Är akutens väntetider en medveten strategi?

Den senaste månaden har jag varit på akuten på ett av Stockholms stora sjukhus vid två tillfällen. Ja, jag har varit i ett litet lokalt stim av små olyckstillbud igen. Första gången åkte jag ambulans efter en krock med min 62 kilos hund som kom farandes i hundra knyck och trodde att vi skulle leka. Jag reste mig utan att se honom komma som en projektil, varvid hans huvud dunsade rätt på mitt öra. Jag for i backen och andra sidan av huvudet slog hårt i marken. Detta resulterade i en hjärnskakning och ett spräckt öra. Grannen körde mig först till vårdcentralen men personalen där kallade på ambulans för fortsatt färd mot sjukhuset.

Så där kom jag då in. Världen snurrade, illamåendet pockade i halsen och huvudet värkte. Men örat var redan, tack och lov, hoptejpat och omlindat av vårdcentralen. En sköterska tog över sängen och sa:
– Nu rullar jag dig till en plats i korridoren
Vilket hon gjorde och sedan försvann hon. Hon frågade inte hur huvudet eller jag själv mådde eller om jag behövde något. Därefter låg jag där ett tag, svalde illamåendet och blundade innan en annan syster kom och körde in mig i ett bås där hon förklarade att hon skulle ta EKG och blodprover. Proverna togs och sedan rullades jag tillbaka ut i korridoren. Inte heller nu frågades det om hur huvudet eller jag själv mådde. Jag bad själv om att få något smärtstillande, vilket ”skulle ordnas”. Men inget kom.

Därefter låg jag där i ytterligare fyra till fem timmar. Utan att någon en endaste gång tittade till mig. Korridoren var full med patienter på bårar så viss ”underhållning” bjöds det förstås på, även om just dessa shower inte gjorde att mitt huvud mådde så värst mycket bättre.  Det var högljudda bråk med en hel hord av stöttande familjemedlemmar till en kvinna med nackkrage, gapande alkoholstinna män som slog på sina britsar i hopp om uppmärksamhet och som sedan fick kissa i flaskor så att det skvalade precis bredvid, två skottskadade antagonister som bråkade om vem som hade det värst medan polisen försökte bringa ordning och äldre människor som med rosslande svaga röster och darrande händer förtvivlat försökte få uppmärksamhet från personalen. Bredvid mig hade jag också en kvinna som troligen var i stort behov av antingen lugnande eller en psykolog då hon, med tanke på hennes entoniga rabblande och ibland höga skrik, verkade ha uppenbara vanföreställningar.

Missförstå mig inte nu, jag förstår att det inte är lätt att arbeta inom sjukvården. Jag förstår att personalen sliter. Jag förstår att det säkert är en pärs varje kväll på en akutmottagning. Jag förstår att fallen som kommer in måste prioriteras. Men på allvar, att inte ens titta till sina patienter på flera timmar? Är det verkligen okay?

En vanlig hjärnskakning är inte farlig i sig och kan inte behandlas. Hjärnan ska bara ges tid att återhämta sig igen. Det man är rädd för är att slaget inte bara ger en hjärnskakning, utan också en blödning inne i huvudet. Även ett till synes lindrigt slag mot huvudet kan, om det träffar olyckligt, ge en blödning. Därför kan det ibland vara aktuellt med undersökning med datortomografi. Detta är vad vårdcentralen var rädda för i mitt fall och även sjukhuset ansåg att det behövdes en datortomografi.

Men ändå låg jag där i korridoren i fem timmar utan att få en endaste fråga. Till slut gav jag upp. Illamåendet hade lättat och jag orkade inte längre lyssna på alla bråk, skrik och ljud i korridoren. Jag fick nästan ångest av det. Jag var dessutom både törstig och hungrig då jag inte fått i mig något på nio timmar. Jag vinglade fram till disken där en hel hord av personalen stod eller satt inne i personalbåset.

– Jag går hem nu, sa jag.
– Vänta vem är du? Vilket personnummer? fick jag till svar av Sjuksköterska 1.
Jag uppgav detta och då sa hon kritiskt med höjda ögonbryn:
– Men du skall väl träffa läkare och röntga? Du har ju hjärnskakning.
Jag förklarade att ingen hade haft intresse av att ens fråga mig en enda fråga på fem timmar så jag antog att det inte borde vara någon större risk för mig att gå. Att det säkerligen fanns människor som behövde min säng bättre. Jag sa det i en saklig och lugn ton, utan några förebråelser. Jag var bara så outhärdligt trött. Sjuksyster 2 tittade då först himlandes på sin kollega, precis som om att jag inte stod där och såg direkt på henne. Sedan vände hon surt blicken till mig och sa, med en på gränsen till ohövlig ton:
– Men vill du inte få ditt öra hopsytt då?

Var hon allvarlig? Jodå tydligen. Jag tittade trött tillbaka och svarade att det redan hade ordnats på vårdcentralen innan jag skickades hit. Vilket var ganska tydligt om hon hade varit uppmärksam på mitt bandagerade öra eller tittat ordentligt i min journal.
– Jaha ja, gå då men gör det på egen risk, svarade hon näbbigt.
Inte heller nu frågade någon av dem hur jag egentligen mådde. Jag kände mig i den stunden faktiskt gråtfärdig. Och väldigt ensam. Jag vände mig om och vinglade mot utgången och en hägrande taxi. Korridoren kändes jättelång men allt eftersom ljuden från de andra patienterna blev lägre så spred sig ett lugn inombords. Det sista jag hörde från personalen var då Sjuksyster 1 med en irriterad röst ropade inifrån båset;
– Du kan ju komma tillbaka om du skulle börja kräkas.
Jag stannade och vände mig om, men hon hade inte ens bemödat sig med att ställa sig upp för att titta efter mig.

Så det var alltså besök nummer ett. Helgen efter fick jag en av mina tuffare migränattacker. Det senaste skalvet med sådan magnitud inträffade för tre år sedan. Då var det så allvarligt att jag slutade att andas. Denna gång var det inte lika högt på skalan men ändå tillräckligt för ytterligare en tur till akuten. Förutom en extrem huvudvärk mådde jag också outhärdligt illa. Och då vi inte visste vad som berodde på migränen och vad som kom från hjärnskakningen så bedömde både sjukvårdsupplysningen, SOS och personalen på sjukhuset att jag måste åka in direkt. Med ambulans. Denna gång åkte min väninna med mig medan sambon stannade och tog hand om barnen hemma.

Jag minns inte så mycket av färden eller av de första timmarna i korridoren då smärtan var alltför stark. Den här gången var det istället min väninna som stod för tappra försök att få hjälp och uppmärksamhet. Men trots att jag hade en frisk talför person med mig så lyckades det inte bättre. Vid ett tillfälle började kroppen till och med krampa men inte ens det belönades med någon snabbare insats. Min väninna var efter dessa timmar både mållös och frustrerad av försöken att få hjälp, uppmärksamhet eller åtminstone information. Även hon upplevde de flesta (förutom två) i personalen som dryga, nedlåtande och ointresserade. Min väninna erbjöd sig själv att hämta kaffe och vatten åt andra stackars till synes bortglömda patienter i korridoren, vilket jag tror, hjälpte dessa människor oerhört mycket.

Nu gick allt bra. Jag fick min datortomografi och det var migränen och inte hjärnskakningen som orsakade dramat. Jag fick åka hem, vinglandes med spypåsen i ena handen och med en stöttande arm från min väninna i den andra. Vår sista konversation med sjukhuset var när vi frågade om de kunde hjälpa till med en taxi då jag hade svårt att både gå och stå. Svaret blev ett kort
– Det får ni ordna själva. Och sen en ryggtavla som försvann i korridoren.

Varför låter man bara några få läkare arbeta med de akutsökande, när ett stort sjukhus som detta faktiskt förfogar över väldigt många läkare? Det är så absurt. Det vore säkert möjligt att minska köerna relativt snabbt med en omfördelning av resurserna. Men samtidigt misstänker jag att man inte ens vill det. Att det istället är en medveten strategi att väntetiden är så lång, servicen så dålig och informationen så knapphändig. För då söker sig de sjuka förhoppningsvis nästa gång till ett annat alternativ som ex. primärvården. Anledningen till att man inte vill ha patienter är förstås att man inom sjukvården tror/antar att de flesta människor söker vård på akuten fastän de inte borde vara där.

Men även om nu köerna är en medveten strategi så kan jag, som sagt, absolut förstå att fallen måste prioriteras. Det jag inte kan förstå är att man inte ens kollar till de människor som ligger där osedda i timmar. Fråga hur de mår, om de är ok, om de behöver något. Hur svårt kan det vara? Alla är inte såna som gör väsen av sig eller som skriker högst. Tänk om jag faktiskt hade haft en blödning i huvudet den där första gången? Jag har aldrig åkt in till sjukhus om jag inte verkligen har känt att det har behövts. Jag är oftast ovillig och måste övertalas. Jag hoppas innerligt att jag slipper mer turer till detta sjukhus. Och jag hoppas ännu mer innerligt att något görs åt situationen på akutmottagningarna.

För vi i familjen vet alltför väl hur fruktansvärt illa det kan gå när man inte får rätt vård i tid. Den hjärtskärande frågan ”tänk om” är något som vi kommer att leva med varje dag i resten av våra liv.