Tystnad…. Tagning….

Igår hälsade årets första riktiga sommardag äntligen på. Och vad gjorde jag? Spenderade den i min kära hammock? Satt och drack kaffe med ansiktet vänt mot solen medan alla djuren nöjt skuttade runt mina ben? Nej, jag var långt ifrån sådana klassiska sommaridyller.  Jag spenderade istället hela dagen på Södertörns Tingsrätt.

Morgonen började med att jag för första gången på väldigt länge, ålade mig i min tidigare ack så väl-använda dräkt från ToS (Tiger of Sweden) Det är min ultimata business-kostym. Den som tidigare, på bara några minuter, förvandlat mig från skogstroll till omutlig affärskvinna. Det tog liiiiite längre den här gången. Jag kände mig, efter ett helt år som troll, nästan lite motvillig till förvandlingen. Och skulle den ens lyckas? Var det kanske för sent? Hade jag för alltid förvandlats till något som hörde hemma under en sten i skogen?

Men nej, det lyckades faktiskt, trots att jag med mina förhårdnader på händer och fötter samt trasiga naglar lyckades göra sönder TVÅ PAR strumpbyxor innan benen äntligen var inneslutna i detta skyddande och förskönande hölje. Men efter en titt i spegeln insåg jag att jag hade missat en viktig detalj som för bara ett år sedan hade varit en utopi. Jag hade glömt att raka benen. Och min ”behåring”, som jag ärv efter min far (tack för det), är inte så värst ladylike (årets underdrift) om man inte underhåller den. Så det var bara att åla sig ur detta kvävande påfund för tredje gången, hoppa i duschen (igen) och sedan be till strump-guden att hon skulle skona detta sista paret. Tack och lov så gjorde hon det så till slut stod jag där framför spegeln. Och voila! Trollet var borta! Det syntes bara en ynkepynka liten troll-påminnelse i lockarna (på huvudet alltså) som hade fått självtorka och som vägrade att låta sig fångas in vare sig av hårsnodden eller av den där kladdiga sörjan som jag hade strukit få för att hålla det på plats.

Jag stack fötterna i mina blå city-chic snygga pumps, som även dom hade fått ett års oväntad semester i garderoben.  Och hur kul tyckte de att det var att börja jobba igen efter ett sabbats-år? Inte så jättekul. Det är verkligen obekvämt för de stackars fötterna. Jag begriper inte hur jag kunde gå i såna här tortyr-verktyg nästan varje dag, och villigt dessutom.  Det senaste året har mina fötter hittat nya kompisar. Det är ju sånt som händer när man byter miljö och livet går vidare i andra väderstreck. Fötterna har istället blivit BFF (BestFriendsForever) med mina träningsskor och promenadskor. För att inte tala om alla mina djurtofflor! Jag har både kanintofflor och andra barnsligt ulligt pälsiga saker som är fantastiskt underbara att kliva i…och bara gå ur när man måste gå ut med vovven. Dessutom kändes det jättefånigt att helt plötsligt gå i högklackat. Vad är vitsen liksom? Jag ÄR ju redan lång och det verkade dessutom onödigt att dra uppmärksamheten till mina ben, som numera, oftast är fulla av blåmärken och små skrapsår efter mina bygg- och trädgårdsäventyr.

Men jag insåg att spegelbilden faktiskt såg helt okay ut. Inte riktigt som jag en gång var, men i alla fall som en reflektion från förr. Så jag slängde chict upp min Michael Kors väska på axeln och gick ut mot bilen med ny stuns i stegen. Jag öppnade dörren och tog ett kliv med ena benet för att snabbt inse att det är en väldigt stor skillnad att kliva in i en bil iklädd snäv kjol istället för mjukisbyxor eller tajts. Med kjol måste man nämligen åla in rumpan först och därefter sitta med båda benen utanför och se ut som om att man rider damsadel i början på seklet, innan man försiktigt för de båda ihopsatta (!) benen sidledes in i kupén. När jag väl var inne i bilen så åkte kjolen, som i stående har den ultimata affärs-längden – precis ovan knät –  illvilligt ända upp på låret och midjan korvade sig som ett dragspel varvid jag nästan fick andnöd. Det var dessutom 30 grader inne i den sol-varma bilen så svetten började ivrigt utmana Rexona. Så jag ålade mig åter igen stånkande ur bilen, med samma omåttligt löjliga procedur fast åt andra hållet. Sedan hoppades jag att grannarna var på andra sidan av sin tomt, drog resolut ner hela dragkedjan på kjolen, drog upp blusen ur linningen, la kavajen i baksätet och klev in i bilen som ett förklätt troll. Härligt befriande!

Sedan bar det alltså iväg på dagens övningar i Tingsrätten i Södertörn. Nej jag var inte åtalad för något, jag skulle vara statist i en rättegångsscen i en av de nya Beck-filmerna. Jag försöker ju testa lite nya saker i mitt ”nya liv”. För att bredda horisonten en aning. Och det här var just en sådan aktivitet. Jag har ju, med gott resultat redan agerat både hantverkare och målare i verkliga livet, med ”spännande” resultat agerat trädgårdsmästare, jag har varit med i en galen fitness-tävling och jag försöker för tillfället att arbeta mig fram till mitt mål att bli självförsörjande med mitt skrivande. Och idag skulle jag alltså vara statist. Jag kanske till och med skulle bli upptäckt! Man vet ju aldrig. Konstigare saker har väl hänt?

Jag klev alltså självsäkert in på Tingsrätten.  Efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen så ställde jag mig där jag hade blivit anvisad, i väntan på att bli upphämtad. Jag såg några andra människor som även dom såg ut som statister. De såg alltså, enligt min mening, ut som om att de inte riktigt hörde hemma vare sig som nämndemän, advokater eller anklagade. De blev upphämtade en efter en av en svartklädd man, med luva och walkie talkie. Alla utom jag. Ingen kom och hämtade mig där jag stod och glänste i min smarta advokat-look. Såg jag fortfarande ut som ett troll trots mina ansträngningar? Jag blev lite osäker men stod tålmodigt kvar ännu en stund tillsammans med mina surt inklämda fötter. Jag nickade nådigt och affärsmässigt åt alla som gick förbi medan jag till synes upptaget scrollade i min mobil och låtsades läsa in mig på nästa brottsmål. När klockan passerade upphämtnings-tiden gick jag resolut till receptionen för att fråga och de hänvisade mig raskt till filminspelningen en trappa upp.

Så jag trippade upp, med små försiktiga steg för att inte spräcka kjolen, och mötte där mannen som hade hämtat de fem andra en efter en. ”Men herregud förlåt” sa han. ”Du såg ut som om att du jobbar här så jag trodde inte att du skulle vara med oss!” Jaha minsann, jag hade redan klivit in i min advokatroll. En stjärna var född! Goodbye Mörtnäs -Hollywood here we come.

Därefter blev jag anvisad in i fikarummet för filmteamet där ett mindre glamouröst bord var översållat av bröd, pålägg, mjölk, juice, kaffe, choklad och diverse kaffebröd. De andra statisterna satt redan och försåg sig av vad bordet hade att erbjuda. Rädd för att spilla ner min ToS dräkt tog jag endast en blygsam kopp kaffe och en torr fitness-förbjuden brödbit. Därefter påbörjades en oändlig utfrågning statister emellan. Alla var väldigt trevliga men det var nästan munhuggning om att berätta om hur ofta de var med som statister, vilka scener de gjort, vilka TV serier och reklamfilmer. Vilka kända skådespelare de träffat. Och de som hade haft någon replik, som exempelvis ”Hej”, ”Ja”, ”Nej” eller till och med ”Oj hoppsan”, de var de riktigt stora stjärnorna. Åtminstone i vår lilla wannabe-grupp.

Efter en stund kom den svartklädde casting-ansvarige Jonas och hämtade oss i sin toppluva (det var 25 grader på denna första sommardag) (just saying). Nu skulle vi öva den stora scenen. Jag blev ihop-parad med Viktor, en man som de ansåg stämde överens med min omåttligt chica advokat-uppenbarelse. Vår scen krävde en hel del inlevelse och agerande…  ish. Vi skulle nämligen gå i en lång korridor, ca 250 meter, och se ut som om att vi hörde hemma där. Därefter skulle avvika åt vänster och stanna framför dörrarna till toaletten… Ehhh okay, kanske varken min drömscen eller något som skulle visa mina dolda talanger i skådespelarkonsten, men ändå…. Jag hajar. Man måste ju börja någonstans.

Så vi stod där i korridoren, spända och tagna av stundens allvar. Vi hörde ”Tystnad, tagning ooooooch…….action” Och sen gick vi. Klick, klick, klick, klick sjöng mina klackar mot golvet så att det ekade mot väggarna. ”Bryyyyyt” hördes det då plötsligt, ännu högre, genom en megafon. ” Kan du försöka gå lite tystare där borta?” ”Ja du där, i dräkten” Va! Menade han mig? Alltså jag, den blivande stjärnan? Men vaddå gå tystare? Hur kan man gå tystare? Typiskt att det var en man som kom med denna otroligt dumma uppmaning. Man KAN faktiskt inte gå tystare i högklackat. Iallafall inte om man inte skall se ut som ett UFO.  Det är fysiskt omöjligt. Om jag hade tagit mina kanintofflor, ja absolut, men inte i mina city-chica pumps. Men, som ett proffs, så försökte jag i alla fall, genom att sätta i tån först och sedan klacken, vilket fick mig att se ut som ett skadeskjutet rådjur på besök i Tingsrätten. Men tydligen så var det mera okay än mitt klickande för jag orsakade iallafall inga fler ”bryt”. Inte i denna scenen.

I slutet av korridoren, efter att vi enligt anvisningar, hade vikit av mot vänster så fick vi stå med näsan mot toalettdörren i cirka en minut tills scenen var avklarad. En minut kan låta som väldigt lite tid, men en minut mot en toalett-dörr känns som en evighet. En bisarr sådan dessutom. Och lite…ovärdig. Jag undrade hur många gånger Angelina Jolie har fått stå sådär mot en toalettdörr, i väntan på Brad.  Jag undrade också hur mycket bakterier som satt just där som jag hade näsan. Det är ju många som skjuter upp dörren med handen istället för att använda handtaget. Mycket obehagligt. Och lite skrämmande. Det hela utvecklades nästan till en stunt-scen. Och den utvecklades ännu mer när jag försökte få bort de eventuella bakterierna på näsan med handsprit. Prova inte det. Speciellt inte när du förväntas fortsätta att se professionell ut.

Vi gjorde i alla fall om denna scen cirka sju gånger, och jag måste säga att jag började tröttna och bli lite blasé efter… gång fem. Varken korridorer eller toalettdörrar är speciellt sexiga och spännande i längden. Efter nästan varje gång sa teamet till de riktiga skådespelarna, som skulle ha en konversation när vi passerade dem, ”Jättebra, kanon, riktigt bra…men….vi tar det EN gång till. För säkerhets skull. Vill ha en liiiiite annan vinkel” Och många vinklar blev det.

När denna scen var klar så gick jag återigen in i fikarummet för att ta en snabb kaffe. Där inne stod det nu två regiassistenter med walkie-talkies. De stirrade stint på mig när jag klev in och sa bestämt men vänligt ”Det här rummet är bara för film-teamet. Vi spelar in nu så du kan inte vara här” ”Men..men… vi fick vara här förut” pep jag. Jag tillade inte att jag var den kommande stora stjärnan, man vill ju inte vara högfärdig. De skulle upptäcka det tids nog. (när jag hade fått näsan från toaletten) Den ena mannen lyfte förvånat på sitt ena ögonbryn och sa ”Men oj, förlåt, du ser verkligen ut som om att du arbetar här. Jag trodde du var advokat och inte att du var en i teamet!” Se där, ÄNNU en bekräftelse på min annalkande karriär! Jag tog nöjt mitt kaffe, knyckte på nacken och skred självsäkert ut till min B-statist-kollega som nu satt på en bänk och väntade.

I nästa scen skulle jag och min kollega Viktor stå i korridoren och prata om något allvarligt medan den ena skådespelaren missnöjt skulle storma förbi. Det kan tyckas enkelt men det är inte helt lätt att hitta ett samtalsämne som känns vettigt och engagerat så där på låtsas. När vi åter igen hörde ”Tystnad, tagning ooooooooch…..aaaaaction” så vände jag mig affärsmässigt mot Viktor och sa ”Jaha vad vill du prata om? Kan du berätta om vad du jobbar med när du inte är statist? ”Tycker du om att dansa?” kontrar han då istället, helt överrumplande och fullständigt taget ur luften. ”Ehhhh” Var kom det ifrån? Jag blev helt ställd. Vad menade han? Dansa? Ute i gräset, hambo eller disco-dans?. Inte vet väl jag om jag gillar att dansa. Och varför pratar vi om dans när vi skulle prata seriöst och se upptagna ut i en korridor på Tingsrätten? Jag svarade lite svävande lågmält och förvirrat medan jag hörde skådepelarna och kamerorna snabbt närma sig oss. ”Joooo jag tycker väl om att dansa…ibland…kanske.” Då lös han direkt upp som en sol på savannen och sa entusiastiskt ”Vad rooooligt, jag var på Munchenbryggeriet på en jäääääätte-stor dansfest och det var sååååååå mycket damer så jag hade fullt upp att göra hela kvällen!” Han fnissade högt åt sin lilla historia, kastade tillbaka huvudet och visade plötsligt helt opassande med kroppsrörelser hur man dansar styr-dans. Hjälp! Vad gör han! ”Bryyyyyyyyyt!” Hördes det bestämt och irriterat i korridoren och allt gående och agerande runt omkring oss upphörde abrupt medan alla blickar vändes mot vårt lilla hörn. ”Kan ni två i korridoren försöka ha lite mer dämpat och seriöst prat tack” Men hallå, det var ju inte JAG, ville jag högljutt protestera. Så orättvist! Men min statist-lojalitet fick mig förstås att hålla tyst.  Man kan ju inte skvallra på en kollega. Men alltså skit, där fick min karriär sig en oförtjänt svacka. Varför skulle just jag få en spelevink-statist som kollega?

Vid nästa tagning frågade jag åter igen var han arbetade när han inte var statist. Jag trodde det var ofarligt nu, eftersom det där med dansen och fnisset redan hade fått sig en reprimand. ”På Coop” svarade han entusiastiskt och jag svalde lättad. Tills han återigen drog ett djupt soligt andetag och orden började välla ut. ”Och ibland jobbar jag extra på en dansskola och det är såååååå roligt”. Arghhhhh han slutade verkligen inte! ”Och vet du, att i helgen så……när vi dansade….alltså…..” Mitt i meningen bröt fnisset ut igen. Oh my god, han började dessutom att entusiastiskt svänga med armarna. Men allvarligt. Hur kom han hit? Varför, varför varför måste jag få honom som gå och prat motspelare?

Och där kom den förstås direkt, som ett brev på posten. Rösten som gapade ”Bryyyyyyt!. Jag ville sjunka genom golvet. Vad var det för fel på människan. Hade han ingen aning om vad orden Allvarlig och Seriös betydde? Och förstod han inte att jag var på väg att bli en stor stjärna här? Jag började misströsta.

På tredje försöket började jag desperat med ”Har du besökt någon Tingsrätt förut?” Jag tyckte att det äntligen var något som inte kunde vara annat än just allvarligt. Men när jag såg det där spirande leendet helt ofattbart börja bryta ut igen så befarade jag direkt att det skulle komma någon historia om hur någon nakendans på Sergels Torg fått honom arresterad och därmed hamnat i rätten. Så jag bytte snabbt spår och sa, lågt och mycket allvarligt ”Mitt hus brann upp i helgen så jag och familjen har förlorat precis allt” Han blev tvärtyst, svalde det soliga leendet, rynkade istället pannan och sa lågmält ”Men gud vad hemskt. Vad hände? Herregud det är ju verkligen jättehemskt. Glömde ni att släcka sterin-ljus? Hur gick det? Vad gör ni nu? för det var väl ett misstag?” Han höll alla kroppsdelar blick stilla och såg för första gången verkligen allvarlig ut. Allvarlig och intensivt lyssnande. Jag var själv tyst en stund, la huvudet lite på sned, anlade en begrundande min och tittade honom sedan rätt i ögonen ”Nej förlåt, jag hittade bara på, jag ville att vi skulle vara allvarliga (och inte dansa mer!)” Och….. ”Bryyyyt, där satt den” hördes det då äntligen i högtalarna. Lättnaden for igenom kroppen som en kanintoffla på foten, även om det där ”där satt den” förstås innebar att de, för säkerhets skull, skulle ta om EN gång till för att få EN annan vinkel till. Men japp, bara fyra tagningar för den här scenen! Proffsigt värre.

När vi var klara signerade jag utbetalningen av mitt extremt modesta gage (wihooo) (det var iallafall ett gage), tog min väska och återvände nöjd till bilen. Väl hemma klädde jag genast om till mjukisbyxor, T-shirt och kanintofflor. Skorna fick åka på semester in i garderoben igen. Eftermiddagen och kvällen väntade med familjen och djuren i trädgården, vattenspridaren som glittrade i ljuset från solen, Gyllene Tider i högtalarna, middag på verandan och sedan kvällste och tjejsnack med tolvåringen uppkrupna under filtar medan dagen blev till natt.

Det finns inget som går upp mot Mörtnäs, familjen och djuren en stilla sommardag… och kväll. Jag tror faktiskt att Hollywood får vänta lite till,