• familj

    Sambo, Särbo, Kombo eller Kulbo?

    6 dagar utan socker gör att jag desperat måste sysselsätta mig med annat. Därav denna rivstart på bloggen. Jag skriver för att glömma… visst lät det som en dramatisk början på en smäktande kärleksroman? Men nej, jag är inte det minsta djup just nu – och inte speciellt romantisk heller. Jag skriver enbart för att glömma choklad, laktrits och apelsin-choklad glass. Idag, när suget eskalerade till nya höjder, började jag fundera över det här med att bo ihop och isär. Att definiera boende+förhållande, kan bli lite rörigt ibland. Och här i Sverige går det ju inte att komma undan. Allt måste alltid definieras och förklaras. Det är svårt att bara…

  • familj,  Tonårsliv

    Leva i Krigszonen

    Nu när den värsta dödsångest-baksmällan efter Min Stora Feta Levertumör har lagt sig så går livet snabbt in i sin vanliga lunk. Bland annat den med tonåringar. Om man nu någonsin kan kalla det för en lunk. Det spelar ingen roll hur mycket jag har försökt att motivera, be och okay jag erkänner… ibland hota min 18 åring att åtminstone hålla det egna rummet, den s.k krigszonen, rent. Men det går helt enkelt inte in. Det är precis som om att han har blockat den delen av synnerven, avprogrammerat luktsinnet och stängt av sin känsla för allmän renlighet. Jag förstår inte! Hur kan man ens VILJA leva i en blandning…

  • familj,  Ohälsa

    Är alla löften heliga?

    När jobbiga saker händer i livet kan man tendera till att avge löften. Löften där man säger “Om det här händer eller inte händer så lovar jag att jag skall göra detta och detta” och sen upprepa för sig själv…och för andra att “Jo jag lovar verkligen! På hedersord” Men när det där händer, det som man önskade, vågar man då ignorera löftet? Vågar man låtsas som om man inte ens sa det? Som om att de där upprepade bönerna om en viss utgång bara var på skoj. Man tror ju ändå inte att det där löftet hade något med utgången att göra. Eller gör man det? För några veckor…