Medberoende eller bara omtänksam?

Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla till blommor söker sig till någon som man tror behöver dem. Oavsett vad det kostar. Kvinnor som lever genom någon annan och vars mående är beroende av hur andra mår. Som låter sig påverkas av andras känslor i så stor utsträckning att de gör dessa känslor till sina egna. Jag undrade vad jag ens gjorde där? Men dessa kvinnor visade sig alla, precis som jag, vara experter på att rädda och hjälpa andra, men vara värdelösa på att leva som man lär. Jag var en av dem. Varesig jag ville eller inte.

Medberoende människor är i första hand beroende av andras beroende av dem själva. De är beroende av att få den där känslan av en komplex mix av eufori och lugn, nästan som jag kan föreställa mig att en ”fix” är för den som är missbrukare. En fix av att andra behöver just mig. Att jag är speciell. Att jag har gjort något bra. Något bra för andra –oavsett vad det kostar mig själv. Att ingen annan kan ta min plats. Ingen kan lämna mig för då skulle världen rasa för dem runt omkring mig. Man skapar en fiktiv kontroll. Men egentligen har det alltid varit jag själv som har varit rädd för att bli lämnad. Livrädd. Mitt behov av kärlek och uppskattning har varit mitt syre. Det spelade ingen roll hur mycket jag vände ut och in på mig själv. Allt kunde försakas för att få det jag behövde. Att bli behövd.

Sådan var jag mycket länge. Och det har präglat mycket i mitt liv.  Men efter några år av terapi är jag numera medveten om mina brister och kan oftast hantera att jag inte står och faller med att vara behövd och duktig eller vad andra tycker. Och det är en oerhört befriande känsla.

Det första jag fick lära mig i den där ringen med kvinnor som var likadana som mig var att jag inte kan vara till speciellt mycket nytta för andra om jag inte först tar hand om mig själv.  Och jag lärde mig att alltid ställa frågorna ”Varför och för vem gör jag det här?” ”Vad behöver jag försaka för att göra det här?” Och att ordet ”Nej” faktiskt är till för att användas.

När jag träffade min särbo/kulbo för ett antal år sedan så var det som att hitta söderhavets största medberoende-skatt. En hel kista av guldpengar som boostade mitt behov av att bli behövd. En felmedicinerad bipolär man med två små barn i behov av trygghet. Kunde det bli så mycket bättre? Det var som att komma till Nirvana för någon som mig.

Jag gjorde mig snabbt oumbärlig. Jag utplånade mig fullständigt i ivern att bli den bästa bonusmamman någonsin och den mest förstående flickvän en ångestfylld bipolär man utan rätt medicinering kunde ha. Jag grät och förlät. Gång efter gång. Jag förlät lögner och annat som jag aldrig skulle förlåta idag. Mina gränser suddades under en lång tid till slut ut, utan att jag ens märkte det. Och för varje gång jag förlät eller blundade så kändes det som om att jag blev ännu mer behövd. Det knarket spred sig som en befriande explosion av välbehag genom mina vener. Jag fick min fix. Med råge. Samtidigt som mitt eget JAG blev allt mindre och nästan försvann, tillsammans med mitt alltmer borttynande självförtroende.

Men sedan hände något som jag inte hade räknat med. Jag blev kär på riktigt. Inte bara i honom men även i barnen. Jag har läst många som skriver att man aldrig kan älska någon annans barn på riktigt men det är inte sant. Man kan det. De växte fast i mitt hjärta precis som om att de hade varit där för alltid. Och då blev det jättejobbigt för mig. Jag kunde verkligen på allvar förlora något riktigt. Detta gjorde mig ännu mer ångestfylld över att det måste fungera med deras pappa. Oavsett vad hans sjukdom gjorde med honom. Och vad den gjorde med mig och vårt liv.

Vår räddning blev att vi till slut oundvikligen föll så hårt att vi båda insåg att det inte längre skulle fungera. Vi höll nog båda två på att gå sönder. Men istället för att ge upp så gjorde vi en tuff gemensam resa i våra respektive terapeutiska ringar med människor som var ungefär som vi. Där lades alla korten ut. Som en spya av sanningar utan några förskönande filter. Det var förfärligt jobbigt men samtidigt oändligt befriande. Jag kunde äntligen släppa taget och fladdra fritt. Sluta undra. Släppa misstänksamhet och oron över att jag inbillade mig saker. Släppa ångesten över vad jag trodde var felaktiga beskyllningar trots att något innerst inne alltid skrek att jag visst hade rätt att bli ledsen och arg. Att genom sanningarna faktiskt hitta tillbaka till tron på min egen intuition och mina känslor. Jag kunde äntligen fokusera på acceptans och därmed också få sinnesro.

Nu, några år senare ser allting annorlunda ut. Vårt liv har en stor gemensam nämnare som heter Total Ärlighet. Det finns inget rum för minsta lilla elefant i våra rum. Allt måste finnas ute i alltet. Hos oss. Mannen i mitt liv har numera rätt medicinering och vi påminner varandra om att alltid vara sanna. Att alltid ställa de rätta frågorna innan vi gör något. ”Varför gör jag det här?” ”För vem gör jag det här? “Vad behöver jag försaka för att göra det här?”

Oftast är det jag som behöver påminnelser. Jag jobbar fortfarande med att göra skillnad på medberoende och vanlig grundläggande omtänksamhet och omsorg. Jag har alltid sett mig som en omtänksam person, och det vill jag fortsätta vara. Jag bryr mig om andra. Jag vill hjälpa. Men ibland är det svårt att veta var gränsen går.  Vi människor har ett naturligt behov av att inte bara älska, utan också att bli älskade. För visst känns det bra att bry sig om andra? Och det är svårt att argumentera mot att vår värld skulle må bra av att använda lite mer kärlek, medkänsla och ömhet gentemot varandra.

Men det är viktigt att förstå att den stora skillnaden mellan omsorg/omtänksamhet och medberoende är att älska och behöva någon till skillnad mot att vara beroende av någons kärlek.  Vi kan aldrig vinna någon annan genom att utplåna oss själva. Och även om det ibland är oändligt svårt så kan man alltid välja. Vi kan välja att stanna eller gå. Det finns inget mellanting, för att inte välja alls är också ett val. Det är också viktigt att komma till insikt om att när vi lever genom en annan människa är det inte kärlek, det är en slags ego-självuppoffring. En osund fix.

Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro. Jag valde att stanna, acceptera och ta en sund kontroll över mitt eget liv och därmed få ett sunt och sant kärleksförhållande till följd. Och jag vet att jag har kommit långt, samtidigt som jag förstår att arbetet alltid fortsätter. Och jag vet att jag idag är en riktigt bra bonusmamma, men numera på rätt grunder. Jag finns där för dem för att jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är mina barn. Jag behöver dem och jag vet att de behöver mig. Men ingen av oss är beroende av varandra på ett osunt sätt längre.

”Jag är jag därför att jag är jag,
och du är du därför att du är du.
Men om jag är jag därför
att du är du
så är jag inte jag längre.”


MER OM MEDBEROENDE:

Här är några frågor som du kan ställa dig om du misstänker att du är medberoende:

  • Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra?
  • Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
  • Har du ett behov av att alltid vara duktig och få erkännande?
  • Anpassar du dig efter andra?
  • Tar du ett stort ansvar för andras beteende och känslor?
  • Försöker du kontrollera dina egna och andras känslor och reaktioner?
  • Är det svårt att sätta gränser?
  • Känner du ilska, skuld och skam?
  • Är du rädd att bli lämnad?
  • Är du rädd att inte klara dig själv?
  • Är du rädd för konflikter om du uttrycker dina åsikter som visar vem du är?

Känner du igen dig i flera av dessa påståenden? Lever du med eller har du levt med någon beroende/missbrukar-person? Då kan du vara medberoende. Jag hade själv ingen aning vad ordet MEDBEROENDE betydde när jag klev in genom dörrarna till den där lokalen på Söder. Det man måste lära sig är att bli medveten om att inse att medberoende-beteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till ALLA människor runt omkring dig. Och att det är ett enormt stort arbete att förändra sitt beteende och därmed också sin livsstil. Man behöver grundkunskap genom att träffa professionella och man behöver förståelse från likasinnade.  Jag tror inte att man kan  komma till ett tillfrisknande genom att enbart söka svaren utanför sig själv, som att sitta och googla på olika artiklar och sajter. Man måste få hjälp att leta inåt och försöka hitta svaren som redan finns där, de som är väl gömda bakom lager av skam och skuld.

Man har ju tappat bort sig själv och det är den inre Lilla Du som måste hittas igen.

Mitt kramiga Saltkråkan

Jag är så stolt över vårt hus. Mest för att jag har slitit så hårt för att göra det till ett riktigt hem. Jag har dragit ner tapeter, slipat, målat invändigt och utvändigt, lagt golv, spikat lister, valt material, bråkat med hantverkare och leverantörer, skyfflat jord och stenar, grävt och planat ut grus och jord, rensat i den oändliga röran, rullat gräsmatta, monterat staket, planterat, byggt en kaningård, anlagt rabatter och monterat både inne- och utemöbler. Det har varit ett oändligt slit med både frustration, tårar, blåmärken, ömma muskler och nåt diskbråck till följd, men också mycket stolthet och arbetsglädje.

Att sedan en tidig sommarmorgon sitta i kaninhagen och äta gröt med hallon tillsammans med en fyraåring och en sjuåring som plötsligt mitt i en tugga säger ”Att vara här hos dig är precis som att vara på Saltkråkan. Med huset och djuren och allt annat roligt. Enda skillnaden är att husen är mera slitna på Saltkråkan”…. då smälter man fullständigt. För jag förstår precis vad han menar. Den där känslan. Den som jag också har. Hemmasommar-känslan. Harmonin. Trivseln. Tillsammans-känslan. Och det kändes så innerligt skönt att det inte bara är jag. Jag fick vända bort huvudet för att mina tårar i ögonen inte skulle få barnen att undra om något var fel.

Förra veckan var vi nämligen plus åtta personer i huset för den årliga ”Göteborgs-veckan”. Det är klart att det kan tyckas jobbigt att plötsligt bli så många, speciellt när många av dem är små barn mellan ett och sju år. Men inte här, inte nu. Den här veckan var som en enda lång sträcka av harmoni. Förutom många timmars häng på väggen för att måla om huset med min fantastiskt hjälpsamma bror så har vi alla varit väldigt mycket tillsammans. Riktigt nära tillsammans. Som en enhet. Nästan ännu mera nu än förut. För nu har vi också sorgen och saknaden som binder ihop oss som ett epoxilim.

Dessa båda finns ständigt närvarande. Sorgen och saknaden. Kanske ännu mer när vi är tillsammans så här.  Men på ett mera melankoliskt sätt. För det blir så tydligt att någon saknas. Att det är någon som inte är där och delar allt det fina. Alla skratten som faktiskt, trots allt, finns där. Känslan att sitta på kvällen i gräset och måla stenar tillsammans eller att bygga en bana och leka agility med barnen. Att hänga på väggen och måla medan barnens kiknande skratt i poolen överröstar Melissa Horn i den trådlösa högtalaren. Att åka till Siggesta gård och rida häst och testa hinderbanan, bada i bubbelpoolen när solen har gått ner och ha en tjejstund i hammocken med mjuka kuddar under sköna filtar. En avslutande färje-tur till Waxholm i strålande sol och äta glass… Allt det där som hon skulle älskat. Men trots att sorgen är stor och saknaden är oändlig så är jag så tacksam att de håller oss ihop istället för att bryta oss itu. Och att vi kan känna den här harmonin när vi är tillsammans. Att vi låter skrattet och färgerna ta plats. Jag är säker på att hon är stolt över oss, även om hon inte kan vara med fysiskt.

Ett annat bra exempel på vad ”tillsammans” innebär i vår familj är när vi på kvällarna, efter att barnen har lagt sig, sitter tillsammans i soffan. Alla vi vuxna. I en väldigt liten två-sits soffa. Så många det går sitter inklämda i soffan med armarna om varandra med snacks-skålarna hullerombuller och de som absolut inte får plats sitter nära nedanför. Till saken hör att jag har århundradets största och rymliga soffa på övervåningen. Där hade vi kunnat vräka ut oss och ligga ner allihop och ändå få plats. När nittonåringen kom in genom dörren, nästan upprört skeptiskt skakade på huvudet och sa ”Men är ni inte kloka, varför sitter ni här och trängs?!!” Då tittade vi på varandra och brast ut i ett gemensamt gapskratt. Ingen hade ens tänkt tanken på att gå upp till den stora soffan. Vi trivs ju bäst att sitta hopklämda, så nära det bara går, som ett trassligt nystan av hobbitar.

Och vi kramas. Väldigt mycket och ofta. Vi kramas alltid god natt och god morgon. Inte bara med barnen utan även vi vuxna. Vi kramas när någons ögon fylls med tårar eller när ögonen bara speglar den där känslan vi alla har titt som tätt, vi kramas när vi är glada, när vi är trötta, när något roligt händer och när inget alls händer.  Vi kramas helt enkelt när vi står tillräckligt nära för en kram. Jag tror att vi är den mest kramiga familjen i hela världen. Och det är jag glad för.  Det finns få saker som är så mysiga som att just kramas. Det är dessutom bra för oss människor. Det visar till och med vetenskapen. Om du skrollar ner lite så har jag listat nio positiva saker som händer i kroppen när du kramas.

Men innan jag ger vetenskapen plats vill jag återigen säga att det har varit en fantastisk härlig vecka. Speciellt tack till kära bror för all hjälp med målningen. Och oändligt tack till min älskade familj för att vi håller ihop och fortsätter att kramas.

9 positiva effekter dagliga kramar har på din kropp.

  1. Stärker förbindelsen mellan personer
    Att kramas kan frigöra ett ämne som heter oxytocin från hjärnan, ett hormon som gör att man känner en starkare förbindelse till den man kramar.
  2. Gör kroppen avslappnad
    Oxytocin gör även att vi känner oss mer avslappnade. Dessutom kan kramar göra att musklerna slappnar av.
  3. Reducerar smärta
    Än en gång: oxytocin. Vilket superhormon! Det stärker vårt immunförsvar och höjer vår smärttröskel. Att kramas kan också frigöra endorfiner, som blockerar smärta och ökar cirkulationen i kroppen.
  4. Lindrar depression
    Att kramas kan öka produktionen av dopamin. Vid depression är i regel dopaminnivåerna låga i hjärnan.
  5. Höjer humöret
    Att kramas kan också öka produktionen av serotonin i hjärnan, som har en positiv effekt på humöret och stärker självkänslan. Det sägs att kramar ökar prestationsförmågan i skolan och på jobbet.
  6. Lindrar stress
    Att kramas reducerar stress, bland annat genom att nivåerna av stresshormonet kortisol minskar i blodet.
  7. Förbättrar hjärtats hälsa
    Att kramas kan minska hjärtfrekvensen. I en studie utförd vid University of North Carolina slog hjärtat snabbare för de deltagare som inte hade någon kroppskontakt med sin partner. En lägre hjärtfrekvens hör i regel samman med lägre blodtryck.
  8. Stärker immunförsvaret
    Enligt en studie på 400 vuxna utförd av Dr Shelden Cohen klarar sig personer som får bra socialt stöd och regelbundna kramar bättre från infektioner. Som tidigare nämnt stärker oxytocin vårt immunförsvar, och reducerad stress har också inverkan på immunsystemet.
  9. Minskar oro för att dö
    Att krama någon eller något, till och med en kudde eller teddybjörn, har enligt en studie publicerad i Journal Psychological Science en lindrande inverkan på vår existentiella rädsla.

Dela vidare till någon som verkar behöva en kram!IMG_4888

 

 

 

 

 

Buggar i diskarna

Jag har legat och gråtit på nätterna i en hel vecka. Inte över att jag var tvungen att lämna återbud till mina tre inspelningsdagar med Solsidan (även om det sved bittert i skådespelar-wannabe-tarmen) utan för att jag har haft ont och inte kunnat sova. Smärtan i nacken och ner över armen har varit rent ut sagt gräslig. Domningarna i handen, i benet och foten har dessutom skrämt vettet ur mig. Det har hänt så mycket skit de senaste åren så man undrar liksom hur länge man kommer undan.

Jag känner mig nästan löjlig när jag gråter över smärta. Det är något som känns okay när man är fem år men inte nu. Jag vet att det är jättefel, alla kan såklart ha ont oavsett ålder, men så känns det i alla fall. Så jag grät på natten istället. Så att ingen skulle behöva dela denna ”svaghet” (OBS egen definition gällande mig själv och ingen annan). Dessutom tänker jag ständigt, att det finns värre saker att råka ut för än att ha ont. Man kan få ont och plötsligt försvinna för alltid. Utan förvarning. Från en decemberdag till en annan. Som så innerligt älskade Malin. Under mina vakna nätter nu veckan när det gjorde som mest ont så tänkte jag att jag ändå lätt skulle kunnat känna så här varje dag, om vi bara hade kunnat få henne tillbaka. Om så ens för en liten stund. En dag, en timme, en minut. Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag önskar, men jag kommer nog aldrig att kunna sluta göra det ändå.

Lite sömn kombinerat med idog smärta och maxat alvedon-intag gör också att man blir mentalt dränerad. Och då blir man ledsen över annat också. Jag tänker alltid på Malin, precis varje dag, men den gångna veckan har jag tänkt mera intensivt och mörkt. Det blir som en film i huvudet som rullar utan stopp. Några sekvenser som går om och om igen. De där som känns allra mest. Speciellt på nätterna. För när man är trött så raseras murarna. Man har ingen ork att stå emot de där mörkaste tankarna och saknaden som bränner hål på precis allting. Jag har till och med tvångs-tittat på en massa sorglig skit på TV bara för att grotta ner mig i ledsamhet ännu mer. Som en jävla självplågare, eller en pyroman som häller bensin på elden som redan brinner så sprakande bra av sig självt. Så korkat. Men kanske nödvändigt för att inte drunkna. Tårarna mår ju trots allt bättre på utsidan än på insidan.

Men i går natt och i natt har jag sovit. Nästan hela nätterna. Smärtan avtog äntligen. Halleluja! Den är inte helt borta men den blev betydligt mindre aggressiv. När svaret på magnetröntgen kom igår visade det sig att jag åtminstone inte lider av hypokondri. Jag har istället begåvats med diskbråck i nacken. Och för att vara lite sådär extra speciell så har jag fått det på två ställen. Mellan kota C3 och C4 samt C5 och C6. Vad det beror på? Ingen aning. När doktorn frågade om jag utsatts för något yttre trauma, som de kallar det, så funderade jag riktigt seriöst en stund. Men det enda jag kunde komma på var att det kanske eventuellt kan ha något att göra med 40 kärror sten, en för tung vikt på gymmet, när jag lyfte en tung kärra på bilen några dagar innan det började, när jag flyttade utemöblerna eller kanske när jag missbedömde vikten på en gigantisk tung kartong från IKEA för lite mer än en vecka sedan. Möjligheterna är oändliga i mitt pyssliga Byggare-Bobbie liv.

Det är väldigt inflammerat så jag förstår att du måste ha haft väääääääldigt ont” sa doktorn förstående när hon ringde om röntgen-resultatet. ”Du skulle nog behöva något starkare smärtstillande. Jag tror inte att vanlig alvedon hjälper” tillade hon vist och medicinskt. No shit!! Jag har ju konstant grinat mig genom nätterna, vilket jag faktiskt hulkande erkände redan när jag var på undersökning. Men då blev jag tillrättavisad med ett något nedlåtande ”Nej nej nej, det räcker absolut med vanlig alvedon för det här. Även om det inte känns så” Vaddå inte känns så? Jag hade ju redan då förbrukat ett helt paket utan någon som helst minskad smärta. Och jag är inte direkt känd för att överdriva smärta utan snarare tvärt om. Men jag fogade mig såklart, doktorn vet bäst. Jag inbillade mig att jag överdrev och grät istället i smyg. Men nu vet jag ju i alla fall. Att jag hade helt rätt i att tycka åtminstone lite synd om mig själv. Och kunskap är alltid bäst. Diskarna är trasiga och läkarna har adderat ytterligare några rader i min långa brokiga journal. Fast jag föredrar att säga att diskarna har fått några buggar. Det känns lite….mindre.

Nu blir det alltså sjukgymnastik ett tag istället för gymträning. Jag undrar hur man fixar ”Beach 2017” med sjukgymnastik? Kan man träna magen samtidigt som man fixar nacken? Och hur skall det gå för mina tonade axlar och mina, äntligen efter hårt slit, förskrämt hopkurade gäddhäng? Det börjar ju liksom dra ihop sig nu när midsommar är passerad. Fast å andra sidan så verkar sommaren inte så värst lovande just nu och det finns inga planer för soldränkta utlandssemestrar, så…. jag kanske klarar mig. Det får helt enkelt bli FleeceBeach 2017 istället. Det funkar det också.

Men om vi skall vara lite mera jordnära och allvarliga. Malin, mitt hjärta. Allt som händer och allt som känns, det jämför jag med att inte längre få höra din röst och se ditt glada leende. Och då löses allt annat som gör ont eller känns jobbigt upp som snö mitt i sommaren. Du är min måttstock. Tack för att du fortfarande håller min hand när det är mörkt. Jag saknar dig.

 

 

 

 

Från karriärist till sandal-troll

Idag var jag en sån där jobbig kund. En sån som man står bakom och irriterat suckar över. Jag har gjort det massor med gånger själv så jag förstår verkligen frustrationen. Man önskar att just den där personen hade stannat hemma istället för att ta upp ens egen dyrbara tid. Hur har de ens mage!? För att inte tala om personer som måste betala med mynt eller ännu värre starta en diskussion om att de har fått betala två kronor för mycket. Man kan ju bli galen. Eller kunde bli.

För nu var det alltså jag som var den där jobbiga personen. Den där stressade mamma-karriäristen med nolltolerans i köer existerar inte längre (förutom i bilköer). Nu är jag istället ett sandal-troll med slarvig tofs och hundslem på byxorna som betalar med mynt, lus-kollar extrapriser och utan stress eller någon som helst skämsighet kan orsaka köer.

Det är ju sista dagen idag. Sista dagen för att betala med de gamla mynten. Mitt gamla jag hade inte ens ägnat det en tanke. Några mynt. Vem bryr sig? Det är ju liksom bara fickpengar. Knappt ens det. En ynkepynka bråkdel av alla de pengar som brukade glida in på lönekontot varje månad. När man var anställd. När man hade sitt fasta fina och viktiga jobb. När man kunde glida in på en svindyr ”facial” på lunchen bara för att man tyckte att området på hakan såg lite deppigt ut. Eller unna sig en snygg klänning som inte fick plats i garderoben bara för att den ”kändes som gjord för just mig”.

Men nu är det lite annorlunda. Så igår kväll letade jag igenom mina gamla gömmor. Jag hittade en liten påse och två burkar med mynt, plus några lösa mynt som jag fann när jag gick igenom väskor som har hängt i garderoben i evigheter.  Jag ville åtminstone se om det var värt att ens åka upp och handla en påse broccoli eller två för dom.

Efter idogt räknande visade det sig att jag skulle kunna köpa fyrtiofyra påsar broccoli med ett kilo i varje för mina mynt!  Sjuhundranittioåtta kronor i enkronor och femkronor. Och så många kronor kan räcka till en hel del, speciellt om man inte bara köper broccoli.

Så jag åkte upp till ICA och i kundtjänst fick jag tjänstvilligt myntrullar att lägga mina pengar i. Dessa blev jag sedan anvisad att ge till kassörskan för vägning när jag hade handlat klart. Så jag satt där en bra stund. På ICAs servering och staplade mynt i rullar. Utan någon som helst blygsel. Kände mig inte ens tvungen att köpa kaffe bara för att jag tog upp ett bord. Som ett äkta avslappnat sandal-troll.

Väl framme vid kassan så valde jag kön för kontanter. Jag vände mig sedan till dem bakom och sa ”Jag skall betala med myntrullar, det borde inte ta längre tid men man vet aldrig. Bara så ni vet” Damen som stod närmast nickade förstående och log, samtidigt som hon bryskt knuffade fram mina sista varor för att få plats med sina egna bakom så snabbt som möjligt.

Sen började det. Strecket på myntrullarna stämde inte. Kassörskan sa att det hände hela tiden, så det var inget att oroa sig för. ”Du har inte gjort fel”, sa hon och log, varvid hon lugnt började att ta ur mynt och sedan fylla på så att vikten skulle bli exakt. Då började suckandet. Herregud vilka djupa suckar. De kom nästan som suset från en urskog. Eller från tio stycken stackare som kämpar med sjukdomen kol. Mina föräldrar har det så jag vet precis hur det låter. Snart hördes det första irriterade ”Men vad händer??” längre bak i kön. Detta ”Vad händer” upprepades sedan unisont av de övriga vars liv i kön nu hade förlängts med cirka två minuter.

Damen, hon som stod närmast mig och som redan från början var informerad om mina myntrullar, tog genast på sig rollen som kö-kommunikationschef. Hon meddelade suckande och högljutt med himlande ögon ”Det är nån här som typiskt måste betala med mynt!” Nån här? Det var som om att jag inte ens fanns trots att det var jag som var objektet som förstörde deras dag. Mobben reagerade i alla fall direkt och ytterst indignerat med olika variationer av ”Men herregud!”, ”Men kan man inte gå till banken!” ”Typiskt att vissa människor skall vara ute i sista minuten!” ”Är det en pensionär igen??!” Det hela avslutades med ett lite lägre men fullt tydligt ”Idiot”. Allt inom loppet av trettio sekunder.

Idioten, som utan tvekan identifierades som mig själv, hann inte säga något innan kassörskan vände sig mot kö-mobben och bestämt leende sa”. Det ÄR faktiskt sista dagen för de gamla mynten och då får man ha förståelse. Ingen vill att någon skall slänga sina pengar, eller hur? Det finns andra kassor att välja också. Fokusera nu istället på att ha en bra dag allesammans. Vi är snart klara här”.

Sedan vände hon sig till mig, log igen och sa ”Jaha då fortsätter vi. Du kan lägga i de pengar som du inte hade rör till också om du vill. Egentligen får man bara lägga tjugofem kronor av de gamla mynten i maskinen men jag tycker att vi skall vara lite extra vänliga idag”. ”Eller hur?” la hon sedan till och vände sig, likt en milt förmanande lågstadielärarinna, mot mobben bakom samtidigt som hon log vänligt. Detta leende! De borde sälja det på burk.

Kommunikationschefen drog nu lite generat men stelt upp sina mungipor och mumlade ”Jomen såklart….det blir bra det här…jo…förstås. Bra att mynten kommer in. Jo…” Resten av kön skruvade lite oroligt men stumt på sig och blev plötsligt jätteintresserade av att läsa tidningen eller titta i sin korg ifall de glömt något. En av dem nickade till och med vänligt åt mitt håll, som om att mynthanteringen plötsligt hade blivit ett överraskande positivt inslag i hans dag. Mannen som argt hade mumlat ”Idiot” gled samtidigt försiktigt med böjt huvud iväg mot en annan kassa.

Tänk vad lätt men onödigt det är att tillåta sig själv att förlora humöret för egentligen ingenting, hur lite som behövs för att göra någons dag bra och hur fantastiskt skönt (men fattigt) det är att vara ett sandal-troll.