Män i lastbilar

Listan är redan alltför lång och i går blev den ännu längre. Kära Barcelona. Stökiga, ljudliga, trånga, dyra och roliga La Rambla. Tusen och åter tusen i ett folkvimmel med människor på en, antagligen efterlängtad, semester. Avslappnade vuxna och uppspelta barn i T-shirts och shorts som kanske ville läska sig med en glass medan mamma och pappa spanade efter bästa stället för en Sangria. Stadsbor som stressade var på väg till eller ifrån jobbet. Förväntansfulla tonåringar på väg till en pirrande första dejt. Och sedan plötsligt ett fordon som löper amok och obarmhärtigt mejar ner allt i sin väg. Alltför många skadade. Alldeles för många döda. Så otroligt många människor i närhet och i periferin som blir berörda och tillintetgjorda av ytterligare en meningslös tragedi. Liv som för alltid förändras av detta vanvettiga våld och oförsonliga hat.

Det är lätt att reagera med rädsla. Jag gjorde det de första gångerna. Reagerade med rädsla och fasa. Stirrande på bilder och reportage från NewYork, Paris, London, Bryssel, Nice och sedan även från vårt ”trygga” Stockholm matade jag ett av terroristernas främsta mål. Att bli rädd. För det är förstås vad de vill. Att vi skall vara rädda. Genom sina vidriga massmord som i detalj visas upp av medierna håller de vår mentalitet i schack. Man sitter klistrad vid Tvn och läser allt som skrivs. Man förfasas. Och man börjar undvika såna platser. Undvika folksamlingar. Man väljer sina resmål mera aktsamt. Varför åka till just London? USA? Nej tack det är för farligt. Varför ta tunnelbanan? Det är nog bättre med buss. Hemma också. Och skall man verkligen flyga med just det flygbolaget? Eller varför ens åka alls? Bättre att hålla sig innanför rondellen. Man vet ju aldrig.

När jag läste rubrikerna i morse reagerade jag först mest med trötthet. ”Inte igen” ”Ännu ett terrordåd” ”Ännu en idiot som har lekt gud för att få bestämma vem som skall leva och dö”. Man blir ju tyvärr nästan blasé till slut. Men sedan kom den. Den där tärande och familjära känslan av sorg. En tung klump i bröstkorgen för liven, de som inte var färdiga, de som bara hade kommit halvvägs eller knappt fått börja. En klump av gräslig förståelse för alla dem som igår förlorade någon. En förälder som förlorade ett barn, ett barn som förlorade sin förälder, en morförälder som förlorade ett barnbarn, en syster som förlorade en syster eller bror, en vän som förlorade sin andra halva, en hustru som förlorade sin make…. en mamma som förlorade en dotter som egentligen inte var hennes dotter trots att det alltid kändes så. Och då växte sig klumpen så stor att jag grät bakom slutna ögon. För jag vet precis hur de mår idag och hur de kommer att må om en vecka, en månad och ett halvår. Det är för jävligt. Och jag undrar, vem som ger dessa förbannade män i lastbilar rätten att spela Gud?

Så många gånger som jag har strosat på La Rambla, upp och ner bland tusentals människor. Bland alla dessa brokiga tidningsstånd, påstridiga försäljare med den senaste inneprylen och artister målade från topp till tå som statyer. Oftast i jobbsammanhang med trötta värkande fötter som skyndade från metron till hotellet men ibland också privat.

Barcelona är en av mina minnes-oaser. Ett ställe jag ibland åker tillbaka till när jag blundar. För ett av mina starkaste och finaste minnen är min senaste resa dit. Med Malin. När jag blundar och tänker på Barcelona så vill jag inte tänka på meningslös terror och hat. Jag vill blunda och bakom mina ögonlock vakna i sängen på Hotell Colon med en stor rufsig kalufs i pyjamas på kudden bredvid. Jag vill vända mig och se ett sömndrucket leende och få den sedvanliga och alltid lika kärleksfulla god morgon-kramen. Jag vill sitta i den gula rundade soffan och luta huvudet mot hennes knä och äntligen för någon kunna berätta om allt jobbigt som hände i mitt liv just då. Jag vill med, löjligt lika, studsande steg gå armkrok kilometer efter kilometer runt den gamla delen av staden, tappa bort oss helt på kartan för att plötsligt hamna på ett torg i ingenstans. Ett torg med svartnande mark sten, kvinnor med krumma ryggar och sjaletter, några skrangliga bord med rutiga dukar och en kypare som inte kan ett ord engelska. Jag vill höra fnisset som går upp i falsett när vi får in något helt annat (oätligt) än vad vi har beställt och sedan bli ännu mera fnissigt rusiga i solen av den bubblande cavan som aldrig tycktes ta slut.

Jag vill sitta i timmar på de röda bänkarna i läder i den där speciella affären och prova fyrtio par skor innan vi bestämmer oss för att segerrusigt handla tre par var av det irriterade butiksbiträdet. Därefter vill jag sitta på Barceloneta Beach och dela en latte medan spanjorerna spänner sina muskler i hopp om att just hon skulle titta på dem. Men hon har inte tid att notera de intresserade blickarna för vi pratar om livet med ansiktena vända mot mars-solen.

Men mest av allt vill jag brista ut i hysteriskt fnitter över att hotellstäderskan har lagt ut handdukar nedanför våra sängar. Som bönemattor. Jag vill tänka på hur vi gjorde det till en ritual på vår resa, att varje kväll knäböja och be. Vi är inte uttalat religiösa men det kändes ändå så underligt rätt. Jag minns fortfarande känslan av fnisset som plötsligt övergick i allvar där vi satt i pyjamasen varje kväll med armbågarna snuddande vid varandra och händerna knäppta på det rosa överkastet. Jag minns vad vi sa. Hur vi alltid startade. Jag minns hennes röst nästan som om att hon viskade i mitt öra just nu. ”Kära….Du Där Uppe, ta hand om min familj och alla jag älskar” Och jag gråter igen bakom mina ögonlock, men av saknad efter henne, inte av rädsla.

Ingen man i lastbil skall få sudda bort mina minnen. Ingen man i lastbils har rätt att få mig eller någon annan att gå runt att vara rädd. Ingen man i lastbil har rätt att spela Gud.

Du…Där Uppe….. ta hand om min familj. HELA familjen. Ta hand om världen. Gör ett bättre jobb. Ansträng dig mer. Få oss att anstränga oss mer.