Leva i Krigszonen

Nu när den värsta dödsångest-baksmällan efter Min Stora Feta Levertumör har lagt sig så går livet snabbt in i sin vanliga lunk. Bland annat den med tonåringar. Om man nu någonsin kan kalla det för en lunk. Det spelar ingen roll hur mycket jag har försökt att motivera, be och okay jag erkänner… ibland hota min 18 åring att åtminstone hålla det egna rummet, den s.k krigszonen, rent. Men det går helt enkelt inte in. Det är precis som om att han har blockat den delen av synnerven, avprogrammerat luktsinnet och stängt av sin känsla för allmän renlighet. Jag förstår inte! Hur kan man ens VILJA leva i en blandning av fuktig gympasal och eftersatt soprum kryddat med svärmar av fruktflugor över ingrodda tallrikar och glas med sur mjölk som en extra inredningsdetalj? Inte för att han äter så mycket frukt men de små djuren gillar nog gamla pizza-rester och halv-tuggade pommes frites också. Vår hund fullkomligt ÄLSKAR att stå i dörröppningen och sniffa, vilket INTE är ett gott tecken för hälsosamt leverne. (okay han gillar att lukta mig i munnen på morgonen också men det är INNAN jag har borstat tänderna)

Jag har, som sagt, prövat det mesta. Jag har fått såna där totala mamma-härdsmältor och ursinnigt med munnen som ett fult streck, tårar av ilska i ögonen och huvudet fylld med förorättade martyr-tankar, samlat ihop all hans skit i en stor hög på golvet. Jag har nästan triumfatoriskt tänkt att ”Ha! Nu fick du dig allt… unge!” (med…en liten svordom framför unge) ( Men bara i tanken, aldrig verbalt) Hur kunde jag ens för en sekund tro att det skulle funka? Så utomordentligt naivt av mig. Han gick ju bara runt högen och tänkte antagligen att ”Åh tack mamma, nu fick jag lite mer plats att lägga min MC Donalds-påse på” Jag begriper inte hur kan han vara en sån slarver när jag är så fantastiskt ordentlig. Oftast i alla fall. Nåja, okay…alltsomoftast åtminstone. Har jag uppfostrat honom så dåligt? Är det kanske curlandet som nu visar sin smutsiga byk?

Men nu har jag faktiskt (efter hela fem år som tonårsmamma) (ja allt har sin tid) kommit på ett koncept som funkar någorlunda. Det är en genialisk tvåstegsraket i militär anda, som min bipolära särbo har hjälpt till att skapa.

  1. Return to sender
    All disk och annan hälsovådlig materia som står i krigszonen eller som inte har nått hela vägen IN i diskmaskinen eller i soptunnan– det ställs tillbaka på hans säng! Mitt på det fluffiga täcket. Huller om buller. Där i den sköna och annars så inbjudande sängen, där han trivs allra bäst. Genialiskt. Eller hur? Visst är det konstigt hur svårt den där sista lilla detaljen är? Att faktiskt ställa ner disken i maskinen. När man ändå har burit den hela vägen från rummet ut till köket. Jag förstår inte.  Det är ungefär som att gå och handla men sen lämna alla varorna kvar i bilen så att de ruttnar. Bara för att det är så himla jobbigt att bära den där sista biten från bilen till köket. Man väljer att hellre åka i en bil som luktar rutten fisk i en månad. Obegripligt. Men numera åker alltså allt resolut tillbaka igen. Och inte alltid, men oftast, blir det helt enkelt för jobbigt för honom att hålla på att rensa den älskade sängen. Kanske lite äckligt också, jag hoppas i alla fall det. Men jag tror inte att han riktigt har kommit just dit i sin mognadsprocess ännu.
  1. Missilen
    Om ovanstående inte funkar och om tålamodet hos oss vuxna av någon anledning är uttänjt till bristningsgränsen, för det händer ju även i de bästa familjer, då tar vi till den ultimata konsekvensen. Vi använder min nya bästa vän. Min power app. Appen som gör mig allsmäktig likt en president som har nycklarna till avfyrningsenheten för atomvapen. Men i mitt fall behövs det ingen mer person som vrider om nyckeln för att avfyra missilen. Jag är enväldig. Som en moderlig terminator. Med några små snabba klick stänger jag ner hans livlina, hans liv, hans öde och sociala liv. Hans älskade internet. Och det bästa är att jag bara väljer endast hans devicer medan jag själv med ett (illvilligt) leende glatt surfar vidare. Och det är så underbart skönt att veta, att HAN vet, att jag är totalt orubblig. Och han VET också vad han måste göra för att jag skall logga på min app igen så att han kan fortsätta sitt liv. För det funkar till det mesta. “Jaha har du inte lust att gå ut med hunden, men då stänger jag av tills du har gjort det och är tillbaka” Klick. “Det är mat nu. Och jag menade nu, inte när du har spelat klart”Klick….. och så sitter han där och äter. Det är underbart befriande! Här har jag behövt lång coaching av min bipolära särbo för att släppa taget om min master-sport (curlandet) , våga rusta mig med rätt vapen och att använda dem på rätt sätt. Och nu när jag känt smaken av makt, och en ren diskbänk, fyrar jag av med en loj gäspning.

Är alla löften heliga?

När jobbiga saker händer i livet kan man tendera till att avge löften. Löften där man säger “Om det här händer eller inte händer så lovar jag att jag skall göra detta och detta” och sen upprepa för sig själv…och för andra att “Jo jag lovar verkligen! På hedersord” Men när det där händer, det som man önskade, vågar man då ignorera löftet? Vågar man låtsas som om man inte ens sa det? Som om att de där upprepade bönerna om en viss utgång bara var på skoj. Man tror ju ändå inte att det där löftet hade något med utgången att göra. Eller gör man det?

För några veckor sedan var jag på en kontroll på sjukhuset. Jag hade känt mig konstig i magen ett tag. Som om att det “bodde” nån därinne. Jag visste ju att det inte var fråga om något nytt tillskott i familjen. Såna som jag, som har hållit i en telex-remsa, tittat på svart-vit TV och vet vad en floppydisk är, har redan gjort sitt för att befolka världen.

Så efter en remiss från husläkaren låg jag där på britsen medan doktorn lät sitt ultraljuds-verktyg glida över min kladdiga mage. “Här ser det bara fint ut” sa hon glatt efter några minuter. Jag minns att jag funderade på hur längesedan det var jag hade gjort ultraljud senast. Den gången hade jag fått titta på min lilla efterlängtade bebis som såg där och skvalpade runt innanför min rundade mage. Jag minns att jag log åt tanken. Men jag avbröts av att doktorn plötsligt kisande lutade sig fram emot skärmen…och när hon dessutom nästan obemärkt men ändå för mig synligt rynkade pannan så förbyttes min bebis-nostalgikänsla mot en liten stöt av annalkande obehag. Inte så farligt än, men ändå…. det var “något” som ilade till. Något välkänt. Jag har ju sett den där blicken förut. För mycket länge sedan.

Sedan rynkade hon pannan ännu mer och körde den där kalla tingesten fram och tillbaka i ena sidan på mig. Hon var helt tyst. Och väldigt koncentrerad. “Vad…” fick jag fram. Jag ville fråga vad som fanns där. Där i min sida. Vad det var som var så “intressant” att hon rynkade på pannan på det där sättet. Jag försökte se kroppskartan framför mig. Höger sida. Vad finns det där? Jag är inte så bra på anatomi, det måste erkännas. Hjärtat, vänster sida…DET vet jag, och det sitter ju inte direkt i magen för den delen, så det dissades snabbt. I övrigt var det helt tomt på min mentala anatomi-plansch. “Är det något fel?” pep jag till slut. Hon vände sig mot mig, rätade ut rynkan och sa lite svävande “Jaa…du har… nåt…på levern” Jag blev alldeles kall. Vaddå nåt? VAD har jag där? Levern? På levern, det är inte bra. Lever är dåligt, det kände jag direkt. Det visste jag med all säkerhet. Mina tankar surrade som en bikupa “Är det….. något farligt?” frågade jag till slut. Då svarade hon helt absurt “Den är väldigt stor” Ehhhh vad var DET för ett svar på min fråga? Det var ju inget svar alls! “Vaddå stor? Vad är stort? Vad?” frågade jag, skarpare nu. “VAD är det på min lever…som är stort?” Nu vände hon sig bort från skärmen och tittade direkt på mig. “Du har en stor tumör där Marie-Louise”, svarade hon nu. Och förtydligade därefter : “På levern.” Precis som om att jag inte hade upprepat just det organet i huvudet 100 gånger på bara en enda minut. Ända sedan ett organ till hade fått plats på min anatomi-plansch. Det besvärade mig enormt att hon använde hela mitt namn och artikulerade stavelserna. Marrriloiiis. Jag tycker inte om när folk använder hela mitt namn. Det är som om att det är något allvarligt på gång. Som om att man har ställt till med något. Säg Mimis för helvete, ville jag skrika åt henne. Men jag sa ingenting. Hon sa att jag skulle bli kallad igen. Snabbt. För ytterligare tester. Så jag gick hem. Med en gnagande känsla av att orden “kallad snabbt” i detta sammanhang, inte kändes odelat positivt.

Sen följde två veckor av tester och blodprover. Och ett nästan maniskt googlande, som inte gav ett dugg bättre prognoser hur många sidor jag än lusläste mig igenom. Jävla google. Men framför allt infann sig en lång sömnlös och rädd väntan. Väntan på nästa röntgen som skulle tala om ifall det skulle bli någon jul eller inte. Nu har jag aldrig gillat jul något vidare, men ändå… Just de här två veckorna kändes julen som det jag allra mest ville se fram emot. Tingeltangel, måsten, utgifter och småtomtar till trots. Och det var nu jag tog till de där bönerna. Jag lovade mig själv, dyrt och heligt, att OM det inte var en elakartad tumör, då skulle jag dels inte äta socker resten av året ( ja det är stort för mig) och jag skulle dessutom signa upp mig till PT kampen som går av stapeln i oktober i år. (har inte tränat på hela sommaren och mina muskler har morfats till celluliter)

Röntgen visade en godartad tumör! Jesus vilken enorm lättnad. Tumören är visserligen dubbelt så stor som de normalt brukar vara. Men så skall ju jag alltid försöka vara lite så där extra märkvärdig. Och visst, jag väntar fortfarande på provsvar om den påverkar andra närliggande organ eller inte men…den var inte elakartad! Ingen drama. Ingen livskris. Ingen bucket list. Ingen ångest. Jag sov nästan konstant i ett dygn efter det där besöket. Helt utmattad efter alla konstiga tankar och panik-loopar. Jag är fortfarande trött som en björn.

Och nu sitter jag här med mina löften. Dom där som jag lovade dyrt och heligt. För faktum är att jag någonstans innerst inne tror på ödet, på det förutbestämda…på “något”. Och jag vågar inte utmana ett löfte som jag gav till denna…detta…någon…något…i utbyte för att få ha min hälsa kvar. SÅ…. socker får gå bort…igen…. (arghhhh) och jag har nu 24 dagar kvar att piggna till innan jag kör igång tio asketiska veckor med min särbos PT. När det gäller sockret; kära vänner, vi som umgås, fresta mig inte. Stöd mig i mina kommande asketiska månader. Jag är redan vansinnigt sugen på kanelbullar, lakritsskallar och polly, men jag är samtidigt glad att slippa behöva låtsas-gilla småtomtarna och jul-tingeltanglet.