att ett företag skulle blomstra om de enbart hade 100% hängivna anställda. Anställda som ger precis allt. Eller? Är det verkligen hela sanningen?

Jag förstår självklart varför jag blivit uppskattad. För jag är en fixare. En professionell Doer som gjort livet enklare för dem omkring mig. Jag säger inte att jag inte är duktig på mitt jobb eller att jag bara är en fasad, jag vet att jag är både duktig och en stor tillgång för de bolag jag har arbetat för. Frågan är bara, åter igen, var man sätter gränsen i sitt medberoende. Och om en medberoende person verkligen är det bästa att satsa på vid en anställning. I alla fall om man som arbetsgivare inte förstår och tar hand om dess innebörd. För var ligger företagets ansvar? Och bör de ens ha ett?

I mig och antagligen i de flesta andra i min situation, har mina arbetsgivare tidigare fått en anställd som helhjärtat och med ett tacksamt och försäkrande leende tagit på sig vad som lades i knät på henne.  En Doer som förutom att arbeta dubbla skift försökte dölja sin egentliga identitet. Hon försökte dölja att hon egentligen är en Pleaser, en som vill vara andra till lags. För hon tyckte aldrig att det hon gjorde var gott nog. Hon måste hela tiden få det försäkrat. Och enda möjligheten till det är att anstränga sig ännu mer. Att ta på sig ännu mer jobb, att ta ännu mera timmar från det som skulle vara den tid som man egentligen lever fritt. Visst låter det som en drömanställd för många ledningar i vårt resultatinriktade samhälle?

Men egentligen så arbetar hon hela tiden förskrämt och skamset med medberoendet som en äcklig råtta i magen. En råtta som äter upp henne inifrån. Hon försäkrar sin plats i teamet genom att påminna andra om möten och styr upp och förutser vad andra behöver trots att de inte ber om det. Hon bygger upp sin oumbärlighet som ett internt imperium. Hon lyssnar och tar in andras bekymmer och klagomål, och hon svartmålar helst inga andra själv. Hon är som en neutral hamn mitt i ett egenskapat krig. En hamn där man vill lägga till och lasta av det som tynger båten för att sedan lättad kunna segla vidare.

Men tyvärr är inte den där hamnen byggd för allt tungt material som lastas av. De tunga containrarna med allt tyngre last tär på konstruktionen.

Men cheferna och de andra runtomkring tar efter ett tag för givet att hon alltid finns där och att hon alltid är tillgänglig. De tycker inte längre det är nödvändigt med de där erkännandena och berömmen. För allt det hon gör, det har ju blivit som om att det hör till. Det är som osynligt bläck i hennes egenskapade arbetsbeskrivning. Det är inget extra längre. Det är bara vad hon förväntas göra.

Som medberoende klagar man aldrig. Inte till dem som man behöver sin näring ifrån. Man blir istället efter hand tyst och de runt omkring börjar till slut undra vad det är som är fel. Om det är något de gjort eller sagt. Men hon svarar alltid nej samtidigt som hon letar efter nya containrar att stapla ovanpå dem som redan står där och svajar på kajen. Fyllda till bredden. Inombords känner hon sig ouppskattad och utnyttjad, men hon vill inte säga det. Hon är besviken, ledsen och arg. Men hon vågar inte utrycka dessa känslor. För tänk om det allra värsta händer? Tänk om de säger något negativt tillbaka. Att hon inte är tillräckligt bra. Att hon inte duger. Att hon inte räcker till. Då blir råttan i magen mätt. Och när besten är mätt och belåten så kommer kajen att krackelera och hon själv kommer att ramla i havet och drunkna i sin egen skam.

Så istället för att sätta sig ner och diskutera situationen så inträffar ett av följande scenarier. Hon uppdaterar sitt CV, tar kontakt med personer hon känner som hon vet uppskattar det hon gör, och söker ett nytt arbete. Hon får det antagligen relativt lätt och börjar sedan om med att göra sig oumbärlig hos någon som verkligen uppskattar det. Någon som åter igen ser henne för den som hon inte är. Eller så kraschar hon rakt in i väggen. Hon kraschar till följd av den stora arbetsbelastningen, känslan av att inte räcka till, av dåligt samvete och av skam över sig själv för att hon är svag.

Till saken hör att denna personlighetstyp, de som är medberoende, de är oftast för bra för att vara sanna. Det håller aldrig i längden – om man inte uppmärksammar problemet. Som en bra chef med både IQ och EQ så bör man fånga upp det och istället ta vara på det sanna hos personen. För det finns ju där. Det som kommer fram när råttan inte får mat.

Chefer bör försöka arbeta tillsammans med den medberoende. För när personen får hjälp, vilket den kan om den själv är beredd att börja se sig själv på riktigt, (se bara på mig) så kan de vara exceptionella medarbetare. För allt det där extremt duktiga, det finns där bakom men med en mer naturlig touch. Dessa människor är oftast i grunden sunt lojala, samvetsgranna och ödmjuka. De tycker om resultat, de bryr sig genuint om andra människor och de vill vara en del av en förbättrad kultur på en arbetsplats. Men de kan också, när det där beroendet av fixar har släppt, vara ifrågasättande och utmanande, precis som man bör vara som en ärlig medlem av en grupp eller arbetsplats.

Nyckeln till att hantera dessa människor effektivt ligger i att förstå vad som gör att de går för långt. Att se vad de verkligen är och vad som finns där bakom all osannolik effektivitet. Och att, precis som man skulle göra om någon anställd har ett missbruk eller någon annan sjukdom, agera och hjälpa dem att få hjälp. Se personens långsiktiga tillgångar och ta tillvara på dem. Då har företaget gjort en bra investering, till skillnad från att få en utbränd sjukskriven anställd eller en anställd som lämnar företaget indignerad, besviken och missnöjd.

Jag svalt ut min råtta så den finns numera endast som ett embryo i min mage. Ett embryo som jag måste påminna mig ibland om att inte mata. Istället är jag nu fri. Jag är äntligen den naturliga tillgång som jag alltid har önskat. En tillgång för i första hand mig själv och genom det för min familj och i tredje hand för vad jag väljer att göra med mitt fortsatta yrkesliv.

Jag är fortfarande exceptionell – men sann.

 

Hur kan du som arbetsgivare upptäcka att din medarbetare är medberoende:

  • De har ett konstant behov av godkännande.
  • De verkar förutse alla dina behov
  • De är villiga att utföra alla typer av uppgifter
  • De arbetar gärna över
  • De skapar behov som du inte visste att du hade behov av
  • De klagar aldrig
  • De är alltid tillgängliga
  • De medger sällan att de är utarbetade även om det verkar påtagligt
  • De kommer oftast att hålla med dig eller hålla tyst
  • De försöker alltid att vara den perfekta medarbetaren
  • De blir mycket låga av avslag och missnöje. Även inbillade sådana
  • De har svårt att ta kritik
  • De undviker konfrontationer

 

 

Posted on

Medberoende eller bara omtänksam?

Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla till blommor söker sig till någon som man tror behöver dem. Oavsett vad det kostar. Kvinnor som lever genom någon annan och vars mående är beroende av hur andra mår. Som låter sig påverkas av andras känslor i så stor utsträckning att de gör dessa känslor till sina egna. Jag undrade vad jag ens gjorde där? Men dessa kvinnor visade sig alla, precis som jag, vara experter på att rädda och hjälpa andra, men vara värdelösa på att leva som man lär. Jag var en av dem. Varesig jag ville eller inte.

Medberoende människor är i första hand beroende av andras beroende av dem själva. De är beroende av att få den där känslan av en komplex mix av eufori och lugn, nästan som jag kan föreställa mig att en ”fix” är för den som är missbrukare. En fix av att andra behöver just mig. Att jag är speciell. Att jag har gjort något bra. Något bra för andra –oavsett vad det kostar mig själv. Att ingen annan kan ta min plats. Ingen kan lämna mig för då skulle världen rasa för dem runt omkring mig. Man skapar en fiktiv kontroll. Men egentligen har det alltid varit jag själv som har varit rädd för att bli lämnad. Livrädd. Mitt behov av kärlek och uppskattning har varit mitt syre. Det spelade ingen roll hur mycket jag vände ut och in på mig själv. Allt kunde försakas för att få det jag behövde. Att bli behövd.

Sådan var jag mycket länge. Och det har präglat mycket i mitt liv.  Men efter några år av terapi är jag numera medveten om mina brister och kan oftast hantera att jag inte står och faller med att vara behövd och duktig eller vad andra tycker. Och det är en oerhört befriande känsla.

Det första jag fick lära mig i den där ringen med kvinnor som var likadana som mig var att jag inte kan vara till speciellt mycket nytta för andra om jag inte först tar hand om mig själv.  Och jag lärde mig att alltid ställa frågorna ”Varför och för vem gör jag det här?” ”Vad behöver jag försaka för att göra det här?” Och att ordet ”Nej” faktiskt är till för att användas.

När jag träffade min särbo/kulbo för ett antal år sedan så var det som att hitta söderhavets största medberoende-skatt. En hel kista av guldpengar som boostade mitt behov av att bli behövd. En felmedicinerad bipolär man med två små barn i behov av trygghet. Kunde det bli så mycket bättre? Det var som att komma till Nirvana för någon som mig.

Jag gjorde mig snabbt oumbärlig. Jag utplånade mig fullständigt i ivern att bli den bästa bonusmamman någonsin och den mest förstående flickvän en ångestfylld bipolär man utan rätt medicinering kunde ha. Jag grät och förlät. Gång efter gång. Jag förlät lögner och annat som jag aldrig skulle förlåta idag. Mina gränser suddades under en lång tid till slut ut, utan att jag ens märkte det. Och för varje gång jag förlät eller blundade så kändes det som om att jag blev ännu mer behövd. Det knarket spred sig som en befriande explosion av välbehag genom mina vener. Jag fick min fix. Med råge. Samtidigt som mitt eget JAG blev allt mindre och nästan försvann, tillsammans med mitt alltmer borttynande självförtroende.

Men sedan hände något som jag inte hade räknat med. Jag blev kär på riktigt. Inte bara i honom men även i barnen. Jag har läst många som skriver att man aldrig kan älska någon annans barn på riktigt men det är inte sant. Man kan det. De växte fast i mitt hjärta precis som om att de hade varit där för alltid. Och då blev det jättejobbigt för mig. Jag kunde verkligen på allvar förlora något riktigt. Detta gjorde mig ännu mer ångestfylld över att det måste fungera med deras pappa. Oavsett vad hans sjukdom gjorde med honom. Och vad den gjorde med mig och vårt liv.

Vår räddning blev att vi till slut oundvikligen föll så hårt att vi båda insåg att det inte längre skulle fungera. Vi höll nog båda två på att gå sönder. Men istället för att ge upp så gjorde vi en tuff gemensam resa i våra respektive terapeutiska ringar med människor som var ungefär som vi. Där lades alla korten ut. Som en spya av sanningar utan några förskönande filter. Det var förfärligt jobbigt men samtidigt oändligt befriande. Jag kunde äntligen släppa taget och fladdra fritt. Sluta undra. Släppa misstänksamhet och oron över att jag inbillade mig saker. Släppa ångesten över vad jag trodde var felaktiga beskyllningar trots att något innerst inne alltid skrek att jag visst hade rätt att bli ledsen och arg. Att genom sanningarna faktiskt hitta tillbaka till tron på min egen intuition och mina känslor. Jag kunde äntligen fokusera på acceptans och därmed också få sinnesro.

Nu, några år senare ser allting annorlunda ut. Vårt liv har en stor gemensam nämnare som heter Total Ärlighet. Det finns inget rum för minsta lilla elefant i våra rum. Allt måste finnas ute i alltet. Hos oss. Mannen i mitt liv har numera rätt medicinering och vi påminner varandra om att alltid vara sanna. Att alltid ställa de rätta frågorna innan vi gör något. ”Varför gör jag det här?” ”För vem gör jag det här? “Vad behöver jag försaka för att göra det här?”

Oftast är det jag som behöver påminnelser. Jag jobbar fortfarande med att göra skillnad på medberoende och vanlig grundläggande omtänksamhet och omsorg. Jag har alltid sett mig som en omtänksam person, och det vill jag fortsätta vara. Jag bryr mig om andra. Jag vill hjälpa. Men ibland är det svårt att veta var gränsen går.  Vi människor har ett naturligt behov av att inte bara älska, utan också att bli älskade. För visst känns det bra att bry sig om andra? Och det är svårt att argumentera mot att vår värld skulle må bra av att använda lite mer kärlek, medkänsla och ömhet gentemot varandra.

Men det är viktigt att förstå att den stora skillnaden mellan omsorg/omtänksamhet och medberoende är att älska och behöva någon till skillnad mot att vara beroende av någons kärlek.  Vi kan aldrig vinna någon annan genom att utplåna oss själva. Och även om det ibland är oändligt svårt så kan man alltid välja. Vi kan välja att stanna eller gå. Det finns inget mellanting, för att inte välja alls är också ett val. Det är också viktigt att komma till insikt om att när vi lever genom en annan människa är det inte kärlek, det är en slags ego-självuppoffring. En osund fix.

Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro. Jag valde att stanna, acceptera och ta en sund kontroll över mitt eget liv och därmed få ett sunt och sant kärleksförhållande till följd. Och jag vet att jag har kommit långt, samtidigt som jag förstår att arbetet alltid fortsätter. Och jag vet att jag idag är en riktigt bra bonusmamma, men numera på rätt grunder. Jag finns där för dem för att jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är mina barn. Jag behöver dem och jag vet att de behöver mig. Men ingen av oss är beroende av varandra på ett osunt sätt längre.

”Jag är jag därför att jag är jag,
och du är du därför att du är du.
Men om jag är jag därför
att du är du
så är jag inte jag längre.”


MER OM MEDBEROENDE:

Här är några frågor som du kan ställa dig om du misstänker att du är medberoende:

  • Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra?
  • Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
  • Har du ett behov av att alltid vara duktig och få erkännande?
  • Anpassar du dig efter andra?
  • Tar du ett stort ansvar för andras beteende och känslor?
  • Försöker du kontrollera dina egna och andras känslor och reaktioner?
  • Är det svårt att sätta gränser?
  • Känner du ilska, skuld och skam?
  • Är du rädd att bli lämnad?
  • Är du rädd att inte klara dig själv?
  • Är du rädd för konflikter om du uttrycker dina åsikter som visar vem du är?

Känner du igen dig i flera av dessa påståenden? Lever du med eller har du levt med någon beroende/missbrukar-person? Då kan du vara medberoende. Jag hade själv ingen aning vad ordet MEDBEROENDE betydde när jag klev in genom dörrarna till den där lokalen på Söder. Det man måste lära sig är att bli medveten om att inse att medberoende-beteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till ALLA människor runt omkring dig. Och att det är ett enormt stort arbete att förändra sitt beteende och därmed också sin livsstil. Man behöver grundkunskap genom att träffa professionella och man behöver förståelse från likasinnade.  Jag tror inte att man kan  komma till ett tillfrisknande genom att enbart söka svaren utanför sig själv, som att sitta och googla på olika artiklar och sajter. Man måste få hjälp att leta inåt och försöka hitta svaren som redan finns där, de som är väl gömda bakom lager av skam och skuld.

Man har ju tappat bort sig själv och det är den inre Lilla Du som måste hittas igen.