Fuck Cancer & Fuck Olyckor

Om några dagar är det tio månader sedan de där fruktansvärt hemska dagarna i december. Dagarna som förändrade allting. Som fick oss alla att falla utför ett stup av chock och bottenlös sorg. Jag faller fortfarande fritt och väntar på när jag skall slå i den hårda botten. Samtidigt undrar jag om det kanske helt enkelt är ett fall som inte har något slut.

Familj och släkt sprang loppet Fight Cancer & Run på Lindholmen i Göteborg för några veckor sedan och jag sitter här idag med ett rosa armband med texten Fuck Cancer på min smala handled. Men det hade lika gärna kunnat stå Fuck Olyckor. För vi visste ju inte. Ingen visste, inte ens hon själv. Hon bara försvann, från den ena dagen till den andra. Som att hon kraschat med en bil, blivit överkörd av ett tåg eller försvunnit i en naturkatastrof. Jag undrar fortfarande hur det är möjligt. Vissa dagar känns det som om att jag har en slags sorg-alzheimer. Jag tror att jag faktiskt kan ringa henne. På riktigt.

Sorgen lever sitt eget liv utan att jag har något att säga till om. Den är kringelikrokig, som en väg i skogen ute på landet i ingenstans. Man vet aldrig från den ena dagen till den andra vart man är på väg. Jag skrattar på riktigt, jag kan till och med känna mig hoppfull, glad och engagerad. Men bakom, framför, runt omkring, överallt…så finns sorgen som ett landskap som alltid följer med, i olika skepnader, vart jag än går.

Även om jag numera gråter lite ”mjukare”, så har smärtan inte minskat. På vissa sätt har den istället intensifierats. Det är som om att de här månaderna har vant mig vid smärta. Jag vaknar och vet att det kommer att göra ont, men accepterar på något sätt att det är så. För oavsett hur mycket tid som passerar så är hjärtat långt ifrån helt. Det kommer det aldrig mer att bli. Såret blöder, men skillnaden är att huggen som skapar nya sår har avstannat.  Och det är hoppfullt.

Just nu, kanske för att årsdagen närmar sig, har sorgen eskalerat igen. In i de där allra värsta känslorna. Den kryper in under skinnet precis som den fuktigt kyliga höstluften.  Tankarna som väcker mig på natten förändras från sorgsen nostalgi till en ändlös tomhet och en smärta som ibland river som eld i bröstet. Jag tänker plötsligt intensivt på de där två dagarna i december och tappar andan. Jag får, likt en gammaldags diaprojektor, upp bilderna på näthinnan. De som gör allra mest ont, och jag kan inte stoppa dem.

Dessa gånger, speciellt där i mörkret, kan jag undra vad meningen med livet egentligen är när det ändå ska ta slut. Eller är det precis det som är själva meningen? Många gånger tänker jag på all kunskap, humor, värme och den enorma omtänksamhet som fick plats i henne. Jag undrar hur den bara kan försvinna och gå upp i rök när livet här på jorden är slut. Det är en sån jobbig tanke, att allt det vi kämpar för att vara och åstadkomma kanske i slutändan bara försvinner som en puff rök.

Men något som sorgen har gjort bra de här månaderna är att den har bundit ihop och limmat.  Jag är så tacksam över min inre cirkel av nära familj och vänner. Vi har fått, eller snarare… skapat, ett ännu starkare kit av sammanhållning och kärlek. Det är kanske detta som är meningen med livet. Att inte tappa varandra. Att hålla ihop i vått och torrt. Det är iallafall något som jag alltid kommer att vårda. Lika ömt som minnet av henne.
Älskade Malin.