-
Är akutens väntetider en medveten strategi?
Den senaste månaden har jag varit på akuten på ett av Stockholms stora sjukhus vid två tillfällen. Ja, jag har varit i ett litet lokalt stim av små olyckstillbud igen. Första gången åkte jag ambulans efter en krock med min 62 kilos hund som kom farandes i hundra knyck och trodde att vi skulle leka. Jag reste mig utan att se honom komma som en projektil, varvid hans huvud dunsade rätt på mitt öra. Jag for i backen och andra sidan av huvudet slog hårt i marken. Detta resulterade i en hjärnskakning och ett spräckt öra. Grannen körde mig först till vårdcentralen men personalen där kallade på ambulans för fortsatt…
-
Det som kvinnor gjort i alla tider…
En av mina brorsdöttrar är gravid och förväntas föda sitt andra barn i december. När jag träffade henne förra helgen sa hon att hon innerligt hoppas att de skall hinna åka till en stad utanför Göteborg när det är dags. För i Göteborg skulle hon, eftersom hon inte är förstföderska, bara få stanna kvar i ungefär sex timmar efter förlossningen. Sex timmar. När jag födde barn (för hundra.. isch år sedan) låg jag kvar i fem DAGAR. Jag minns knappt de första sex timmarna. Jag var totalt utmattad, amningen hade inte kommit igång och underlivet var som ett hopsytt mos och kändes som att det hade vuxit ihop med bakdelen.…
-
Dags att sätta våra gamla i fängelse?
De gamla blir äldre. Och de blir fler. Japp det är ett faktum. Den stora ökningen av antalet äldre är en tydlig förändring i befolkningsstrukturen. Livslängden har ökat. Och den antas fortsätta öka, vilket förstås medför fler grånade papiljott-pionjärer som trängs i butiken med sina rullatorer. OM de ens orkar att ta sig dit vill säga. År 2045 beräknas det finnas över en miljon personer i Sverige som är 80 år och äldre. Och där kvalar man, om man har tur, nästan in. Men är det verkligen så mycket ”tur” att bli över åttio här i Sverige idag? Under de senaste femton åren har var fjärde plats försvunnit på äldreboenden…
-
Medberoende eller bara omtänksam?
Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla…
