Har spargrisen blivit platt och digital?

Dagens barn får idag sin veckopeng mestadels via sina bankkort. En undersökning jag läste visade att användandet av bankkort hos barn ökar markant i åldrarna 9-17 år. Det är bara hos de yngsta, 6 till 8 år, som användandet inte går upp. Det hoppas jag håller i sig, för inte skall de väl vara små bankirer så tidigt? Jag har ju redan pinsamt svårt att hänga med i tolvåringens mattebok.

Men det är klart, tiderna förändras i takt med ens egna rynkor, små bruna och vita ålders-fläckar och diverse orättvisa häng. Dagens unga är dessutom så avundsvärt teknikvana redan i mycket (alltför) ung ålder, och då detta onekligen är framtiden så skall man förstås lära dem ett digitalt pengabeteende och inte hålla kvar vid att gömma kontanter i kuddvar eller i madrassen. Inte för att jag själv har gjort just det, men jag vet med säkerhet att de som gör det fortfarande existerar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men man är ju uppvuxen med och fortfarande så van vid kontanter och även vid en skramlande spargris hemma på hyllan. En spargris som man tömde och stolt gick till affären med när ettöringarna och tjugofemöringarna äntligen hade vuxit till sig där i botten. Minns ni känslan när den där grisen äntligen blev lite tyngre? På den tiden hade grisarna oftast inget modernt litet lock i botten utan man fick fiska ut pengarna med hjälp av en kniv genom den smala myntspringan. Det blev ofta ett intensivt jobb som krävde både tålamod och precision. Har barn ens spargrisar idag? Eller är de numera enbart platta och digitala? Och hur skall de lära sig värdet av pengar när de aldrig ser dem?

Tänk när man äntligen fick sin veckopeng. När man skulle få gå den efterlängtade lilla fem minuters promenaden till tobaksbutiken på Väderlekstorget och köpa godis. Jo vi köpte det faktiskt i tobaksbutiken. För det var den enda butiken som hade vad som liknar dagens lösgodis. Det kändes som om att de hade över hundra skålar med olika sorter som läskande stod på hyllorna bakom glaset som vi helst inte skulle vidröra med våra smutsiga små barn-fingrar.

Det var oftast lång kö för det verkade som om att de flesta barnen i området fick sin peng på precis samma gång. Det var som en manchesterklädd pilgrimsfärd från de blå höghusen på Blåsvädersgatan där vi bodde och från de andra trevåningshusen som låg runt omkring på Köldgatan. Små godissugna 60 –och 70 tals-hobbitar på väg mot veckans höjdpunkt. Att äntligen få träffa Tobaksgubben. Och sedan stod man då där, tålmodigt väntande på att få bli expedierad med sin tjugofemörings-skatt hårt knuten i handen.

Jag förstår idag varför Tobaksgubben alltid hade det där resignerade uttrycket i ansiktet och den tomma blicken som indikerade att han egentligen inte alls ville vara där mentalt varje lördag då den där kön av förväntansfulla barn i lappade byxor och pottfrisyrer bara blev längre och längre. För då, på den tiden och åtminstone i just den affären, så vägde man förstås inte godiset. Nej man räknade. Vår Tobaksgubbe, som verkade vara extremt noga med inventeringen, han räknade alltid VARENDA liten godisbit väldigt noga. Och alla dessa olika sorter kostade 1 öre styck. OM man nu inte slog till på något så extravagant som en hel Svarta Katten tablettask, men då rök förstås hela 25-öringen i ett nafs. Där fanns också de numera ack så nostalgiskt saknade RIFF; minns ni dessa lakrits tuggummi? Så goda. Men även de kostade ju lite mer än 1 öre och för det mesta så var det mera fokus på kvantitet är kvalitet under de där lördagarna i tobaks-kön.

För nu var det ju inte så enkelt att barnen bara valde en enda sort. Åh nej, man valde förstås en åt gången. Det var nästan som en ceremoni som man gått och övat på och längtat efter i en hel vecka. Skulle man ta de runda salta och blanda med de som var röda först? Eller börja med bara gula tillsammans med röda den här gången? Men nej, man ville ju förstås helst ha en av varje. Och ofta ångrade man sig och valde någon annan sort sekunden innan den som man pekat på skulle åka in i påsen. Varvid Tobaksgubbens rynka i pannan plågsamt djupnade och hans tidigare så resignerade blick mörknade. Men trots de djupa avgrund-suckarna som fick glaset på skålarna att imma igen, så han har han idag hela min vuxna sympati, för han bad oss ändå aldrig att skynda på.

En av mina bästa kompisar ville vi aldrig ha före oss i kön. Hon fick nämligen en hel krona och det var som om att hon vann på lotto varje vecka. Så avundsvärt! Så liten och ändå så ofantligt rik. Hur var det ens möjligt? Men det var förstås inte lika stor lycka för Tobaksgubben som fick stå och plocka 100 små olika karameller istället för sedvanliga 25. Men för oss kändes den där hela kronan som en förmögenhet. Det kändes som om att man skulle kunna köpa ett helt hus för den.

Idag går barnen ofta och plockar fritt bland lösgodiset på lördagarna. De ser ut som små ivriga humlor runt en doftande buske med blommor. Och det finns förstås långt mer än 100 sorter att välja bland. Utbudet är oändligt. Undersökningen som jag läste visade dessutom att det numera blir vanligare att skippa vecko- och månadspeng. Hela 44 procent av föräldrar idag ger inte fickpengar alls eller bara då och då efter behov. De främsta skälen som anges är att man antingen ger när det behövs, att barnet är för omoget eller att föräldrarna betalar för allting ändå. Jo jag känner absolut igen de båda sista punkterna. Och när man är trött och sliten, då orkar man inte ösa tillbaka de överflöds-hekton som barnen ivrigt plockat i sina påsar.

Igår när jag var på ICA, en vanlig onsdag, så stod där en trött mamma med ett barn som surt överräckte en väldigt tung påse godis till henne framme vid kassan.  Han sa besviket och nästan uppfodrande ”Mamma, de har ju nästan ingenting här, kan vi inte åka till Godislandet nästa gång”

Ibland kan jag längta efter den där känslan då allt inte var så tillgängligt. När utbudet inte var så stort. När valen var färre och mer överskådliga. När man blev så innerligt glad för så lite eftersom det för en själv var så stort och värdefullt. (Och jag saknar fortfarande RIFF)