Denna vecka speglar verkligen mitt nya liv. När jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan och jämför så blir jag lite mörkrädd. Inte för att jag var desperat olycklig eller att jag inte kände att jag gjorde ett bra jobb. Jag hade massor med ansvar i jobbet som marknadschef, kommunikationschef, IR chef …. Och jag hade förstås barnen, mannen, hunden och huset. Utifrån, var det en tavla väl värd att hänga upp till beskådande. Men dolt bakom ramen fanns det också enormt mycket stress. Enormt. Jobbet och min längtan efter bekräftelse tog upp mängder av min energi. Likaså svallvågorna av min sambos bipolaritet. Innan han träffade rätt…

Den där känslan av total närvaro. När man är helt inne i skrivandet. Tid och rum försvinner. Timmar passerar helt obemärkt och omvärlden existerar knappt. Man kallar det i facktermer FLOW. Från början ett begrepp inom psykologin men numera ett uttryck använt inom många olika områden. Jag har spenderat de senaste åtta dagarna på ett virtuellt författar bootcamp. Hade fastnat lite i mitt bokprojekt. Visste inte riktigt vad det var som inte funkade. Men det räckte med en timme i sällskap av likasinnade. Det var inte bara energin och kreativiteten som fullkomligt exploderade, jag hittade även en förklaring till varför jag inte varit riktigt nöjd med mitt manus. Helt plötsligt…

-Mamma jag åker och kollar fotbollen hos en polare. Kan komma hem lite sent. Kan du se efter Bosse (hunden) -Men du kommer hem i kväll? -Ja såklart, jag passar ju hunden När morgonen kommer är ingen hemma. Hans rum står tomt och orört. Förutom den lilla hunden som med sjusovar-ögon verkar glad att se mig. Om det inte hade varit för den där hunden. Han har tagit så väl hand om den ända sedan den lämnades av här.  Det har känts så fint att se att han tagit  ansvaret på väldigt stort allvar. Större allvar än mycket annat. Han är förresten alltid väldigt mån om alla djuren hemma. Så…

I morse vaknade jag med två katter och en tvestjärt i sängen. Datorn låg uppfälld bredvid mig och glasögonen satt klistrade uppe i pannan. De hade bildat streck och veck i huden som satt kvar större delen av dagen. Det går inte att komma ifrån att man inte är fullt lika elastisk som förr. Mascaran som jag, kors i taket, använt dagen innan hade smetats ut under ögonen och även gjort konstnärliga avtryck på kudden. Det luktade lite … surt i rummet. Jag skyllde på katterna en liten stund men visste innerst inne att det inte var rättvist. Katter är bland de renligaste djuren som finns. Jag borde vara tacksam…