Plötsligt händer det

Denna vecka speglar verkligen mitt nya liv. När jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan och jämför så blir jag lite mörkrädd. Inte för att jag var desperat olycklig eller att jag inte kände att jag gjorde ett bra jobb. Jag hade massor med ansvar i jobbet som marknadschef, kommunikationschef, IR chef …. Och jag hade förstås barnen, mannen, hunden och huset. Utifrån, var det en tavla väl värd att hänga upp till beskådande.

Men dolt bakom ramen fanns det också enormt mycket stress. Enormt. Jobbet och min längtan efter bekräftelse tog upp mängder av min energi. Likaså svallvågorna av min sambos bipolaritet. Innan han träffade rätt läkare och fick rätt behandling.  Jag var orolig för barnen, att de inte mådde så bra. Huset kändes som ett evighetsprojekt med sin gapande övervåning som bara var ett skal. Ett stort rörigt förråd av saker jag inte ens visste vad det var. Saker som blivit kvar sedan skilsmässan. Som en påminnelse av det stora misslyckandet. Samma sak utomhus. Där fanns en oordning som ögat vant sig vid. För andra som kom dit såg det ut som att vi var nyinflyttade, eller kanske snarare som att vi hade köpt ett renoveringsobjekt.

Men så till denna veckan. Jag vaknar uppe i vår inredda övervåning. Med det underbara  badrummet, min egen walk-in-closet, stoooora vardagsrummet och 13 åringens tjejiga sovrum. Maken (i själen –  inte på pappret) kysser mig god morgon och försvinner in i duschen. Han skall åka till Linköping och arbeta i veckan. En katt hoppar upp i sängen och jamar. Sugen på morgonkliet. Det dröjer inte länge förrän nästa kisse gör oss sällskap. Jag ligger kvar en stund. Tittar ut genom takfönstret som är som en spegel av det fina vädret ute. Blått. Bara blått.

Jag har ju förmånen att själv disponera min tid. Jag kan välja om jag vill sova lite längre och istället sitta på kvällen att jobba. Kanske gå ner till stranden en stund med datorn för att få svalka och lite inspiration från alla badande barnfamiljer. Eller så sätter jag mig bara på någon av våra uteplatser. På altanen, i paviljongen eller i den stora hammocken som kan göras om till en säng.  Numera finns det inget som ser ut som renoveringsobjekt.

Efter en stund sträcker jag iallafall på mig och går ner med de två fluffiga kissarna tätt bakom mig i trappan. Där står vår stora berner sennen hund och viftar på svansen. Ögonen lyser av glädje över vårt återseende. Vi har inte setts på hela natten. Tänk bara, jag har varit vaken en halv timme och redan blivit fullkomligt överöst med kärlek! Vilket underbart sätt att starta dagen på.

Medan jag fixar kaffe och gröt går mannen och släpper ut våra sju kaniner i kaningården. Jag ser honom från fönstret och ler. Han pratar med dem, tar upp dem och kelar lite. Var och en skall få sitt. Hans älsklingar.

Jag sätter mig i soffan. Med hunden i en självklar pose bredvid. En katt vilar på min bara fot och en på soffkanten bakom mitt huvud. Jag slår upp datorn och tittar på veckans jobb-punkter.

1. Skriva en text om hur vi umgås med våra barn nu och då. Använder vi vår barnvakt Miss Internet för lättvindigt? Missar vi att skapa gemensamma minnen?
2. Skriva övriga texter/inlägg för Djungelboken The Musical
3. Möte med Djungelboken teamet
4. Förbereda frågor för Mamma Mia presskonferens/intervju på onsdag
5. Planeringsmöte – release event för boken ”Mer än Bara Ord”
6. Gå igenom storyboard för min roman – säkerställ att allt håller ihop
7. Skriva 2-3 nya mitten-kapitel
8. Möte med en psykolog för att få mer insikt i en psykopats hjärna
9. I mån av tid bygga på min egen nya hemsida

Ja på allvar. Allt ovan är roligt. Det är sånt jag får energi av. Som jag är genuint intresserad av. Jag blir inte stressad. Inte orolig. Jag blir bara pirrig och inspirerad. Det kliar i fingrarna av att få sätta igång. Och det är mitt jobb.

Livet – det är för jävligt ibland. Man får sina smällar, vissa mycket värre än andra, men man ställer sig hela tiden upp. Ibland  bara på knäna men man vill ändå upp. För viljan att gå vidare finns där. Och plötsligt en dag händer det. När man minst anar det. Jag tar aldrig något för givet numera men just nu känns det som att ketchupflaskan är ordentligt skakad … och öppnad. För nu händer det väldigt mycket bra saker på en och samma gång.

Och jag tänker ta tillvara på dem.