• Okategoriserade

    Häxhår och The Sister Code

    I morse vaknade jag med två katter och en tvestjärt i sängen. Datorn låg uppfälld bredvid mig och glasögonen satt klistrade uppe i pannan. De hade bildat streck och veck i huden som satt kvar större delen av dagen. Det går inte att komma ifrån att man inte är fullt lika elastisk som förr. Mascaran som jag, kors i taket, använt dagen innan hade smetats ut under ögonen och även gjort konstnärliga avtryck på kudden. Det luktade lite … surt i rummet. Jag skyllde på katterna en liten stund men visste innerst inne att det inte var rättvist. Katter är bland de renligaste djuren som finns. Jag borde vara tacksam…

  • Djurliv,  familj

    Villkorslös kärlek

    Jag trodde att han var på bättringsvägen efter förra veckans oförklarliga sjukdomstillstånd. Han viftade på svansen, ögonen var med och han snodde min kaka från frukostbordet. Lugnet återvände till magen och trycket över bröstkorgen lättade. Men idag vände det igen. Åt helt fel håll. Antagligen var det samma sak för många andra också – alla djursjukhus i Stockholms-området var nämligen fulla och ingen kunde ta emot fler patienter. ”Men vad skall jag göra då!” grät jag uppgivet och anklagande i mobilen. ”Låta honom ligga och dö?” ”Nej då” svarade rösten i andra luren som jag väntat i femtioen minuter på att få prata med. ”Ring Uppsala Djursjukhus och prova där.…

  • familj,  Sorg

    Vad är det ni firar?

    ”Vad är det ni firar?” En helt normal fråga till ett sällskap som sitter vid ett långbord på Pinchos och diskuterar hur många rätter man skall beställa in. Är den där ostbågspajen verkligen värd att testa och hur många av de där vansinnigt goda räkorna i vitlök skall man våga sig på? Barnen springer runt borden, byter stolar och skrattar. Kinderna är rosiga av både värmen och allmän upphetsning av att alla är med och att det är okay att springa lite fritt utan att någon fyar eller säger att man måste sitta still. Vi vuxna skrattar och pratar. Farmor undrar vad det är för nymodigheter att beställa maten på…

  • familj,  Sorg,  Tankeställare

    Att abdikera från livets måsten

    Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt ”kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst. I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand…