Från karriärist till sandal-troll

Idag var jag en sån där jobbig kund. En sån som man står bakom och irriterat suckar över. Jag har gjort det massor med gånger själv så jag förstår verkligen frustrationen. Man önskar att just den där personen hade stannat hemma istället för att ta upp ens egen dyrbara tid. Hur har de ens mage!? För att inte tala om personer som måste betala med mynt eller ännu värre starta en diskussion om att de har fått betala två kronor för mycket. Man kan ju bli galen. Eller kunde bli.

För nu var det alltså jag som var den där jobbiga personen. Den där stressade mamma-karriäristen med nolltolerans i köer existerar inte längre (förutom i bilköer). Nu är jag istället ett sandal-troll med slarvig tofs och hundslem på byxorna som betalar med mynt, lus-kollar extrapriser och utan stress eller någon som helst skämsighet kan orsaka köer.

Det är ju sista dagen idag. Sista dagen för att betala med de gamla mynten. Mitt gamla jag hade inte ens ägnat det en tanke. Några mynt. Vem bryr sig? Det är ju liksom bara fickpengar. Knappt ens det. En ynkepynka bråkdel av alla de pengar som brukade glida in på lönekontot varje månad. När man var anställd. När man hade sitt fasta fina och viktiga jobb. När man kunde glida in på en svindyr ”facial” på lunchen bara för att man tyckte att området på hakan såg lite deppigt ut. Eller unna sig en snygg klänning som inte fick plats i garderoben bara för att den ”kändes som gjord för just mig”.

Men nu är det lite annorlunda. Så igår kväll letade jag igenom mina gamla gömmor. Jag hittade en liten påse och två burkar med mynt, plus några lösa mynt som jag fann när jag gick igenom väskor som har hängt i garderoben i evigheter.  Jag ville åtminstone se om det var värt att ens åka upp och handla en påse broccoli eller två för dom.

Efter idogt räknande visade det sig att jag skulle kunna köpa fyrtiofyra påsar broccoli med ett kilo i varje för mina mynt!  Sjuhundranittioåtta kronor i enkronor och femkronor. Och så många kronor kan räcka till en hel del, speciellt om man inte bara köper broccoli.

Så jag åkte upp till ICA och i kundtjänst fick jag tjänstvilligt myntrullar att lägga mina pengar i. Dessa blev jag sedan anvisad att ge till kassörskan för vägning när jag hade handlat klart. Så jag satt där en bra stund. På ICAs servering och staplade mynt i rullar. Utan någon som helst blygsel. Kände mig inte ens tvungen att köpa kaffe bara för att jag tog upp ett bord. Som ett äkta avslappnat sandal-troll.

Väl framme vid kassan så valde jag kön för kontanter. Jag vände mig sedan till dem bakom och sa ”Jag skall betala med myntrullar, det borde inte ta längre tid men man vet aldrig. Bara så ni vet” Damen som stod närmast nickade förstående och log, samtidigt som hon bryskt knuffade fram mina sista varor för att få plats med sina egna bakom så snabbt som möjligt.

Sen började det. Strecket på myntrullarna stämde inte. Kassörskan sa att det hände hela tiden, så det var inget att oroa sig för. ”Du har inte gjort fel”, sa hon och log, varvid hon lugnt började att ta ur mynt och sedan fylla på så att vikten skulle bli exakt. Då började suckandet. Herregud vilka djupa suckar. De kom nästan som suset från en urskog. Eller från tio stycken stackare som kämpar med sjukdomen kol. Mina föräldrar har det så jag vet precis hur det låter. Snart hördes det första irriterade ”Men vad händer??” längre bak i kön. Detta ”Vad händer” upprepades sedan unisont av de övriga vars liv i kön nu hade förlängts med cirka två minuter.

Damen, hon som stod närmast mig och som redan från början var informerad om mina myntrullar, tog genast på sig rollen som kö-kommunikationschef. Hon meddelade suckande och högljutt med himlande ögon ”Det är nån här som typiskt måste betala med mynt!” Nån här? Det var som om att jag inte ens fanns trots att det var jag som var objektet som förstörde deras dag. Mobben reagerade i alla fall direkt och ytterst indignerat med olika variationer av ”Men herregud!”, ”Men kan man inte gå till banken!” ”Typiskt att vissa människor skall vara ute i sista minuten!” ”Är det en pensionär igen??!” Det hela avslutades med ett lite lägre men fullt tydligt ”Idiot”. Allt inom loppet av trettio sekunder.

Idioten, som utan tvekan identifierades som mig själv, hann inte säga något innan kassörskan vände sig mot kö-mobben och bestämt leende sa”. Det ÄR faktiskt sista dagen för de gamla mynten och då får man ha förståelse. Ingen vill att någon skall slänga sina pengar, eller hur? Det finns andra kassor att välja också. Fokusera nu istället på att ha en bra dag allesammans. Vi är snart klara här”.

Sedan vände hon sig till mig, log igen och sa ”Jaha då fortsätter vi. Du kan lägga i de pengar som du inte hade rör till också om du vill. Egentligen får man bara lägga tjugofem kronor av de gamla mynten i maskinen men jag tycker att vi skall vara lite extra vänliga idag”. ”Eller hur?” la hon sedan till och vände sig, likt en milt förmanande lågstadielärarinna, mot mobben bakom samtidigt som hon log vänligt. Detta leende! De borde sälja det på burk.

Kommunikationschefen drog nu lite generat men stelt upp sina mungipor och mumlade ”Jomen såklart….det blir bra det här…jo…förstås. Bra att mynten kommer in. Jo…” Resten av kön skruvade lite oroligt men stumt på sig och blev plötsligt jätteintresserade av att läsa tidningen eller titta i sin korg ifall de glömt något. En av dem nickade till och med vänligt åt mitt håll, som om att mynthanteringen plötsligt hade blivit ett överraskande positivt inslag i hans dag. Mannen som argt hade mumlat ”Idiot” gled samtidigt försiktigt med böjt huvud iväg mot en annan kassa.

Tänk vad lätt men onödigt det är att tillåta sig själv att förlora humöret för egentligen ingenting, hur lite som behövs för att göra någons dag bra och hur fantastiskt skönt (men fattigt) det är att vara ett sandal-troll.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *