Villkorslös kärlek

Jag trodde att han var på bättringsvägen efter förra veckans oförklarliga sjukdomstillstånd. Han viftade på svansen, ögonen var med och han snodde min kaka från frukostbordet. Lugnet återvände till magen och trycket över bröstkorgen lättade. Men idag vände det igen. Åt helt fel håll.

Antagligen var det samma sak för många andra också – alla djursjukhus i Stockholms-området var nämligen fulla och ingen kunde ta emot fler patienter. ”Men vad skall jag göra då!” grät jag uppgivet och anklagande i mobilen. ”Låta honom ligga och dö?” ”Nej då” svarade rösten i andra luren som jag väntat i femtioen minuter på att få prata med. ”Ring Uppsala Djursjukhus och prova där. De kanske kan hjälpa dig” Kanske? Och vaddå Uppsala? Jag bor ju på Värmdö … Jag insåg att det antagligen är samma kris i djurvården som i vården för oss människor.

Men jag ringde till Uppsala och vi fick komma dit. Och nu ligger han inlagd, på intensivvårds-avdelningen – där man ligger om man är en riktigt sjuk hund. Hur man nu kan vara en riktigt sjuk hund när man bara är tre år och ingen vet vad det beror på. Jag blir så ända in i märgen ledsen. Jag vet att det inte är en människa, det är en hund. Men det är VÅR hund. VÅR hund som har varit med mig nästan varje timme sen han var åtta veckor. VÅR hund som har funnits där, lutandes mot mig i soffan i varje jobbigt ögonblick de här senaste åren. Då när ångesten stångade i bröstet över en tumör som läkarna fann på min lever, när livet visade sig från sin värsta sida och tog Malin ifrån oss, i alla stunder av sorg då hjärtat ständigt brister trots att det redan är trasigt och när jag har slagits och stångats mot äldrevården och läkarvården. Alltid har där funnits ett stort varmt pälsigt huvud i knät. En varm kropp över mina frusna fötter och en genuin glädje att se mig, även om jag bara varit på övervåningen i fem minuter. Så mycket kärlek det finns i den där fyrbenta familjemedlemmen. Tänk om alla vi människor kunde älska så villkorslöst. Nej hundar kanske inte är hela världen men just den här hunden gör i alla fall min värld mera hel.

Och nu ligger han där, drygt elva mil bort, ensam och kämpar för livet. Med en diffus infektion rasandes i kroppen, alldeles för hög feber, galopperande puls och en smärta som ingen vet vad den kommer ifrån.

Snälla fina galna knäppa Simba, kämpa som fan för jag vill inte värma mina kalla fötter själv.

 

 

Tantvarning på red carpet

Inför lördagens ”red carpet”- visning med mingel på premiären av filmen Downsizing blev det till att dyka in i min garderobsaffär igen. För er som inte läste senaste inlägget så är Garderobshopping= att ha nollvision på att handla kläder ute i butik och istället använda gömt och glömt i sina egna garderober.


Inte heller den här gången var det svårt att hitta något bland galgarna. Det blev en underbar brunguldig tunika inköpt i Barcelona 2013 och en svart stickad kofta med några år på nacken. Till detta väl använda 4 år gamla stretch-jeans från Gstar, de svarta stövlarna som jag dissade dagen innan och som pricken över i en mocka-kappa med pälskrage som misslynt låg i ide i vinds-butiken, inköpt i Milano för tjugofem(!) år sedan. TJUGOFEM! Hur är det ens möjligt? Jag är ju så ung….ish. Djuraccessoarer fick bli Simba, 2 ½ årig Bernersennen hund och Baguette 9 månaders teddykanin. (De blev dock utbytta mot en handväska när vi åkte till stan)

Måste dock erkänna att vi inte helt fullföljde vår red carpet kväll. Vi är verkligen hopplösa! Så långt ifrån kändis-groupisar som man kan komma. Vi är nog mer besläktade med murmeldjur. Men längtan efter soffan och djuren hemma på ön blev alltför stor när vi stod i sorlet med den dämpade belysningen bland alla människor och trängdes. Vi hade ju faktiskt varit på fin restaurang precis innan eventet. Ätit årets godaste toast skagen samt hälleflundra med kantareller nedsköljt med ett glas bubbel. Bara det var ju en bedrift att komma iväg på. Och som sagt, underbart gott.

Så efter en knuff i ryggen av Rolf Lassgård i champagnevimlet pep vi helt sonika iväg till bilen och åkte hem. Jag vet inte om det är tantvarning eller att jag helt enkelt aldrig har varit någon direkt partypingla men det spelar ingen roll. Det blev en bra dag/kväll och det bästa av allt var att jag hittade vinterns favoritkappa/rock! Jag älskar fuskpäls på kroppen och riktig päls som sällskap 🙂

 

Mitt kramiga Saltkråkan

Jag är så stolt över vårt hus. Mest för att jag har slitit så hårt för att göra det till ett riktigt hem. Jag har dragit ner tapeter, slipat, målat invändigt och utvändigt, lagt golv, spikat lister, valt material, bråkat med hantverkare och leverantörer, skyfflat jord och stenar, grävt och planat ut grus och jord, rensat i den oändliga röran, rullat gräsmatta, monterat staket, planterat, byggt en kaningård, anlagt rabatter och monterat både inne- och utemöbler. Det har varit ett oändligt slit med både frustration, tårar, blåmärken, ömma muskler och nåt diskbråck till följd, men också mycket stolthet och arbetsglädje.

Att sedan en tidig sommarmorgon sitta i kaninhagen och äta gröt med hallon tillsammans med en fyraåring och en sjuåring som plötsligt mitt i en tugga säger ”Att vara här hos dig är precis som att vara på Saltkråkan. Med huset och djuren och allt annat roligt. Enda skillnaden är att husen är mera slitna på Saltkråkan”…. då smälter man fullständigt. För jag förstår precis vad han menar. Den där känslan. Den som jag också har. Hemmasommar-känslan. Harmonin. Trivseln. Tillsammans-känslan. Och det kändes så innerligt skönt att det inte bara är jag. Jag fick vända bort huvudet för att mina tårar i ögonen inte skulle få barnen att undra om något var fel.

Förra veckan var vi nämligen plus åtta personer i huset för den årliga ”Göteborgs-veckan”. Det är klart att det kan tyckas jobbigt att plötsligt bli så många, speciellt när många av dem är små barn mellan ett och sju år. Men inte här, inte nu. Den här veckan var som en enda lång sträcka av harmoni. Förutom många timmars häng på väggen för att måla om huset med min fantastiskt hjälpsamma bror så har vi alla varit väldigt mycket tillsammans. Riktigt nära tillsammans. Som en enhet. Nästan ännu mera nu än förut. För nu har vi också sorgen och saknaden som binder ihop oss som ett epoxilim.

Dessa båda finns ständigt närvarande. Sorgen och saknaden. Kanske ännu mer när vi är tillsammans så här.  Men på ett mera melankoliskt sätt. För det blir så tydligt att någon saknas. Att det är någon som inte är där och delar allt det fina. Alla skratten som faktiskt, trots allt, finns där. Känslan att sitta på kvällen i gräset och måla stenar tillsammans eller att bygga en bana och leka agility med barnen. Att hänga på väggen och måla medan barnens kiknande skratt i poolen överröstar Melissa Horn i den trådlösa högtalaren. Att åka till Siggesta gård och rida häst och testa hinderbanan, bada i bubbelpoolen när solen har gått ner och ha en tjejstund i hammocken med mjuka kuddar under sköna filtar. En avslutande färje-tur till Waxholm i strålande sol och äta glass… Allt det där som hon skulle älskat. Men trots att sorgen är stor och saknaden är oändlig så är jag så tacksam att de håller oss ihop istället för att bryta oss itu. Och att vi kan känna den här harmonin när vi är tillsammans. Att vi låter skrattet och färgerna ta plats. Jag är säker på att hon är stolt över oss, även om hon inte kan vara med fysiskt.

Ett annat bra exempel på vad ”tillsammans” innebär i vår familj är när vi på kvällarna, efter att barnen har lagt sig, sitter tillsammans i soffan. Alla vi vuxna. I en väldigt liten två-sits soffa. Så många det går sitter inklämda i soffan med armarna om varandra med snacks-skålarna hullerombuller och de som absolut inte får plats sitter nära nedanför. Till saken hör att jag har århundradets största och rymliga soffa på övervåningen. Där hade vi kunnat vräka ut oss och ligga ner allihop och ändå få plats. När nittonåringen kom in genom dörren, nästan upprört skeptiskt skakade på huvudet och sa ”Men är ni inte kloka, varför sitter ni här och trängs?!!” Då tittade vi på varandra och brast ut i ett gemensamt gapskratt. Ingen hade ens tänkt tanken på att gå upp till den stora soffan. Vi trivs ju bäst att sitta hopklämda, så nära det bara går, som ett trassligt nystan av hobbitar.

Och vi kramas. Väldigt mycket och ofta. Vi kramas alltid god natt och god morgon. Inte bara med barnen utan även vi vuxna. Vi kramas när någons ögon fylls med tårar eller när ögonen bara speglar den där känslan vi alla har titt som tätt, vi kramas när vi är glada, när vi är trötta, när något roligt händer och när inget alls händer.  Vi kramas helt enkelt när vi står tillräckligt nära för en kram. Jag tror att vi är den mest kramiga familjen i hela världen. Och det är jag glad för.  Det finns få saker som är så mysiga som att just kramas. Det är dessutom bra för oss människor. Det visar till och med vetenskapen. Om du skrollar ner lite så har jag listat nio positiva saker som händer i kroppen när du kramas.

Men innan jag ger vetenskapen plats vill jag återigen säga att det har varit en fantastisk härlig vecka. Speciellt tack till kära bror för all hjälp med målningen. Och oändligt tack till min älskade familj för att vi håller ihop och fortsätter att kramas.

9 positiva effekter dagliga kramar har på din kropp.

  1. Stärker förbindelsen mellan personer
    Att kramas kan frigöra ett ämne som heter oxytocin från hjärnan, ett hormon som gör att man känner en starkare förbindelse till den man kramar.
  2. Gör kroppen avslappnad
    Oxytocin gör även att vi känner oss mer avslappnade. Dessutom kan kramar göra att musklerna slappnar av.
  3. Reducerar smärta
    Än en gång: oxytocin. Vilket superhormon! Det stärker vårt immunförsvar och höjer vår smärttröskel. Att kramas kan också frigöra endorfiner, som blockerar smärta och ökar cirkulationen i kroppen.
  4. Lindrar depression
    Att kramas kan öka produktionen av dopamin. Vid depression är i regel dopaminnivåerna låga i hjärnan.
  5. Höjer humöret
    Att kramas kan också öka produktionen av serotonin i hjärnan, som har en positiv effekt på humöret och stärker självkänslan. Det sägs att kramar ökar prestationsförmågan i skolan och på jobbet.
  6. Lindrar stress
    Att kramas reducerar stress, bland annat genom att nivåerna av stresshormonet kortisol minskar i blodet.
  7. Förbättrar hjärtats hälsa
    Att kramas kan minska hjärtfrekvensen. I en studie utförd vid University of North Carolina slog hjärtat snabbare för de deltagare som inte hade någon kroppskontakt med sin partner. En lägre hjärtfrekvens hör i regel samman med lägre blodtryck.
  8. Stärker immunförsvaret
    Enligt en studie på 400 vuxna utförd av Dr Shelden Cohen klarar sig personer som får bra socialt stöd och regelbundna kramar bättre från infektioner. Som tidigare nämnt stärker oxytocin vårt immunförsvar, och reducerad stress har också inverkan på immunsystemet.
  9. Minskar oro för att dö
    Att krama någon eller något, till och med en kudde eller teddybjörn, har enligt en studie publicerad i Journal Psychological Science en lindrande inverkan på vår existentiella rädsla.

Dela vidare till någon som verkar behöva en kram!IMG_4888

 

 

 

 

 

Restaurangbesök utan Cesar Millan

Igår tog jag, tolvåringen Livia och vår stora vovve Simba en skön promenad i den knarrande snön och bitande minusgraderna. Vi gick med våra bleka ansikten vända mot solen och hade siktet inställt på att äta lunch ute. Med medhavda filtar och sittunderlag. Men väl nere vid värdshuset fick Simba överraskande nog lov att sitta med inne i restaurangen om vi höll oss delen med klinkergolv. ”Sitter ni där är det inga problem” sa servitören glatt. Men hon såg nog inte Simba när hon sa det eftersom jag gick in och frågade medan de andra två stod utanför. Hon trodde nog att vi hade en liten väsk-hund eller en mer lätthanterlig tax…. Inte en stor över-sprallig hund på sextio kilo som tror att han ÄR en väskhund eller tax.

Det gick ganska bra i början, åtminstone när vi lyckades övertyga Simba att restauranger inte är en idealisk plats för att ha dragkamp med kopplet. Vi tog av oss jackor och mössor, beställde mat och väntade medan många av gästerna stannade till, pekade och sedvanligt utbrast ”Åh kolla vilken fin hund” ”Har du SETT vilken gigantisk hund”,  ”Åh så gullig” och ”Kolla han äter servetterna” … Och jag log, med mattig stolthet. För det är ju sant. Han ÄR både fantastiskt söt och …stor…. Och lite andra saker också men just då fokuserade vi på söt, stor och fantastisk.

Efter en stund av hund-beundrande kom då maten in. Och då blev det, milt sagt, lite ……rörigt. För maten serverades ju till OSS och inte honom som är mest hungrig i hela världen. Han som ALLTID är mest hungrig av alla.  Och då blev livet förstås genast orättvist. För varför skall HAN behöva sitta där bredvid och bara få LUKTA på all fantastisk mat som kom svävande till bordet, runt bordet….och till alla andras bord? Helt obegripligt orättvist. När vi dessutom strategiskt flyttade tallrikarna in mot mitten av bordet för att undvika att få en stor nos eller målinriktad hund-tunga  i pastan och laxen så tyckte Simba antagligen att vi i var väldigt ogina och själviska. Det kändes nog rentav på gränsen till djurplågeri. Så vad gör man då som hungrig och orättvist behandlad hund? Jo förutom att man är söt och stor så är man ju innovativ och provar alltid nya vägar. Mattes trappor hemma i huset smakar ju okay så varför inte prova restaurangens bord istället? Det skadar ju aldrig att testa.  Varvid, denna av matlukten dregel-stinna vovve, energiskt, ogenerat och aningen provokativt började tugga på bordskanten med sina gigantiska krokodilkäkar. Efter väldigt intensiva men lågmält väsande ”fy fy fyyyyyy”-kommandon (som Cesar Millan med höja ögonbryn skulle himlat åt)  så släppte Simba äntligen taget och vi suckade lättade….ända tills vi, alldeles för sent, insåg att han hade fått syn på en liten ynklig klick med potatis, som i räddningsaktionen mot bordskanten, hade råkat falla av min gaffel….och hamnat ganska långt under bordet.

Det fanns inte mycket plats under bordet men…nöden har förstås ingen lag. Är man hungrig så är man. Simba kastade sig därför med full kraft in under bordet och nådde sin potatisbit som antagligen försvann rätt ner i halsen utan att han hann känna en enda smaksensation. Men istället insåg han snabbt vad trångt det var där under. Och det är ju ganska läskigt när det är trångt, i alla fall när man, precis som matte, har en släng av klaustrofobi. Så i en snabbt annalkande panik försökte han desperat backa ut sin otympliga kropp, vilket inte är hundars bästa gren, varvid han samtidigt som stolarna sköts undan, slog huvudet hårt i underredet av bordet. Bordet vacklade varnande medan porslinet hotfullt klirrade när det närmade sig kanten.

Men bordet stod kvar och porslinet åkte, tack och lov, inte i golvet. En stukad Simba kom ut oskadd och lättad. Han satte sig därefter spakt ner, tätt intill min stol. Men vi kastade snabbt i oss resterna på tallrikarna och kände att det nog ändå var dags att gå.  Jag bad Livia hålla i kopplet medan jag reste mig för att gå och betala. Jag hade i bordshaveri-stressen förträngt det där med vår sega navelsträng. Min och Simbas. Så snart jag försvann runt hörnet förvandlades han från den klaustrofobiskt hungriga hunden till den extremt mammiga hunden. Han påbörjade genast sina varg-lika ylanden i högan sky som sedan direkt åtföljdes av hans mycket hund-främmande fågelljud som skär ända in i märgen. Och som förstärktes av den höga takhöjden i restaurangen. ”Maaaaaaaatteeeeeeeeeee kom tillbaaaaaaaaaaaka!!!!!” Jag ignorerade de andra gästerna som satt med gapande munnar och besticken fastfrusna halvvägs till munnen, log ursäktande åt den förskräckta servitören och sa  ”Han är som en bebis, bara ett och ett halvt år och fortfarande lite mammig…ja du vet säkert….” Nej hon såg inte ut som att hon förstod ett dugg men hon skyndade sig iallafall med betalningen och vi smet sedan ut genom dörren så fort det bara gick. Mätta och med stressnivåerna på topp.

Tack Grisslinge Krog för att vi fick ta med oss hunden men…… vi ses nog inte innan vi har etablerat  kontakt med Cesar.