Fantom-smärtor och pausar

Det här med sorg. Den sätter sig överallt. I allt man gör. Som ett epoxy-lim. Den sitter i passagerarsätet i bilen, den åker med i kundvagnen på ICA, den sitter med i soffan när man tittar på nya avsnitt av Homeland, den är med när man lagar mat, när man duschar, åker buss, tunnelbana och tåg. Den går med på hundpromenaderna och sitter med när man läser läxor med barnen. Den är med när man vaknar och när man somnar. Ibland gör den till och med sällskap med John (Blund) i sömnen. Den är som en ny ovälkommen kroppsdel.. men ändå inte. Det är mera som att ha varit med om en olycka och ha fantom-smärtor av något som alltid skulle ha varit en del av en själv men som nu inte längre finns kvar. En del av ens jag har blivit obrukbar.

Men ibland, för stunden, då känns det nästan som vanligt. Nästan. Man lever, man äter, man skrattar, man jobbar (okay vissa jobbar i alla fall), man tränar, man pratar och fungerar. Det är som om att sinnet medvetet tvingar en att för en stund låtsas som om att det där förfärliga som aldrig skulle hända…. aldrig har hänt. Nuet suddas bort av ett stort osynligt inre radergummi och man låtsas som om att allt är precis som det var, för bara sju veckor sedan.

Dessa gånger kan jag titta på fotografierna som alltid står där i sina fina ramar men… jag ser dem inte. Det är som om att det sitter en skyddsfilm runt dem. Ungefär som när man skyddar ögonen från solen med polaroidglasögon på sommaren. Jag tänker tankar och minnen om henne, men de är inlindade i såna där plastbubblor som man brukar få i ömtåliga paket från posten…så att tankarna inte kan brista och gå sönder. Jag tror att man ibland helt enkelt måste tillåta sig att försöka ta en paus från sorgen. Att linda in den i lager av skyddsfilm och plastbubblor. Även om det bara är för en minut eller en timme. Att ta en paus och glädjas åt något gör inte att man saknar eller älskar mindre. Man bara tillåter sig själv att orka med. Man ger kropp och själ en chans att hinna i kapp och börja läka. Man är snäll mot sig själv. För man blir så väldigt trött och sliten av sorg och saknad.

I helgen har jag tankat energi hos familjen i Göteborg. Jag känner mig lugnare i sorgen när jag är där. Konstigt nog blir det enklare att ta de där pausarna. Jag vet inte om det beror på att där finns fler som stod henne nära. Att det är enklare att prata om henne med dem eller om hon själv kanske är närmare där. Och att jag även ser hur de andra har det. På riktigt. Hur de mår. För jag oroar mig, det går inte att komma förbi det. Kanske är det en blandning av alltihop. Jag vet bara att den stora ensamheten slår till så fort jag sätter mig på tåget hem igen. Och jag menar inte ensam som i att inte ha någon, för jag har familjen här och jag älskar dem oändligt. Jag har huset som är min borg, jag har fina vänner, underbara vovven som är min håriga uppmärksamhetstörstande följeslagare och jag har våra busiga kaniner som fryser i sin ute-bur. Så jag är egentligen inte ensam alls. Jag är väldigt lyckligt lottad. Men… jag känner mig ensam i sorgen och saknaden när jag är här. Och eftersom den fortfarande är så påtaglig så….blir det ibland väldigt ensamt inombords.

Men idag har jag i alla fall en plan. Nu, lite försenat, måste 2017 bli lite mera strukturerat. Jag måste komma ur den obestämda (lata) och omotiverade trenden och försöka ta fler hälsosamma pausar från tunga tankar. Så jag gjorde en lista. Eftersom jag älskar listor, och det här är vad denna vecka är tänkt att innehålla:

  • Söka minst 3 jobb eller uppdrag
  • Kontakta minst 3 personer i nätverket
  • Jobba vidare på hemsidan för egna bolaget
  • Fixa klart all planering för läckan/ombyggnaden i köket
  • Träna minst 3 gånger
  • Träffa minst en vän på fika/middag/promenad
  • Gå tillbaka till den nyttiga matsedeln
  • Fixa inbjudan till 12 åringens SPA-sleep-over kalas
  • Slänga pepparkakorna och inte köpa nya!

Borde väl inte vara så svårt?

.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *