Posted on

Är akutens väntetider en medveten strategi?

Den senaste månaden har jag varit på akuten på ett av Stockholms stora sjukhus vid två tillfällen. Ja, jag har varit i ett litet lokalt stim av små olyckstillbud igen. Första gången åkte jag ambulans efter en krock med min 62 kilos hund som kom farandes i hundra knyck och trodde att vi skulle leka. Jag reste mig utan att se honom komma som en projektil, varvid hans huvud dunsade rätt på mitt öra. Jag for i backen och andra sidan av huvudet slog hårt i marken. Detta resulterade i en hjärnskakning och ett spräckt öra. Grannen körde mig först till vårdcentralen men personalen där kallade på ambulans för fortsatt färd mot sjukhuset.

Så där kom jag då in. Världen snurrade, illamåendet pockade i halsen och huvudet värkte. Men örat var redan, tack och lov, hoptejpat och omlindat av vårdcentralen. En sköterska tog över sängen och sa:
– Nu rullar jag dig till en plats i korridoren
Vilket hon gjorde och sedan försvann hon. Hon frågade inte hur huvudet eller jag själv mådde eller om jag behövde något. Därefter låg jag där ett tag, svalde illamåendet och blundade innan en annan syster kom och körde in mig i ett bås där hon förklarade att hon skulle ta EKG och blodprover. Proverna togs och sedan rullades jag tillbaka ut i korridoren. Inte heller nu frågades det om hur huvudet eller jag själv mådde. Jag bad själv om att få något smärtstillande, vilket ”skulle ordnas”. Men inget kom.

Därefter låg jag där i ytterligare fyra till fem timmar. Utan att någon en endaste gång tittade till mig. Korridoren var full med patienter på bårar så viss ”underhållning” bjöds det förstås på, även om just dessa shower inte gjorde att mitt huvud mådde så värst mycket bättre.  Det var högljudda bråk med en hel hord av stöttande familjemedlemmar till en kvinna med nackkrage, gapande alkoholstinna män som slog på sina britsar i hopp om uppmärksamhet och som sedan fick kissa i flaskor så att det skvalade precis bredvid, två skottskadade antagonister som bråkade om vem som hade det värst medan polisen försökte bringa ordning och äldre människor som med rosslande svaga röster och darrande händer förtvivlat försökte få uppmärksamhet från personalen. Bredvid mig hade jag också en kvinna som troligen var i stort behov av antingen lugnande eller en psykolog då hon, med tanke på hennes entoniga rabblande och ibland höga skrik, verkade ha uppenbara vanföreställningar.

Missförstå mig inte nu, jag förstår att det inte är lätt att arbeta inom sjukvården. Jag förstår att personalen sliter. Jag förstår att det säkert är en pärs varje kväll på en akutmottagning. Jag förstår att fallen som kommer in måste prioriteras. Men på allvar, att inte ens titta till sina patienter på flera timmar? Är det verkligen okay?

En vanlig hjärnskakning är inte farlig i sig och kan inte behandlas. Hjärnan ska bara ges tid att återhämta sig igen. Det man är rädd för är att slaget inte bara ger en hjärnskakning, utan också en blödning inne i huvudet. Även ett till synes lindrigt slag mot huvudet kan, om det träffar olyckligt, ge en blödning. Därför kan det ibland vara aktuellt med undersökning med datortomografi. Detta är vad vårdcentralen var rädda för i mitt fall och även sjukhuset ansåg att det behövdes en datortomografi.

Men ändå låg jag där i korridoren i fem timmar utan att få en endaste fråga. Till slut gav jag upp. Illamåendet hade lättat och jag orkade inte längre lyssna på alla bråk, skrik och ljud i korridoren. Jag fick nästan ångest av det. Jag var dessutom både törstig och hungrig då jag inte fått i mig något på nio timmar. Jag vinglade fram till disken där en hel hord av personalen stod eller satt inne i personalbåset.

– Jag går hem nu, sa jag.
– Vänta vem är du? Vilket personnummer? fick jag till svar av Sjuksköterska 1.
Jag uppgav detta och då sa hon kritiskt med höjda ögonbryn:
– Men du skall väl träffa läkare och röntga? Du har ju hjärnskakning.
Jag förklarade att ingen hade haft intresse av att ens fråga mig en enda fråga på fem timmar så jag antog att det inte borde vara någon större risk för mig att gå. Att det säkerligen fanns människor som behövde min säng bättre. Jag sa det i en saklig och lugn ton, utan några förebråelser. Jag var bara så outhärdligt trött. Sjuksyster 2 tittade då först himlandes på sin kollega, precis som om att jag inte stod där och såg direkt på henne. Sedan vände hon surt blicken till mig och sa, med en på gränsen till ohövlig ton:
– Men vill du inte få ditt öra hopsytt då?

Var hon allvarlig? Jodå tydligen. Jag tittade trött tillbaka och svarade att det redan hade ordnats på vårdcentralen innan jag skickades hit. Vilket var ganska tydligt om hon hade varit uppmärksam på mitt bandagerade öra eller tittat ordentligt i min journal.
– Jaha ja, gå då men gör det på egen risk, svarade hon näbbigt.
Inte heller nu frågade någon av dem hur jag egentligen mådde. Jag kände mig i den stunden faktiskt gråtfärdig. Och väldigt ensam. Jag vände mig om och vinglade mot utgången och en hägrande taxi. Korridoren kändes jättelång men allt eftersom ljuden från de andra patienterna blev lägre så spred sig ett lugn inombords. Det sista jag hörde från personalen var då Sjuksyster 1 med en irriterad röst ropade inifrån båset;
– Du kan ju komma tillbaka om du skulle börja kräkas.
Jag stannade och vände mig om, men hon hade inte ens bemödat sig med att ställa sig upp för att titta efter mig.

Så det var alltså besök nummer ett. Helgen efter fick jag en av mina tuffare migränattacker. Det senaste skalvet med sådan magnitud inträffade för tre år sedan. Då var det så allvarligt att jag slutade att andas. Denna gång var det inte lika högt på skalan men ändå tillräckligt för ytterligare en tur till akuten. Förutom en extrem huvudvärk mådde jag också outhärdligt illa. Och då vi inte visste vad som berodde på migränen och vad som kom från hjärnskakningen så bedömde både sjukvårdsupplysningen, SOS och personalen på sjukhuset att jag måste åka in direkt. Med ambulans. Denna gång åkte min väninna med mig medan sambon stannade och tog hand om barnen hemma.

Jag minns inte så mycket av färden eller av de första timmarna i korridoren då smärtan var alltför stark. Den här gången var det istället min väninna som stod för tappra försök att få hjälp och uppmärksamhet. Men trots att jag hade en frisk talför person med mig så lyckades det inte bättre. Vid ett tillfälle började kroppen till och med krampa men inte ens det belönades med någon snabbare insats. Min väninna var efter dessa timmar både mållös och frustrerad av försöken att få hjälp, uppmärksamhet eller åtminstone information. Även hon upplevde de flesta (förutom två) i personalen som dryga, nedlåtande och ointresserade. Min väninna erbjöd sig själv att hämta kaffe och vatten åt andra stackars till synes bortglömda patienter i korridoren, vilket jag tror, hjälpte dessa människor oerhört mycket.

Nu gick allt bra. Jag fick min datortomografi och det var migränen och inte hjärnskakningen som orsakade dramat. Jag fick åka hem, vinglandes med spypåsen i ena handen och med en stöttande arm från min väninna i den andra. Vår sista konversation med sjukhuset var när vi frågade om de kunde hjälpa till med en taxi då jag hade svårt att både gå och stå. Svaret blev ett kort
– Det får ni ordna själva. Och sen en ryggtavla som försvann i korridoren.

Varför låter man bara några få läkare arbeta med de akutsökande, när ett stort sjukhus som detta faktiskt förfogar över väldigt många läkare? Det är så absurt. Det vore säkert möjligt att minska köerna relativt snabbt med en omfördelning av resurserna. Men samtidigt misstänker jag att man inte ens vill det. Att det istället är en medveten strategi att väntetiden är så lång, servicen så dålig och informationen så knapphändig. För då söker sig de sjuka förhoppningsvis nästa gång till ett annat alternativ som ex. primärvården. Anledningen till att man inte vill ha patienter är förstås att man inom sjukvården tror/antar att de flesta människor söker vård på akuten fastän de inte borde vara där.

Men även om nu köerna är en medveten strategi så kan jag, som sagt, absolut förstå att fallen måste prioriteras. Det jag inte kan förstå är att man inte ens kollar till de människor som ligger där osedda i timmar. Fråga hur de mår, om de är ok, om de behöver något. Hur svårt kan det vara? Alla är inte såna som gör väsen av sig eller som skriker högst. Tänk om jag faktiskt hade haft en blödning i huvudet den där första gången? Jag har aldrig åkt in till sjukhus om jag inte verkligen har känt att det har behövts. Jag är oftast ovillig och måste övertalas. Jag hoppas innerligt att jag slipper mer turer till detta sjukhus. Och jag hoppas ännu mer innerligt att något görs åt situationen på akutmottagningarna.

För vi i familjen vet alltför väl hur fruktansvärt illa det kan gå när man inte får rätt vård i tid. Den hjärtskärande frågan ”tänk om” är något som vi kommer att leva med varje dag i resten av våra liv.

Posted on

Det som kvinnor gjort i alla tider…

En av mina brorsdöttrar är gravid och förväntas föda sitt andra barn i december. När jag träffade henne förra helgen sa hon att hon innerligt hoppas att de skall hinna åka till en stad utanför Göteborg när det är dags. För i Göteborg skulle hon, eftersom hon inte är förstföderska, bara få stanna kvar i ungefär sex timmar efter förlossningen. Sex timmar. När jag födde barn (för hundra.. isch år sedan) låg jag kvar i fem DAGAR. Jag minns knappt de första sex timmarna. Jag var totalt utmattad, amningen hade inte kommit igång och underlivet var som ett hopsytt mos och kändes som att det hade vuxit ihop med bakdelen. Att åka hem fanns inte på kartan.

Det är naturligt och vackert att föda barn, absolut. Något som vi kvinnor har gjort i alla tider.  Men det är också något av det jobbigaste och med långt fler efterverkningar än vad man talar högt om. Visst ser det underbart ut när den lilla familjen med stolta men långsamma steg går ut från sjukhusentrén till bilen, redo för hemfärden. Men mammans krumma och försiktiga gång beror oftast inte enbart på att hon är i mamma-bubblan. Den beror också, för många nyförlösta, på utmattning, smärta och oro.

Killar, män…..om någon läser. Tänk er in i följande:

Du går där i korridoren bredvid din fru/flickvän som stolt bär babyn i bilbarnstolen. Det är bara sex timmar efter att DU har fått snorren..och lite till spräckt (ja fy satan vad ont!) och sedan sydd med ett flertal stygn. Utmattningen efter åtta, eller kanske tolv timmars riktigt svåra (tänkt magnitud 10) smärtor för att försöka pressa ut en melon genom din stolthet känns förklarligt nog i hela kroppen. Du är yr och mår aningen illa.  Ni stannar upp halvvägs i korridoren och du tar ett försiktigt andetag. Nu har också eftervärkarna då livmodern drar ihop sig satt in. De gör inte lika ont som under förlossningen men tillräckligt för att de flesta av dina vänner skulle sjukskriva sig och vrida sig i plågor på soffan. Men nu ligger du inte i soffan utan måste ta dig till bilen och åka hem till resten av familjen som väntar ivrigt. Och du vill inte ta smärtstillande. Du är ju den som skall se till att ert barn får mat och näring genom dig själv. Japp, du har fött barn och blivit pappa. Och dom klarar allt. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

De gigantiska bindorna som hålls fast av farfars-kalsongerna som går ända upp till naveln gör också sitt till. Blodet flödar nämligen som en flod från ditt ömma underliv som babianlikt har vuxit ihop med bakdelen likt en stor klump. (oroa dig inte, det går tillbaka) Det är alltså inte som en vanlig mensvecka då man kan stoppa upp en tampong eller använda såna där ultratunna bindor med vingar som de vackra tjejerna du brukar beundra i reklamen obekymrat hoppar runt med. Nej här handlar det om floder som rinner konstant för varje steg utan att du kan hejda det.  Om du nyser eller mot förmodan skulle skratta till så forsar det ännu mera. Och blod är ju lite skrämmande eller hur? Och du undrar förstås hur det skall gå hemma. Hur skall du veta om och när du behöver söka hjälp? För du blir, som bekant, även väldigt svag av blodförlust. Då skulle det förstås vara skönt att ha en sköterska eller barnmorska i närheten istället för att i hemlighet sitta och gråta av både utmattning och oro på toaletten medan de andra småbarnen uppfodrande bultar på dörren för att få ta del av den aldrig sinande pappa-kärleken. Men… som pappa orkar och gör man precis allting. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Så du fortsätter att gå, fast nu med ännu långsammare steg. För precis allting pulserar där nere, men inte på det välbekant pirriga sättet utan mera som efter en rejäl pungspark. Och du har även ont i magen av andra anledningar. Precis innan du skulle skrivas ut kände du, att du mycket motvilligt behövde göra ”tvåan”. Men väl inne på toaletten forsade blodet och du vågade inte ens ta i för det kändes som att babian-rumpan skulle expandera och att stygnen skulle spricka eller att du skulle föda ut något annat…obestämt på köpet. Så du valde att knipa och ge upp. Du hoppades istället på att få diarré så att det kanske skulle göra mindre ont än vad det gjorde att kissa just då. För efter en förlossning svider det förstås också som om att du har taggtråd i hela trumpeten. Men åter igen, du är ju pappa, så det är lugnt. Du låter bli att klaga. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Som grädde på moset vill er älskade nyförlösta bebis inte ha din mat och du vet inte själv hur du skall få till det. Du har ont i bröstvårtorna av försöken (nyp till ordentligt och vrid till eller använd sandpapper för att få till ett skrapsår så får du känna) och den stockande mjölken gör att det känns som om att du skall spricka i sömmarna. Tänk om det blir inflammerat? Tänk om bebisen svälter ihjäl? Du känner dig både maktlös och värdelös när barnmorskan hurtigt säger ”Såja det ordnar sig när ni väl är hemma. Det här är den naturligaste saken i världen.” Magen svider till igen, men nu också av oron och du kämpar med tårarna. Hormonpaniken börjar komma men du försöker dölja den. Du biter istället ihop och ler tappert. Du är ju pappa. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Så… skulle du gått med på att bli hemskickad från sjukan efter sex timmar? Blödande med hopsydd svullen snorre som känns som en del av baken och gör ont att kissa med, toalettskräck, magsmärtor, bröstsmärtor, utmattning och oförmåga att mata ditt barn? Och med fler små barn väntandes hemma för att få ta del av dig och din omsorg. Bara undrar.

Som kontrast fick vi tre kaninungar för några veckor sedan. Vi byggde ihop en lekstuga och inredde den för att den blivande mamman skulle få ett tryggt ställe när det var dags. Vi tittade till henne, la in ny halm och hö varje dag och monterade till och med in en kamera i taket för att säkerställa att hon hade det bra och för att ha koll på nedkomsten. De föddes för fem veckor sedan och vi har haft stenkoll på ungarnas och mammans hälsa, flera gånger per dag. De kommer att få bo där i ytterligare tre veckor eftersom kaninungar mår bäst av närheten av sin mamma samt en torr, varm och säker miljö tills de är åtta veckor.

Det är beklämmande att våra kaniner behandlas bättre än alla blivande människo-mammor. Är det verkligen för mycket begärt att garantera kvinnor trygg förlossningsvård i en modern välfärdsstat som Sverige?

(Och OBS, Jag VET att vi även har kvinnor som sitter och bestämmer om hur vår vård ser ut. Och jag VET att många män/pappor är lika frustrerade som sina kvinnor över dagens förlossningsvård, eller bristen på den.  Jag blir bara så förbannad. Det är för jävligt att kvinnor skall behöva vara oroliga över att få tillräcklig eller ens få vård I TID för något så viktigt som att föda vår nästa generation.)

Posted on

Dags att sätta våra gamla i fängelse?

 De gamla blir äldre. Och de blir fler. Japp det är ett faktum. Den stora ökningen av antalet äldre är en tydlig förändring i befolkningsstrukturen. Livslängden har ökat. Och den antas fortsätta öka, vilket förstås medför fler grånade papiljott-pionjärer som trängs i butiken med sina rullatorer. OM de ens orkar att ta sig dit vill säga. År 2045 beräknas det finnas över en miljon personer i Sverige som är 80 år och äldre. Och där kvalar man, om man har tur, nästan in. Men är det verkligen så mycket “tur” att bli över åttio här i Sverige idag?

Under de senaste femton åren har var fjärde plats försvunnit på äldreboenden runt om i landet. Jag erkänner, jag har börjat googla. Inte för mig själv utan för mina föräldrar. För i takt med att vi lever allt längre så behöver också fler vård och omsorg. Och alla vill vi ha ett värdigt liv hela vägen. Eller hur? Jag kan inte ens föreställa mig känslan, att när man har levt ett helt långt liv och klarat sig själv, då behöver man plötsligt hjälp med de mest fundamentala och ibland även de mest intima sakerna i livet. Dessa stolta kan-själv-människor som aldrig vill besvära måste nu be om tjänster och hjälp stup i kvarten. Vi hjälper såklart gärna i den mån det är möjligt, men jag förstår också att det ibland sitter långt inne att fråga.

Men när man kommer till den punkten i livet då orken verkligen börjar tryta, börjar det förstås bli dags att se över alternativen. Men det som jag trodde var en självklarhet visade vara något helt annat. Att få plats på ett äldreboende är ingen som helst rättighet i dagens Sverige. Hög ålder är inte längre något skäl i sig för att få plats. Speciellt inte om personerna inte har haft någon som helst hjälp från kommunen tidigare utan klarat sig på egen hand. Logik i kubik, eller hur?

Skall man bo på ålderdomshem så är kravet oftast att man skall vara dement. Men om man är glasklar i huvudet men knappt kan gå, om man är en fena på sudoku men inte klarar av att laga mat för man blir yr om man är uppe för länge, om man alltid har sett god hygien som en självklarhet men inte längre kan tvätta baksidan på kroppen för att armarna värker eller om man behöver sin medicin men inte riktigt lyckas ta rätt antal tabletter för att ögonen sviker? Vad gör man då?

Jo då finns förstås alternativen senior-eller trygghetsboenden. Där kan man bo i egen lägenhet men ändå ha tillgång till viss hjälp, sociala aktiviteter och omsorg. Det ser så otroligt fint och lockande ut i broschyrerna. Nästan som en semester-broschyr. Och det ÄR säkert också väldigt fint i verkligheten. MEN, ofta skall man betala en insats vilket många av våra äldre inte har eller också är det en så pass lång och tröttsam kö att man bara hinner med att STÅ i den innan man skall vidare till…. vad som nu kommer härnäst.

För man skulle förstås ställt sig i dessa köer redan för tjugofem år sedan. Kanske som jag borde göra nu, för att vara förutseende och proaktiv. Men det känns ju oerhört konstigt att göra det. Jag är ju i mina bästa år. Jag tränar på gymmet flera gånger i veckan, jag går långa promenader, jag leker med barnen, läser läxor, bygger, kreerar och är allmänt stökigt aktiv. Så jag förstår dem, de som inte tänkte på det för tjugofem år sedan.

Och när jag tänker på ålderdomshem och alla skriverier om dessa de senaste åren; Ja då känns det som ett ganska tveksamt alternativ att ”hjälpa” ens föräldrar att hitta ett sånt boende eller att be dem att låtsas vara lite allmänt dementa för att få en plats.

Att fängelserna i Sverige håller väldigt hög standard är också ett känt faktum. Ja det var en oväntad vändning, eller hur? (i alla fall för er som missade rubriken) Men tänk er; de är så pass bra att vissa hemlösa t o m begår brott i hopp om att åka in. Och varför inte, där får man värme, mat, ersättning och utbildning. Och då samhället redan har givit upp om dessa människor så är det ett ganska så förståeligt alternativ för deras iskalla händer, smutsiga och söndriga kläder och tomma magar.

Ibland känns det som om att samhället har givit upp på våra gamla också, så kanske borde man byta plats på ålderdomshem och fängelser? Vore det inte ett mera rättvist alternativ? På fängelset får man bättre mat, de har fräschare lokaler, man får betalt och kan därmed öka på den ynkliga pensionen, man får möjlighet till olika aktiviteter och gym så att man håller sig i trim och slipper att bli ensam och isolerad. Dessutom får man, som sagt, möjlighet att studera och därmed hålla huvudet i form. Jag tror säkert att sjukvården är tipptopp också. Och när familjen hälsar på kan man träffas i enskilda rum och mysa. Och vi anhöriga behöver inte oroa oss för att de skall gå vilse och ställa till med hyss eller frysa ihjäl i någon snödriva eftersom det finns galler runt byggnaden och någon som alltid ser till att alla räknas in.

På ålderdomshemmen däremot… där kan de intagna få byta sina egna blöjor och smörja in sina liggsår i ensamheten. Det kanske skulle vara ett mer avskräckande straff  för vissa av våra brottslingar. För det är väl ändå dem och inte våra äldre som skall bli bestraffade?

Som avslutning så vill jag poängtera att jag självklart tror att det finns bra äldrevårds-inrättningar också, och att personalen på många ställen säkert sliter ut sig för att försöka göra ett bra jobb med alltför få resurser. Men jag tror tyvärr att dessa ställen är för få.

 

Posted on

Medberoende eller bara omtänksam?

Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla till blommor söker sig till någon som man tror behöver dem. Oavsett vad det kostar. Kvinnor som lever genom någon annan och vars mående är beroende av hur andra mår. Som låter sig påverkas av andras känslor i så stor utsträckning att de gör dessa känslor till sina egna. Jag undrade vad jag ens gjorde där? Men dessa kvinnor visade sig alla, precis som jag, vara experter på att rädda och hjälpa andra, men vara värdelösa på att leva som man lär. Jag var en av dem. Varesig jag ville eller inte.

Medberoende människor är i första hand beroende av andras beroende av dem själva. De är beroende av att få den där känslan av en komplex mix av eufori och lugn, nästan som jag kan föreställa mig att en ”fix” är för den som är missbrukare. En fix av att andra behöver just mig. Att jag är speciell. Att jag har gjort något bra. Något bra för andra –oavsett vad det kostar mig själv. Att ingen annan kan ta min plats. Ingen kan lämna mig för då skulle världen rasa för dem runt omkring mig. Man skapar en fiktiv kontroll. Men egentligen har det alltid varit jag själv som har varit rädd för att bli lämnad. Livrädd. Mitt behov av kärlek och uppskattning har varit mitt syre. Det spelade ingen roll hur mycket jag vände ut och in på mig själv. Allt kunde försakas för att få det jag behövde. Att bli behövd.

Sådan var jag mycket länge. Och det har präglat mycket i mitt liv.  Men efter några år av terapi är jag numera medveten om mina brister och kan oftast hantera att jag inte står och faller med att vara behövd och duktig eller vad andra tycker. Och det är en oerhört befriande känsla.

Det första jag fick lära mig i den där ringen med kvinnor som var likadana som mig var att jag inte kan vara till speciellt mycket nytta för andra om jag inte först tar hand om mig själv.  Och jag lärde mig att alltid ställa frågorna ”Varför och för vem gör jag det här?” ”Vad behöver jag försaka för att göra det här?” Och att ordet ”Nej” faktiskt är till för att användas.

När jag träffade min särbo/kulbo för ett antal år sedan så var det som att hitta söderhavets största medberoende-skatt. En hel kista av guldpengar som boostade mitt behov av att bli behövd. En felmedicinerad bipolär man med två små barn i behov av trygghet. Kunde det bli så mycket bättre? Det var som att komma till Nirvana för någon som mig.

Jag gjorde mig snabbt oumbärlig. Jag utplånade mig fullständigt i ivern att bli den bästa bonusmamman någonsin och den mest förstående flickvän en ångestfylld bipolär man utan rätt medicinering kunde ha. Jag grät och förlät. Gång efter gång. Jag förlät lögner och annat som jag aldrig skulle förlåta idag. Mina gränser suddades under en lång tid till slut ut, utan att jag ens märkte det. Och för varje gång jag förlät eller blundade så kändes det som om att jag blev ännu mer behövd. Det knarket spred sig som en befriande explosion av välbehag genom mina vener. Jag fick min fix. Med råge. Samtidigt som mitt eget JAG blev allt mindre och nästan försvann, tillsammans med mitt alltmer borttynande självförtroende.

Men sedan hände något som jag inte hade räknat med. Jag blev kär på riktigt. Inte bara i honom men även i barnen. Jag har läst många som skriver att man aldrig kan älska någon annans barn på riktigt men det är inte sant. Man kan det. De växte fast i mitt hjärta precis som om att de hade varit där för alltid. Och då blev det jättejobbigt för mig. Jag kunde verkligen på allvar förlora något riktigt. Detta gjorde mig ännu mer ångestfylld över att det måste fungera med deras pappa. Oavsett vad hans sjukdom gjorde med honom. Och vad den gjorde med mig och vårt liv.

Vår räddning blev att vi till slut oundvikligen föll så hårt att vi båda insåg att det inte längre skulle fungera. Vi höll nog båda två på att gå sönder. Men istället för att ge upp så gjorde vi en tuff gemensam resa i våra respektive terapeutiska ringar med människor som var ungefär som vi. Där lades alla korten ut. Som en spya av sanningar utan några förskönande filter. Det var förfärligt jobbigt men samtidigt oändligt befriande. Jag kunde äntligen släppa taget och fladdra fritt. Sluta undra. Släppa misstänksamhet och oron över att jag inbillade mig saker. Släppa ångesten över vad jag trodde var felaktiga beskyllningar trots att något innerst inne alltid skrek att jag visst hade rätt att bli ledsen och arg. Att genom sanningarna faktiskt hitta tillbaka till tron på min egen intuition och mina känslor. Jag kunde äntligen fokusera på acceptans och därmed också få sinnesro.

Nu, några år senare ser allting annorlunda ut. Vårt liv har en stor gemensam nämnare som heter Total Ärlighet. Det finns inget rum för minsta lilla elefant i våra rum. Allt måste finnas ute i alltet. Hos oss. Mannen i mitt liv har numera rätt medicinering och vi påminner varandra om att alltid vara sanna. Att alltid ställa de rätta frågorna innan vi gör något. ”Varför gör jag det här?” ”För vem gör jag det här? “Vad behöver jag försaka för att göra det här?”

Oftast är det jag som behöver påminnelser. Jag jobbar fortfarande med att göra skillnad på medberoende och vanlig grundläggande omtänksamhet och omsorg. Jag har alltid sett mig som en omtänksam person, och det vill jag fortsätta vara. Jag bryr mig om andra. Jag vill hjälpa. Men ibland är det svårt att veta var gränsen går.  Vi människor har ett naturligt behov av att inte bara älska, utan också att bli älskade. För visst känns det bra att bry sig om andra? Och det är svårt att argumentera mot att vår värld skulle må bra av att använda lite mer kärlek, medkänsla och ömhet gentemot varandra.

Men det är viktigt att förstå att den stora skillnaden mellan omsorg/omtänksamhet och medberoende är att älska och behöva någon till skillnad mot att vara beroende av någons kärlek.  Vi kan aldrig vinna någon annan genom att utplåna oss själva. Och även om det ibland är oändligt svårt så kan man alltid välja. Vi kan välja att stanna eller gå. Det finns inget mellanting, för att inte välja alls är också ett val. Det är också viktigt att komma till insikt om att när vi lever genom en annan människa är det inte kärlek, det är en slags ego-självuppoffring. En osund fix.

Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro. Jag valde att stanna, acceptera och ta en sund kontroll över mitt eget liv och därmed få ett sunt och sant kärleksförhållande till följd. Och jag vet att jag har kommit långt, samtidigt som jag förstår att arbetet alltid fortsätter. Och jag vet att jag idag är en riktigt bra bonusmamma, men numera på rätt grunder. Jag finns där för dem för att jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är mina barn. Jag behöver dem och jag vet att de behöver mig. Men ingen av oss är beroende av varandra på ett osunt sätt längre.

”Jag är jag därför att jag är jag,
och du är du därför att du är du.
Men om jag är jag därför
att du är du
så är jag inte jag längre.”


MER OM MEDBEROENDE:

Här är några frågor som du kan ställa dig om du misstänker att du är medberoende:

  • Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra?
  • Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
  • Har du ett behov av att alltid vara duktig och få erkännande?
  • Anpassar du dig efter andra?
  • Tar du ett stort ansvar för andras beteende och känslor?
  • Försöker du kontrollera dina egna och andras känslor och reaktioner?
  • Är det svårt att sätta gränser?
  • Känner du ilska, skuld och skam?
  • Är du rädd att bli lämnad?
  • Är du rädd att inte klara dig själv?
  • Är du rädd för konflikter om du uttrycker dina åsikter som visar vem du är?

Känner du igen dig i flera av dessa påståenden? Lever du med eller har du levt med någon beroende/missbrukar-person? Då kan du vara medberoende. Jag hade själv ingen aning vad ordet MEDBEROENDE betydde när jag klev in genom dörrarna till den där lokalen på Söder. Det man måste lära sig är att bli medveten om att inse att medberoende-beteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till ALLA människor runt omkring dig. Och att det är ett enormt stort arbete att förändra sitt beteende och därmed också sin livsstil. Man behöver grundkunskap genom att träffa professionella och man behöver förståelse från likasinnade.  Jag tror inte att man kan  komma till ett tillfrisknande genom att enbart söka svaren utanför sig själv, som att sitta och googla på olika artiklar och sajter. Man måste få hjälp att leta inåt och försöka hitta svaren som redan finns där, de som är väl gömda bakom lager av skam och skuld.

Man har ju tappat bort sig själv och det är den inre Lilla Du som måste hittas igen.