En uppkörning för vuxenlivet

Han har fått bli lite särbo nu i några månader, min älskade, arton –snart nittonåring.
Vi har ju , som jag har berättat tidigare, vårt bipolära arrangemang,  vilket innebär två boenden; ett i huset på Värmdö där vi bor varannan vecka, alla helger samt lov, och sedan lägenheten på Lidingö där vi bor måndag-fredag varannan vecka.

När vattenläckan skulle fixas i huset så bodde vi på Lidingö i flera veckor med hela vårt zoo. Och det där med lägenhet….det kändes nog väldigt ”vuxet” för vår stora tonåring. ”Mamma, kan inte jag bo kvar här sen också? Det är coolt att bo i lägenhet, jag trivs här” sa han entusiastiskt. Jag tittade oförstående på honom. Jag trivs självklart också där, men att bo i huset, huset som äntligen är färdigrenoverat, huset som har massor med plats, huset som har en trädgård med en massa egna uterum som växer fram efter hand, huset där man kan bada ute i bubbelpoolen eller ligga i hängmattan eller i min nya fina hammock under lata dagar (som det oftast finns väldigt många av i en tonårings liv), Huset där han har ett eget litet ute-hus, huset där man får höra mamma tjata om skolan och städning varje dag och behöva sitta med vid bordet och äta och bli utfrågad om eventuella flickvänner av hela familjen. Hur kunde han vilja välja bort det? Det är ju det ”riktiga hemma”. Han är född där, uppvuxen, fostrad, älskad… Ibland känns det som om att jag är född där också, för det är där som jag till slut blev en hel människa. Det är där jag växte. Inte växte upp men växte om, och fastnade.

Jag hade glömt bort den där känslan när man går över från barn till nästan-vuxen. När man försiktigt, eller oförsiktigt, tar de första kliven ut. De där kliven när man släpper taget och försöker själv. Den där fantastiska känslan av oberoende och ”kan själv” som jublande bubblar upp genom kroppen. Jag minns när jag själv, som nittonåring, stängde dörren om min första lägenhet allra första gången. När jag gick genom de tysta rummen med alla oöppnade flyttlådor, skafferiet som med ett eko innehöll endast ett paket kulinariska makaroner och en påse skorpor och jag kände den fräna lukten av målarfärg och tapetklister från väggarna.  Jag minns att jag satte mig i min blå plysch-klädda soffa och tittade på min enda krukväxt som jag fått av mormor, en gigantisk kaktus som jag fick endast för att de sa att den i praktiken var omöjlig att ta död på. Den dog året därpå. För inget är omöjligt. Jag kände mig så fri där jag satt i min alldeles egna soffa med min rumskompis Kaktusen. Nitton år och nästan-vuxen men ändå lite rädd och med en hisnande gupp-känsla av framtids-magi i magen.

Så även om jag har otroligt svårt att släppa det där osynliga men ack så starka mamma-greppet så tog jag ett djupt andetag och sa ”Okay” när frågan om särbo-livet i lägenheten kom upp. Han måste såklart också få känna den där framtids-lyckorädslan kittla i magen. Det skulle bli som ett litet förartest. En uppkörning för vuxenlivet. Så jag sa ”Okay du får bo där på heltid, vilket innebär en vecka med hela familjen och varannan samt helgerna helt själv” Hjälp, vad hade vi nu gett oss in i?

MEN jag hade förstås en mycket tydlig kravställning för detta nya särbo-arrangemang. Jag tittade honom stint i ögonen och listade vad som skulle gälla för att få den här stora förmånen.

  1. Ta ansvar = inga fester, lägenheten är inte din – ta hand om den därefter.
  2. Städa och håll ordning, gäller i ditt eget rum såväl som i resten av lägenheten. Det skall ALLTID vara snyggt när vi kommer dit
  3. Ingen hög musik eller röj som stör grannar
  4. Släng sopor där det behövs
  5. Var trevlig mot grannarna
  6. Lås alltid dörr och stäng fönster ordentligt efter dig
  7. Inga sura miner när jag kommer och gör oannonserade kontroller
  8. Inga sura miner om någon behöver komma dit och bipolär-bo eller bara bo även på ”dina” veckor

Det var med lite ångest i magen som vi packade ihop vår cirkus och åkte till Värmdö den där första veckan som han skulle vara själv. Men det hade inte behövts…. för allt fungerade nästan overkligt fantastiskt! För det här med att få vara helt själv och oberoende, det var tydligen värt mycket. Plötsligt tonade en helt ny tonåring fram. En som orkade tömma och fylla diskmaskinen, plocka undan skräp, popcorn-smulor och annat obskyrt som oftast var nedtrampat i mattan. En som slängde sina använda öron-tops istället för att bygga torn med dem på skrivbordet, som hängde upp handduken  och la kalsongerna i tvättkorgen (för nu kom ju ingen mamma och gjorde det) som slängde sopor och…… jag tror till och med att den här nya personen saknade sin mamma ibland för han ringde bara för att prata, utan att vilja låna pengar (Halleluja) Ibland önskar jag att man kunde få dem att förstå hur mycket som små till synes obetydliga handlingar eller ord  betyder.

Första veckan när jag kom dit på en ”kontroll” tittade han förvånat sökande bakom mig i den tomma hallen och sa förorättat” Men…har du inte handlat till mig?” Japp, tonårstakterna satt definitivt i, även om lägenheten var skinande ren. ”Nej, men DU skall handla nu, tillsammans med mig” svarade jag mammigt käckt.  Vi hoppade in i bilen och åkte till Willys där han fick några hundralappar i handen. Jag bad honom ta en korg och plocka i vad han behövde för veckan, och att det måste täckas av summan han fick. Vi gick runt länge och det plockades i mjölk, juice, smör, ägg, bröd, flingor. So far so good, tänkte den stolta mamman i släptåg. Sen åkte det plötsligt i färdigpannkakor (Men hallå, du köpte ju ägg!), fryst pizza, köttbullar, redbull, läsk, popcorn, burritos…..Kostcirkeln bröts drastiskt och näringsnivån i korgen sjönk för varje steg. Men jag la mig inte i, trots att det gnagde av frustration och jag fick bita ihop käkarna hårt för att hålla tyst..  Men nu var det HAN, det vuxna barnet,  som skulle handla det HAN behövde. Jag var bara med …som nedgraderad chaufför. Efter frysdisken räknades varorna ihop och jo, det skulle räcka, med nöd och näppe.

När vi närmade oss kassan tvärstannade sonen plötsligt, vände sig om till mig och sa ”Men mamma jag behöver schampo och balsam också. Skall det OCKSÅ ingå i det här köpet!?” Minen var klart missnöjd..  Ha! Livets hårda skola slog plötsligt till där mellan hyllorna. Jag behöll det där ”Ha” inom mig , log lugnt och sa ”Självklart skall det ingå”. Han gick därefter suckande runt länge med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och tittade på de olika sorterna. Han behöver ju, med sitt besynnerligt osvenska tjocka hår special-schampo med mera olja i. Och det är ju tyvärr lite dyrare än vanliga. ”Men alltså, schampo är ju asdyrt” konstaterades det upprört bakom den surt böjda ryggen i schampo-hyllan. Han till la till slut i det han behövde och började därefter suckandes plocka ur andra varor ur sin korg. Han tittade upp på mig att sa frågande ”Really????”, med den där typiska minen som används när man som förälder anses värdelös och omåttligt orättvis. Men jag framhärdade, utan någon som helst min. Nickade bara kort och fäste därefter blicken på deodoranthyllan för att det spirande leendet inte  skulle få fritt spelrum.

Först åkte läsken ur korgen (wihoooo), och sen, efter lite kalkylerande och pillande på både köttbullarna och mjölken, så åkte istället popcornen (!). Och när han därefter kom på att han måste ha toapapper så fick även burritosen sorgset offras och läggas tillbaka i sin hylla. Jag jublade tyst inombords men behöll min opersonliga chaufförs-min utåt.

När han betalade hade han en endaste krona tillgodo på hela summan. Han vände sig till mig och sa dystert ”Fan vad dyrt det är med mat. Man kan ju inte bo i det här skitlandet!”

Åhhh min kära älskade son, välkommen till vuxenvärlden. Det här är tyvärr bara början.

Vi har just nu, efter veckor av skötsamt underhåll, haft en dipp när det gäller ordningen i lägenheten. Men den dippen och konsekvensen får bli innehåll till morgonen blogg.

När är trädgårds-drömmar någonsin små och budget-känsliga?

Jag fortsätter på trädgårdstemat. Idag har jag lämnat de rensade (nåja okay, demolerade) rabatterna bakom mig och istället ägnat mig åt att ”tänka trädgård”. Alla jag pratar med säger vist och bestämt att ”Mimis, TÄNK IGENOM hur du vill ha det. Planeeeeeera och visualiseeeeeera….INNAN du påbörjar något.” Och jo det kan jag. Absolut. En av mina parad-grenar är ju att just drömma. Men problemet är att det alltid blir så himla dyrt när jag gör det. Mina drömmar liksom expanderar och lever sitt eget liv. De skiter fullständigt i hur det ser ut i min plånbok. Fast å andra sidan, när är drömmar någonsin små och budget-känsliga?

Jag har dessutom, som jag tidigare har beskrivit, väldigt svårt för det här med tålamod, och därmed också svårt att etapp-visualisera. Jag far liksom iväg, och vill att allt skall hända på en gång. Jag är lite som en femåring när det gäller sånt här. Jag orkar inte vänta. Det som skall hända det skall hända nu nu nu! De är nästan som när man åker på bilsemester till Europa med barnen och de redan vid den allra första rondellen, två kilometer från huset, exalterat och uppfordrande frågar ”Är vi framme snart mamma?”

Igår, efter att jag hade pratat med min mor, som tyckte att jag skulle titta på fler trädgårdsprogram på TV för att komma igång med mitt nya trädgårds-tänk, så lyssnade jag faktiskt på hennes råd. Jag satt hela kvällen och tittade på ett engelskt-svenskt program om trädgårdar och växter. Och då väcktes, helt enligt planen, en massa idéer och tankar…. Det skulle faktiskt kunna bli fint här ute. I vår egna trädgård som nu, efter tjugo år, fortfarande bara är en tomt.  Tänk att verkligen ANVÄNDA den, till annat än en samlingsplats för nedfallna kottar och förra årets lövansamlingar och ruttna äpplen. Tänk att VILJA gå ner för altanen! Fantastiskt!

Men såna här TV-program gör absolut ingenting för att hjälpa mig att komma tillrätta med mina tålamods-problem. Tvärt om. Inte för att programmen utger sig för att vara terapeutiska men ….de visar vad man kan göra…hur man kan göra det….och sen, i samma program, får man se det fantastiska resultatet. Man luras att tro att allt händer direkt. De göder min instinkt att det är både onödigt och extremt tråkigt att vänta. På någonting. I verkligheten har dessa TV program dessutom ”aningen” mer resurser än gemene man…och kvinna. Både i manfolk och i plånboken. Så de nästlar sig in och förvandlar ens egna drömmar till något nästan ouppnåeligt. Vilket gör att man lätt blir besviken och väntar i tjugo år innan man orkar tänka på det igen…ish.

Men i alla fall. Nu har jag faktiskt en dröm. Tack mamma och engelska TV-tanten. Jag har en trädgårdsdröm. Och jag har under dagen modifierat den ursprungliga och otyglade från i natt till en mera modest version. En version som jag i sin helhet kan uppfylla, så snart jag har vunnit en lagom vinst på lotto eller blivit en ny Läckberg (eller åtminstone har fått ett välbetalt jobb eller konsultuppdrag…utan att behöva jobba alltför mycket)

  1. Lägga slipers i bakkanten på gräsmattan och anlägga en ny somrig rabatt ovanför.
    Kostnad= 0 kr. Slipers är redan på plats. Jord, frön och bror är på väg! Wihooo…ett delprojekt i min dröm/vision är ett hundra procent säkrat. Vilken milstolpe!
  2. Plantera mindre buskar och blommor i kanten av nya gräsmattan samt upp mot kullen
    Kostnad = 1.500 för buskarna och jord. Lite grävjobb och därmed snygga….re biceps för MIH (Mannen I Huset)
  3. Måla den fina gamla brunnen i svart metallfärg, rensa runt om och sätta rosenbuskar i en halvcirkel runt den
    Kostnad = 170 kr för färgen och några timmars gratis egenjobb sittande i solen med en bok i hörlurarna. Japp, det funkar. Kostnad för rosenbuskarna: Osäkert och busk-beroende så jag behöver nog råd av kunniga ros-människor här. Till grävandet får vi förstås nöjet att vila ögonen på ännu snyggare biceps på redan fantastiska mans-armar. (med lite fjäsk och ögonfransvipp kommer man långt! I alla fall om man passar på innan ögonlocksrynkorna tynger ner så mycket att vippet inte syns längre).

    brunn
    Omålad brunn
  4. Plantera 10-15 meter tujor (200cm höga) vid staketet mot grannarna i röda huset
    Så att jag slipper se vilka TV program de har på sin, minst 200 tums TV, på kvällarna. Och så att jag även slipper att vila ögonen på deras bilar, båtar och släp när jag dricker mitt morgonkaffe på altanen.
    Kostnad = 10.000 kr för tujorna och sedan tillkommer jord och en helvetes massa grävande (för min bror) (jag älskar dig Thomas) (Du är bäst) (och det finns öl i kylen) (och förstås – såååå snygga biceps!)

    IMG_4142
    Total insyn och övervintrat träd

    tujor
    Drömtujor
  5. Ta ner det sista övervintrade äppelträdet
    För att ge tujorna plats sågar MIH med glädje ner trädet…utan att samtidigt såga ner staketet eller klyva sitt knä i ivern att få använda sågen. (jag älskar dig också) (men det blir ingen öl för dig)
    Kostnad= 0 kr för att ta ner trädet. Ca 1500 kr för att ta bort stubben.  Sjukvårdskostnader: svårdefinierat
  6. Plantera en syrenhäck uppe på kullen
    Kostnad = 1.000 kr om man köper små plantor och har tålamod att vänta tills de växer till sig. (arghhhhh jättejobbigt!) Till detta projekt tillkommer kostnad för lite odlings/fyllnads-jord samt aningen mindre ansträngande, och gratis, grävjobb…för ytterligare toning av de makalösa bicepsen.

    syren-blomning
    Efterlängtade
  7. Bygga/skapa en ljuvlig ”hammock-budoar” på nya gräsmattan.
    En underbar vision. Som exempelvis bilden i inledningen. Suck…här bar det verkligen iväg på drömplaneten. Hittade såååå fina exempel på google! Vill ha vill ha vill ha!
    Kostnad = Antagligen för dyrt, orkade inte ens räkna så det får förbli en jackpot-dröm (Kära bror, välj RÄTT hästar till helgen!)

    hammock2
    Hammocken väntar
  8. Bygga ut altanen vid ingången 3×3 meter
    Kostnad = 10.000 kr för material och byggnation. En sedan länge önskad dröm som alltid fått ge vika för mera akuta ärenden. Som nya kaniner, kaninburar, kanin-inhägnader och….. andra djurbestyr.

 

Så…. efter noggrant övervägande och med dagens konsultarbets-situation och konstanta skrivkramp i åtanke, får förverkligandet av drömmandet och visionerna begränsas till följande;

En modifierad trädgårds-vision med halvt nergrävda slipers i raka led och en nyanlagd rabatt vid den nya gräsmattan, ommålad brunn, rensning runt om brunnen och eventuellt den där syren-häcken uppe på kullen…eller buskarna bredvid gräsmattan. Kanske inte så dumt ändå. Jag får helt enkelt drömma vidare och träna på det här med tålamod. Själva resan till målet sägs ju vara halva nöjet…. Man ÄR inte framme redan vid rondellen, hur gärna man än vill.

 

 

 

Trädgårdsångest och perenn-jävlar

I helgen kom våren med öppen ytterdörr, vinterjackan lämnad i hallen och ett underbart kisande mot solen. En riktigt efterlängtad strimma av harmoni. Och hopp.

Men med våren kommer också den årliga trädgårds-prestationsångesten. Jag ser varje år med blandade känslor på alla dessa grannar som energiskt kliver ur sina vinteriden.  Med målmedvetna rörelser plockar de fram diverse vinter-förvarade (jaha så kan man också göra förstås), skinande rengjorda redskap och ursköljda skottkärror. De påtar vant i jorden och vet precis vad de skall göra för att få trädgården att magiskt vakna till liv och prunka i kapp med solen. Jag blir nästan skämsigt avundsjuk på alla dessa illgrönt lysande fingrar som vet precis vilka lökar och frön man skall sätta för att få en fin harmoni och balans. De har stenkoll på vilka växter som passar var, hur man får dem att magiskt komma upp IGEN (!) året därpå och hur man lika lätt som Ernst (Kirschsteiger) fixar en egen liten kitchig köksträdgård full med potatis, rabarber, kryddor, jordgubbar och annat gott som man kanske inte alltid äter men som ser så familjigt nyttigt och planerande ut.  Och deras gräsmattor torkar inte ihop som underlaget i en häst-paddock. Hur är det möjligt?

Jag förstår inte, vi har ju precis samma klimat-förutsättningar här, bara femtio meter bort, men ändå blir det inte riktigt samma resultat hos oss. Jag har absolut inte tummen mitt i handen, den sitter precis där den skall. För jag kan utan problem snickra, måla, slipa, tapetsera och köra grävmaskin. Men problemet är att varken tummen eller resten av fingrarna ens visar en antydan till grönt. De har aldrig någonsin gjort det. Så det är kanske min hudfärg som är skillnaden. Jag har inte samma fingrar och känner därmed ett tydligt trädgårds-utanförskap. Trädgården accepterar mig inte. Och det är väldigt svårt, att försöka vara kompis med någon som inte accepterar en tillbaka.

Men jag gör i alla fall alltid ett försök. Igår gjorde jag det enkla. Det där som ger ett omedelbart resultat. Jag gillar sånt som man inte behöver vänta på. Ja ni hör ju själva, jag och Ernst skulle nog aldrig ha en framtid ihop. Jag har inget växt-tålamod. Eller tålamod alls i största allmänhet.

Men i alla fall, efter att jag i en halvtimme hade letat och till slut hittat några, av hunden halvt sönderbitna, planteringsspadar under en hög av ris och jord längst bort i hörnet av trädgården, åkte jag till Plantagen och utnyttjade första maj rean på ute-växter. Mina fyra hundra kronor räckte till nästan alla krukorna som står på altanen. Jag hade också gjort ett, vad jag trodde, både intelligent och praktiskt inköp på Claes Ohlson för några veckor sedan. Jag hade köpt ”färdig-jord”. En fyrkantig hård bit…av någonting…som man bara skulle blanda med några liter vatten och vips, sen hade man tio liter jord! Så fantastiskt praktiskt! Utan att behöva släpa på tunga säckar. Jag älskar förenklingar av alla de slag. Ja jag vet, just detta faktum KAN kanske ha något att göra med att trädgården aldrig riktigt…utvecklas. Men ändå…nya produkter är alltid roligt att testa.

Så jag testade denna Ready-to-Grow-planteringsjord från trogna Clas Ohlson.  Jag följde instruktionen och öppnade plastpåsen som den hårda fyrkantiga ”plattan” låg i. Därefter hällde jag på vatten och lät det hela luckra upp sig lite. Sedan stod det att man med fingrarna skulle krama runt i påsen. Ja alltså med sina egna fingrar. Och där, i just det momentet så…slutade jag att gilla min nya produkt.  Innanmätet var nämligen identiskt likt diarré. Och eftersom jag är äckel-magad även UTAN lukt så kändes det inte längre helt bekvämt. Så jag valde istället att med rynkad näsa använda en av planterings-greparna (eller vad det nu kallas) för att röra om. Och det gick bra…tills påsen naturligtvis gick sönder och den där massan rann ut på gräset. Som en bäck av bajs. Och sen kom Simba, vår stora hund, och trampade runt i det för att sedan börja slicka i sig sörjan som om att det verkligen vore något annat än konstig jord. Clas (Ohlson)– vi måste nog ha ett produkt-snack när vi ses nästa gång. Den här kommer inte att få många stjärnor på reco.se.

IMG_4130

MEN,  jag hade, som tur var, en säck med gammal hederlig jord kvar från förra året så jag kunde slutföra mitt krukprojekt. Det kanske inte blev den mest innovativa blomsterharmonin som Ernst skulle skapat, men det blev i alla fall lite liv och färg.  Jag kände mig nöjd …och lite stolt. Nästa stora utmaning blir att hålla liv i blommorna, åtminstone till midsommar.

Dagens andra trädgårds-projekt blev att rensa upp i de båda runda planteringarna som jag verkligen ansträngde mig med förra året. Jag hade, efter en idog research, satt fler-åriga perenner, bara för att de verkligen helt säkert skulle komma tillbaka i år igen. Och de var verkligen jättefina. Förra året. Men som med allt annat i vår trädgård så kom det detta året bara ogräs medan resten var en härva av stendött torkat ris. Jag kände mig både lurad och uppgiven men inte så att jag ville lämna walkover direkt. Jag hämtade istället resolut en korg, som var överfull av förra årets nedfallna och ruttnade äpplen, och började energiskt rensa i mina två runda rabatter. Jag tog bort precis allt utom två stycken små vintergröna växter som såg ut att åtminstone andas trots medvetslöshet. Sedan hällde jag på ny fin (riktig) jord och krattade det hela slätt och fint. Och voila! Nu var den redo för nya perenner att sätta. Skam den som ger sig.

När jag väl var klar med detta så kom exmaken på besök varvid jag förstås stolt visade mina fina blommor på altanen och samtidigt beklagade mig över mina lömska perenner som inte hade kommit tillbaka som utlovat. Min exmake, som praktiskt taget är uppvuxen i skogen, böjde sig kritiskt ner och tittade i min överfulla rens-korg där jag bestämt och omutbart hade kastat allt grått och fult från rabatten. Efter en stund sa han släpigt konstaterande  ”Du har ju ryckt upp, brutit sönder och slängt alla skott, och de här andra väntade ju bara på lite sol och värme innan de skulle komma sig igen” Perennjävlar! Jag tror att de lurade mig medvetet. Bara för att jag inte har samma hudfärg (på fingrarna) som alla andra här i området.

Kan ingen snälla, nominera mig till ett trädgårdsprogram där man får en helt ny och väldigt gratis trädgård, utan att varesig tänka, planera….eller VÄNTA.

IMG_4135