Hammock-drömmar och tulipan-sånger

Ännu en födelsedag. Ännu ett år. 2017 började denna speciella dagen klockan 0545 med kaffe på sängen. Kaffe, och pepparkakor som ett perfekt substitut för tårta. Och ett brunt platt paket. I paketet låg det två bilder. En på min sommar-hammock-säng-dröm som går att fälla till en ute-säng och en på Teatergrillens restaurang där jag och min kulbo var på vår första dejt en gång för hundra år sedan. Så jag fick både min sommardröm och en nostalgimiddag. Och min kulbo säger att han inte vet hur man är romantisk! Det blev en bra början på ännu en födelsedag.

Men mina egna födelsedagar känns inte så värst märkvärdiga numera. Eller om de ens någon gång har gjort det. De är liksom bara dagar. Och jag är inte och har aldrig varit så värst förtjust i att stå i centrum. Även om det är roligt med lite presenter då och då, det går ju inte att förneka. Och blommor. Jag älskar att få blommor. Helst oväntat. Det är lite magi i det.

Men ändå… trots det här nedtonade födelsedags-tänket så är det nog så att jag förväntar mig det… invanda. Och att jag faktiskt tycker om det. En stillsam kaffe utan att man ens behöver sticka fötterna i tofflorna får sinnet att känna sig ganska behagligt bortskämt.

Med mobilen liggandes bredvid frukostens gröt-tallrik undrar jag vem som ringer först i år. Bror eller mor. Mamma brukar alltid ringa och sjunga Tulipanen. Ni vet, den gamla dängan ”Med en enkel tulipan ut på bemärkelsedan, jag har den äran jag har den äran att gratulera…” Den är ungefär lika helig i luren på födelsedagar som luciasången är på vartenda dagis i december. Man kommer inte undan. Och den kommer alltid innan klockan 0900.

När klockans digitala siffror på mobilen slog om till 0856 tänkte jag, mellan gröt-tuggorna, att om hon inte ringer inom fyra minuter så har det nog hänt något. Jag hade inte hunnit bli orolig men det fanns ändå där, som ett konstaterande. Två minuter senare ringer bror och meddelar att mamma är på väg till sjukhuset i ambulans p.g.a. andningssvårigheter. Och med det hennes Tulipan. Det kändes förvånansvärt tomt. Men hon var förstås väldigt ursäktad med tanke på omständigheterna.

Men sedan var det nästa person som alltid ringer den 2 April. Mitt födelsedags-samtal nummer tre. Efter mamma och bror. Som med sin glada röst säger ”Grattis älskade faster, min älskade extramamma”. Och sedan följer oftast en utfrågning i en enda lång utandning om ”Vad gör du? Fick du kaffe på sängen? Tårta? Vilken smak? Vilka var där? Vad skall du göra idag? Åhhh jag önskar att jag också var där! Allt blandat med några förtjusta ”awwwwww och åhhhhh” Och sen brukar vi, som oftast, avsluta med några löjliga djurljud och fniss. Jo jag vet att det låter fånigt det där med djurljuden, men det var liksom vår grej. Nåt vi alltid gjorde. Så naturligt onaturligt. Barnsligt men kul. Och väldigt fnissigt.

Men, hon ringde inte idag. Jag visste ju det, att hon inte skulle göra det. Jag vet att hon aldrig kommer att ringa igen. Men… vissa saker, ibland små och ibland stora, gör det så gräsligt påtagligt. Gräsligt för att det inte är en dröm att hon är någon annanstans. Någonstans runtomkring. Hjärtskärande onåbar men alltid i tanken närvarande.

Så jag gick ut och satte mig på altanen en stund. Ensam i solen, med en födelsedagstår på kinden och den stora ledsamheten som sällskap. När Simba, vår stora Berner vovve kom fram för att gentlemannamässigt slicka bort de salta tårarna så gjorde jag helt oväntat vårt kattljud. Det bara kom. Jättehögt. Som en leopard som legat på lur…och kommer på att den bara är en vanlig katt. Simba kastade förvånat (skräckslaget) bak huvudet och höll, i ivern att komma bort från denna vrickade matte, på att snubbla på torkställningen som stod bakom honom. Han sprang hela vägen bort till kaninburen och stirrade sedan misstänksamt bort mot mig som plötsligt skrattade medan tårarna rann. Så galet. Vi brukade göra såna där ljud till varandra på stan,jag och Malin, när vi shoppade, på bussen, överallt… så mycket fniss. Alltid så mycket fniss. Och det fick mig att le mellan tårarna. För det är fina minnen. Och de är mina. Som jag har kvar. Alltid.

Jag tog ett djupt andetag och hämtade kopplet för att ta en promenad. Då ringde mobilen i fickan. Det var en vän som sa grattis och sjöng Tulipanen, som kompensation för mammas uteblivna skönsång. Hon gjorde mig sällskap hela vägen i solen runt Mörtnäs. Väl hemma ringde det igen så snart vi hade lagt på. Jag tillbringade ytterligare en stund i stolen på altanen, leende med en älskad i luren.

Och så fortsatte det. Resten av dagen. Alla tre barnen ringde, vänner ringde, kärleksfulla sms trillade in och Facebook plingade på med nya notiser.
Sedan ringde mamma otippat. Hon trotsade doktorn, sin kraxiga stämma och sin andnöd och sjöng Tulipanen iallfall. För det är nog det som vi mammor är bäst på, att i ur och skur, hur vi än mår, försöka att få våra barn att må så bra som möjligt.

Så det här med födelsedagar. Det är nog inte så dumt ändå.

Mjauuuiiiiiii (den var till dig älskade Malin)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *