Dags att spränga sina comfort-zoner

Förra veckan blev jag kallad till min första, och troligtvis enda, audition. För en riktig roll i en reklamfilm. En roll där man faktiskt talar och agerar!  Jag frågade, lite försiktigt, varför de ringde just mig, som inte ens hade ansökt. De svarade att de tyckte att jag dels hade rätt utseende och att jag var tillräckligt vältränad för rollen (Yes!! Ego-booooost!) De sa också att det var för att jag hade gjort ett bra intryck som advokat-statist i Beck inspelningen. Hmmmm…. Jag undrade vagt om de kanske hade tagit miste på person med tanke på hur många ”bryt” vi fick där nere i Södertörns Tingsrätt. Men jag valde snabbt att lägga tvivlet åt sidan och istället lapa i mig detta oväntade beröm. För jag måste ju såklart prova. Vad har man att förlora? Gudarna skall veta att det är dags att det händer lite roliga saker i livet. Det känns så rätt att testa något nytt. Eller snarare väldigt nytt om man jämför med min långa tuggummisega karriär som VP Arbetsnarkoman inom IT/Telecom.

Så jag gick dit, faktiskt utan pirr i magen. Till en början. För vad hade jag att vara nervös för? Det är bara ännu en comfort-zon att passera. Jag har nästan helt tappat den där onödigt efterhängsna göra-bort-sig-ångesten som jag levt med hela livet. Jag bryr mig inte längre (lika mycket) om vad andra människor tycker. Så länge jag inte gör något som direkt sårar eller gör någon annan illa förstås. Men det ligger ändå inte riktigt för mig att vara elak. Och dessutom, man skulle ju bara säga några meningar iklädd tajta gymkläder. Det kan ju inte vara så värst svårt. Eller hur?

När jag kom till studion fick jag skriva under sekretesspapper där jag dyrt och heligt lovade att inte berätta något om vilken stor och betydelsefull kund denna reklam gjordes för eller vad man skulle säga. Därefter meddelades det att jag skulle göra följande:

  1. Spela in en kort introduktionsfilm om mig själv. Utan att nämna ålder, arbete, boende och familj. Men hallå, det sa de inget om innan! Jag är ju en sån där person som alltid förbereder sig väldigt noga. Alltid. Det är viktigt för mig. Överraskningar är inte alls bra för mitt psyke. Och vad säger man ens när man inte får nämna de där sakerna som man alltid tar med när man presenterar sig? Jo man tittar i kameran och säger käckt
    ”Hej jag heter Marie-Louise Kanon, Jag har en bipolär särbo och jag …ehhhh….oj….om det räknas som familje-prat…så stryker vi det. Får jag börja om? Nähä…okay… Hmmmm okay då…jag är ….nej just det, ingen ålder var det ju…men nu sa jag ju ordet ålder iallafall…två gånger, skit! Okay, igen… vi börjar om…fast jag inte fick det….förlåt… Rullar kameran? Ok. Jag heter, som sagt, Marie-Louise, jag är positiv, oftast glad och gör alltid mitt bästa…även om det kanske inte låter så just nu…Jag….. aha okay skall jag stoppa här? Redan? Okay då slutar jag. Ehhh.. Hej då” Ja jag sa faktiskt Hej då. Jag begriper fortfarande inte riktigt varför. Det liksom bara poppade ur munnen, som en släng av akut kamera-tourettes. Och så var det med den introduktionen. Men som sagt, jag är ny på det här, och det ÄR roligt att prova. Roligt Att Prova – det får nog bli veckans nya mantra. Med detta i huvudet skakade jag snabbt av mig det tillfälliga guppet på min väg mot berömmelsen och koncentrerade mig istället på nästa uppgift.
  2. Spela en scen på ett gym. Det här var utmaningen. Det jag kom hit för. Det här var min Idol-final. Det som skulle avgöra mitt öde i nöjesvärlden. Om inte introduktionsfilmen redan hade gjort jobbet alltså. Det handlade om en scen där jag pratar med en låtsas person samtidigt som jag utövar något fysiskt ansträngande på ett redskap. Jag får inte säga hur eller på vad enligt sekretesslappen… men det var INGET snuskigt, även om det låter så!. Visst kan man tro att det är jättelätt att prata med en låtsas person eller att se ut som vanligt när man gör något som är lika naturligt som att andas? Som att gå, gymma, springa, sitta, titta och tänka etc. Men det är inte alls lätt! Det är jättesvårt. För det första har jag aldrig haft någon låtsaskompis att öva på när jag var liten. För det andra så känner man sig så…..oväntat fånig när man pratar rakt ut i luften.”Se lite vanligt andfådd ut och agera som du brukar när du är på gymmet” fick jag höra innan kameran började rulla. Panik! Hur brukar jag se ut på gymmet? Hur ser jag ut när jag…ser vanligt andfådd ut? Kan man ens se ovanligt andfådd ut? Hur rör jag mig? Vart tittar jag? Jag tappade plötsligt bort skillnaden mellan att titta och stirra och ögonen växlande därför oroande mellan att se ut som runda golfbollar till kisande halvmånar. Det surrade som en förvirrad bikupa i huvudet. Och i detta tillstånd skulle jag alltså komma ihåg mina repliker samtidigt som jag absolut inte fick göra dödssynden att titta in i kameran utan istället rikta blicken ”som jag brukar göra”, vilket var omöjligt att komma ihåg så där på kommando. Man har väl för fan olika riktningar på sin blick hela tiden.

    Jag befarar att resultatet blev överdrivet energiska gymrörelser ackompanjerat med en stel blick med extremt fel-tajmade muskel-tics. Såna som man kan få när man är nervös. Ni vet säkert hur det är, när ögonlocket plötsligt lever ett eget liv, helt skilt från sitt eget.  Men å andra sidan, det var faktiskt HELT naturliga tics. Och de bad ju om naturligt beteende. Så, japp jag levererade absolut…ish. Vi gjorde tre tagningar av denna härliga scen och sen, efter ett halvhjärtat peppigt ”bra jobbat” med en orättvist slapp tumme fortsatte vi till uppgift nummer tre.

  3. Ta stillbilder. Att bli plÃ¥tad är ju inte sÃ¥ svÃ¥rt. Ã…tminstone inte när man tar selfies och kan använda sig av hundra olika skimrande filter för att sudda bort orättvisa Ã¥ldersfläckar och totalt vilsna ungdomsfinnar. Att le är inte heller sÃ¥ svÃ¥rt. Trodde jag. Men jo, det är det. I alla fall när man tvingas le STORT. AlltsÃ¥ jättestort, med öppen mun som om att man är helt euforiskt glad. ”Vi vill se dina tänder” sa fotografen, helt okänslig för mina tand-issues. “Det är du nog den enda som vill i hela universum”, tänkte jag tand-bittert. Att le stort klär mig inte alls. Det känns som om att jag är hos tandläkaren och det ser ut som att jag…. gÃ¥r pÃ¥ speed eller bara är allmänt störd.Efter tandläkarbilderna blev det foton frÃ¥n sidan, leende med stängd mun, som Mona Lisa (phu), en allvarlig, en arg och en undrande min. Sedan nÃ¥gra shots (inte sÃ¥na man dricker) uppifrÃ¥n och nerifrÃ¥n. Jag försökte verkligen sträcka lös-halsen som en eterisk giraff när fotografen brutalt knäade för att fÃ¥ en fullträff mitt i hakhänget, men jag tror tyvärr att tyngdlagen vann den ronden. Vi avslutade sessionen med lite olika poser. Handen under hakan, handen i sidan (ja SIDAN, inget annat) , ut med höften, ut med axeln –  sÃ¥ lÃ¥ngt att jag fick ta ett piller mot artrosen efterÃ¥t. Men tack TopModel, där rockade jag Ã¥tminstone fett! (Tänker positivt) Nu trodde jag att det hela var över och skulle just tacka för mig. Men dÃ¥ kom det absolut värsta. Avslutningen.
  4. Spela in en improvisations scen med en livs levande motspelare i ett scenario som presenterades en sekund innan det skreks ”tagning”. Allvarligt? Improvisations-teater och Mimis Kanon. Det var smärtsamt tydligt hur lite de kände mig, trots en hel timmes samvaro. Man skulle alltså hitta på…. och ”go with the flow”. ”Tänk inte, spela bara. Agera ut”, sa de som att det var den självklaraste saken i världen. Men jag är ingen go-with-the-flow-woman. Jag har aldrig varit det. Jag står helst på led och tar nummerlappar. Så att man vet precis, när och hur och vad som händer. Det kändes som om att jag hade snubblat in i en riktigt pinsam pilsner-film med en dålig stand-in för Åsa-Nisse. Nej det här med improvisations-teater är nog kanske inte helt min cup of tea, eller cup of någonting, om man uttrycker sig milt.

Men åter igen. Jag gjorde det. Jag provade. Och det Är Roligt Att Prova. Jag var på en audition! Jag valdes ut! Jag var säkert usel och de kanske fnissade så att de satte kaffet i halsen när jag hade stängt dörren, men jag åkte hem fylld av endorfiner. Så jag vann ändå.

Igår fyllde jag på med ännu mer endorfiner när jag spenderade dagen i en annan inspelningsstudio med ICA-Stig (Loa Falkman) för augustis nya reklamavsnitt om vilka varor man inte skall missa för just de veckorna. Denna gång som kund – utan repliker.

Man skall aldrig ge upp. För Det Är Roligt Att Prova. Och det lägger dessutom, som bonus, lite balsam på själen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *