BLOGG

Den där känslan av total närvaro. När man är helt inne i skrivandet. Tid och rum försvinner. Timmar passerar helt obemärkt och omvärlden existerar knappt. Man kallar det i facktermer FLOW. Från början ett begrepp inom psykologin men numera ett uttryck använt inom många olika områden.

Jag har spenderat de senaste åtta dagarna på ett virtuellt författar bootcamp. Hade fastnat lite i mitt bokprojekt. Visste inte riktigt vad det var som inte funkade. Men det räckte med en timme i sällskap av likasinnade. Det var inte bara energin och kreativiteten som fullkomligt exploderade, jag hittade även en förklaring till varför jag inte varit riktigt nöjd med mitt manus. Helt plötsligt dök det upp en ny karaktär i mitt huvud. En som funnits gömd i texten hela tiden, som en grå mus. Nu fick hon leva upp och ”bli någon”. Hon fick bra egenskaper, vissa beundransvärda, men hon fick också en mörkare bakgrund för att kompensera. För vi har förstås alla våra ryggsäckar med olika innehåll. HON fick min röda tråd att bära. Plötsligt stämde allting. Och då kom det. Mitt FLOW. Mitt eget tillstånd av Nirvana. Timme efter en timme vid tangentbordet. Nästan lite maniskt men ändå … så självklart.

Men att vara i Nirvana är inte alltid helt kompatibelt med att vara mamma. Eller bonusmamma. Att vara närvarande i familjen är trots allt en stor del av den ”yrkesrollen”.

Efter en mycket trevlig middag på restaurang igår kunde jag knappt bärga mig innan jag fick kasta mig över datorn igen. Väl hemma krängde jag snabbt av mig min blå sidenkappa och tog sikte på det slitna soffhörnet. Nästan som en beroendeperson. Jag behövde mitt knark. Jag öppnade locket på laptopen, kände suget och drog ett djupt andetag: En helt ny tom sida visade sig på skärmen. Äntligen!

Då kom hon. Trettonåringen. Med den vanliga kvällsfrågan. Den som normalt inte behöver något svar, för det är så självklart. Det var dags för vår ritual.
Te? frågade hon lätt. Jag hejdade mig mitt en knapptryckning. Rynkade på pannan och gjorde omedvetet den beklagande mamma-grimasen. Såg hennes besvikna min innan jag ens uttalade något. Det högg till i magen. Vad höll jag på med? Man kan, som jag skrev innan, ha FLOW på olika sätt. Buddisterna kallar det meditation och i sportsammanhang är man ”i zonen”.  Stunder med dem vi älskar … ja då är man nog ”i livet”. Och det skall man vara rädd om. För jag vet alltför väl hur oförutsägbart livet kan vara ibland.
Så det fick bli te-stund, precis som alla andra kvällar.

Vi sitter ute med tända ljus i skymningen. Med fleecefiltar och ullstrumpor om det är kallt. Eller med myggmedel och pyjamas när det är varmt. Året runt. Oftast bara hon och jag. Men ibland om vi har besök får gästen vara med. Allt utförs som i en ritual. Vattnet sätts på. Därefter tar hon fram te-lådan. Den som innehåller flera olika sorter och smaker. Vi tummar på påsarna, vänder och vrider. Diskuterar valen. Tekopparna har vi valt ut just för våra stunder. Stora, turkosa med ännu större fat som även rymmer en kvällsmacka om man är lite sugen. Ibland festar vi till det med sötsaker. Vi sitter under stjärnhimlen, eller vid regn och snö, under ett litet tak. Det är stunder av stilla ro, fniss, hemligheter och förtroenden. Magiska stunder. Stunder man skall vara rädd om. Såna man helst skulle vilja paketera i en ask för att kunna ta fram senare i livet. Då, när ingen längre frågar med förväntansfull röst om det är dags för te.

Så igår fick mitt skrivar-flow ge plats för mitt livs-flow.  Det som gör att man över huvudtaget kan ha andra typer av flow.
Men som kompensation väckte min nya karaktär mig klockan 0400 i morse med en ny idé. Och nu är jag inne i skrivar-flow igen. Skall vara kvar här tills resten av huset vaknar. Några timmar till.

-Mamma jag åker och kollar fotbollen hos en polare. Kan komma hem lite sent. Kan du se efter Bosse (hunden)
-Men du kommer hem i kväll?
-Ja såklart, jag passar ju hunden

När morgonen kommer är ingen hemma. Hans rum står tomt och orört. Förutom den lilla hunden som med sjusovar-ögon verkar glad att se mig.

Om det inte hade varit för den där hunden. Han har tagit så väl hand om den ända sedan den lämnades av här.  Det har känts så fint att se att han tagit  ansvaret på väldigt stort allvar. Större allvar än mycket annat. Han är förresten alltid väldigt mån om alla djuren hemma. Så om inte hunden hade varit, så hade oron stannat kvar som den där vanliga lilla klumpen. Den som alltid finns där. Mamma-klumpen. Den evigt närvarande.

Jag skickar ett mess. Inget svar. Jag skickar ett till. Fortfarande tomt på displayen. Jag tänker att de kanske har gått ut och festat och sedan glömt. Men han brukar vara noga. Jag får alltid det där messet om han väljer att bo hos en kompis. Han har lärt sig hur orolig jag blir. Och hunden… han skulle inte glömma hunden.
Det är något som inte stämmer. Jag ringer igen. Inget svar. Jag ringer fem gånger till. Med samma resultat.

Klockan tickar. 0800…0830….0900…displayen på mobilen är fortfarande helt tom. Jag skulle ha ätit frukost och klätt på mig. Nu sitter jag i soffan, utan aptit, i pyjamasen med den där klumpen som bara växer. Var är han?

Jag slår upp datorn och går in på Aftonbladet. Jag läser om en svår bilolycka tidigt på morgonen. Stora rubriker. Livshotande skador. Flera personer. Utanför stan. Det smakar surt i svalget. Pulsen går upp. Hans kompis har bil. De brukar köra utanför stan. Fan. Fan fan fan!

Jag skickar ett mess till kompisen han skulle kolla på fotbollen med i går kväll. Inget svar där heller. Då ringer jag istället upp, men samma ekande signaler går ut i ingenting även till honom.

Klockan 1000 är jag övertygad. Han ligger på en operationssal och kämpar för sitt liv. Personalen har inte kunnat ringa än eftersom …. hans leg är kvar i den kvaddade bilen? Eller är han redan död? Jag mår illa. Huvudvärken börjar pocka på bakom ena ögat. Jag tar min medicin. För säkerhets skull. Jag har inte tid att få migrän just nu. Jag måste ju kunna åka dit. Till sjukhuset.

I mitt huvud sitter jag redan där vid sängen. Hans pappa, som är i Italien på semester, har blivit kontaktad och är på väg hem. Jag har fixat någon som tar hand om djuren. Allt detta händer i mitt gränslösa mamma-huvud. Den delen jag inte kan styra.

I verkligheten där i soffan ringer jag igen. Nu med gråten i halsen. Inget svar. Jag bestämmer mig för att klä på mig så att jag är beredd. När de väl kontaktar mig från sjukhuset. Jag vägrar tänka tanken på att en polisbil plötsligt långsamt skulle rulla upp för uppfarten. Men tanken finns där och pockar på. Som en envis surrande mygga.

Jag reser mig och går upp för trappan med tunga steg. Halvvägs plingar det till i mobilen. Det låga ljudet går genom märg och ben. Jag stelnar till. Håller nästan andan. Sedan vänder jag och rusar ner. Trampar nästan på en av katterna som far iväg med ett förorättat tjut.

-Mamma, sov i pappas lägenhet. Sorry. Jätteledsen. Glömde messa. Förlåt:(

Sorry? Glömde? Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli fly förbannad. Just nu väger lättnaden över. Jag sätter mig i soffan medan trycket över bröstet långsamt lättar.

Överdriven reaktion? Vad känner ni? Jag vet att jag ibland hamnar i katastrofläge för snabbt. Men för mig är det så här att vara mamma. Ända från dagen de föds.
Det här var ett ärligt ungdomligt misstag från hans sida. Han brukar vara noga och sköta sig numera. Men nån gång skiter det sig förstås, precis som för oss alla. Men jag tror fortfarande inte att han förstår vad det gör med mig. Hur mycket jag än förklarar. Han kommer inte att förstå förrän den dag han själv blir förälder.

Mamma-kärleken är den bästa som finns – men det är en ständig rysk roulett.

I morse vaknade jag med två katter och en tvestjärt i sängen. Datorn låg uppfälld bredvid mig och glasögonen satt klistrade uppe i pannan. De hade bildat streck och veck i huden som satt kvar större delen av dagen. Det går inte att komma ifrån att man inte är fullt lika elastisk som förr.

Mascaran som jag, kors i taket, använt dagen innan hade smetats ut under ögonen och även gjort konstnärliga avtryck på kudden. Det luktade lite … surt i rummet. Jag skyllde på katterna en liten stund men visste innerst inne att det inte var rättvist. Katter är bland de renligaste djuren som finns. Jag borde vara tacksam att de ens ville ligga kvar där bredvid mig. Vad tvestjärten tyckte brydde jag mig inte så mycket om. Det som förvånade mig mest var att jag inte blev hysterisk och kastade mig ur sängen i panik. Är mitt nya chanserade jag inte längre rädd för insekter? Kanske känner jag mig lite besläktad med dem nu när jag är mer grott-lik. Eller är insektsrädslan något som går över med åldern?

Det var i alla fall jag och ingen annan som fortfarande hade på mig de svett-stelnande träningskläderna från gårdagens hårda pass på gymmet. Det var jag som missat att borsta tänderna och ignorerat att min skalp skrek efter en genomborstning.  Jag hade åter igen somnat med datorn på magen efter att jag ”bara skulle skriva några rader till”

När jag några minuter senare tittade mig i spegeln i badrummet insåg jag att mitt gamla chica jag var ett inne blott. Förfallet var otvetydigt. Ögonbrynen såg ut som perenner spridda för vinden. Övrig behåring hörde hemma i en kulstötar-hörna på sjuttiotalet och jag kunde till och med skönja några mörkare fjun bredvid munnen. Men samtidigt kändes det lite skönt. Det här att släppa ytan vind för våg. Att inte bry sig. Jag kan tänka mig att det är samma känsla som ”våga-vägra-B-H-kvinnorna” kände för trettio … fyrtio år sedan.

Det var när jag tog av mig min tränings BH som jag insåg att det var dags för en allvarlig intervention med mig själv. Om det är några män som läser så kan jag meddela att ni nu får hemligstämplad inside information. För detta är något som vi kvinnor försöker hålla för oss själva genom hela livet. Men nu kastar jag mig utför stupet. Jag bryter The Sister Code.

Här kommer det: Ibland får vi häx-hår på tuttarna! Japp, ibland tittar de ut, oftast bara ett eller två. Långa, svarta, tjocka hårstrån. De är inte som några andra hår på kroppen. De är från forntiden. Och de växer fort! Så om man inte kommer ihåg att rensa den rabatten så kan man bli påkommen. Det vill ingen av oss. Det finns djupt rotat inom oss. Vi vet alla vad man gjorde med häxor förr i tiden.

Så där stod jag nu. I mitt stora badrum med de skimrande klinkerplattorna. Med katt och hundpäls mellan tårna och (TVÅ) häxhår på tutten. (japp de är på samma) Att bli bränd på bål var en överhängande risk. Det var definitivt dags för en uppryckning.

Jag vände blicken från spegeln. Bakom mig på det fina rullskåpet i mörkt trä stod det fina burkar i diverse färger. Vackra burkar och tuber. Med damm på locken. Där fanns bodyscrub, body butter, body spray, hårinpackning, en liten necessär med allsköns små verktyg. Inklusive häxhårs-pincett och en glänsande oanvänd rakhyvel. Där fanns allt min förfallna kropp behövde.

En timme senare var jag tillbaka i tvåtusentalet. Utan häxhår …och diverse annan päls. Jag har bokat in färgning av fransar och bryn i eftermiddag, ikväll blir det bodyscrub och imorgon en soldusch.

Att arbeta med så mycket skrivande gör att jag försvinner in i ett tidsrum som både står still och går fort. Igår arbetade jag på en ny karaktär och det är …   fullständigt uppslukande. Tänk er att få skapa en helt ny person. Hitta på egenskaper, vad hon/han skall säga, vad de skall uppleva…. Man bestämmer ALLT! Och jag arbetar just nu tillsammans med en manusgrupp där vi läser varandras texter för att få perspektiv. Så otroligt intressant, inspirerande …och roligt. Men man glömmer tid och rum … och med det; hygien, mathållning och städning.

Ikväll skall jag ställa klockan på 22.00. Då skall tänderna borstas, ansiktet tvagas och pyjamasen på. Sängkläderna skall bytas innan dess och inga extra ”husdjur” är välkomna bland kuddarna.

För jag är inte bara författare, jag är också … åtminstone ren.