2016 – Elva månader
Januari. Nytt år. Jag satte mig för att summera 2016 men….tiden fram till december får jag anstränga mig för att minnas. Minnet känns som seg sirap. Jag kom faktiskt inte ens ihåg hur året började. Så jag fick gå tillbaka i almanackan för att se vad jag använde mina dagar till. Jag tänkte först att jag skulle börja med att be 2016 dra åt helvete, men efter att jag hastigt hade summerat mitt år så insåg jag att det innehöll händelser och människor som jag inte vill vara utan alls. Vissa saker kunde vi å andra sidan gärna ha varit utan, som att få en tumör på levern, att nästan bli ihjäl-körd när en galen bilist dundrade in på restaurangen där vi satt, att få inbrott och att behöva hantera vattenläckan i köket. Men inget av det känns speciellt betydelsefullt längre. Det finns, som vi vet, mycket värre saker i livet än så. Men faktum är, att 2016 var ett ganska så okay år, i alla fall fram till den 9 december då det slutade på värsta tänkbara sätt.
De riktiga höjdpunkterna involverade alla just människor. I januari var jag på baby-shower för vårt nya familjetillskott India Kanon som hade så bråttom till världen att hon ´fick vara med på sin mammas baby-i-magen-fest. Hon var så liten att jag satt och smyg-höll henne jättelänge medan alla andra undrade var i all sin dar hon hade tagit vägen. Bebisar har en konstig inverkan på mig. Förutom att jag får pinsamt flammiga och hormonellt röda fläckar över hela halsen så älskar jag lugnet som infinner sig i sinnet när man har dem i famnen….ja alltså när de sover eller är nöjda och torra i blöjan. Denna lilla kom också, som en bonus, med hela stora familjen för att hälsa på hos oss en vecka på sensommaren.
Jag hade också i början på året en träff med mitt gamla göteborgs-gäng. Nej inget Hells Angels eller något annat vapenglatt Hisings-gäng. Vi är några tjejer… nåja numera kvinnor, som stod varandra väldigt nära för 30 år sedan, och som fortfarande gör det. För…. hur lång tid det än går mellan gångerna så finns det där så naturligt, samma jargong, samma glädje, samma skratt. Det enda som var nytt var diverse rynkor, veck, häng, läsglasögon och en del åldersrelaterade krämpor. Men så underbart det är ändå, att ta upp dammiga trådar och inse att de faktiskt aldrig har gått av. Sådana trådar skall man vara riktigt rädd om. Man skall blåsa av dammet och rulla upp dem och lägga dem i en ask så att man vet var man har dem.
Nästa fina minne är vårt lyckade sleepover-SPA-party för nyblivna 11 åringen Livia och hennes mycket party-taggade väninnor i februari. Att det blev så lyckat berodde mycket på vår ängel Malins fantastiska SPA tårta och att hon var med och delade dagen från förberedelser till genomförande. Alla dessa överlyckliga över-hypade elvaåringar…. Med fri tillgång till sminklådan i badrummet (nej just den detaljen tänkte jag inte igenom ordentligt innan jag sa ja) och som sedan blev till rosiga russin efter timmar i jacuzzin, men trots det hade ork att fnissande hålla oss vakna fram till småtimmarna. Underbart. Och totalt utmattande.
Sen inträffade en hel del STORA jubileums-dagar 2016. Min kulbo Torbjörn blev ett motvilligt halvsekel. Älskade Malin blev 25, vår stora pojke blev 18 och myndig och den lille blev 13 och tonåring – både i ålder och sinne. Jag champagne-firade också en viktig årsdag av finaste vänskap med Brittan som startade för tjugo år sedan i en kanot i Hammarbybacken. Ja det var under min mera vilda…ish och orädda tid.
Resor blev det också under 2016. I mars åkte jag till Budapest med ovan nämnda SPA-elvaåring. Denna elvaåring som älskar att prata och som helst vill ha ett schema för varje minut av dagen. Jag älskar henne, älskar att umgås med henne, att gå hand i hand genom Budapest, prova konstiga rätter på restaurangerna och att svara på 100 frågor i minuten. Och som extra krydda på vår resa fick vi huvudlöss! Eller nåja, jag tror att vi smugglade in dem som ägg utan pass från Sverige. Det blev en annorlunda upplevelse mot att få en ovälkommen påhälsning av dessa små….invånare hemma i Sverige. På de ungerska apoteken fick vi nämligen höra att ”Nej vi har inga medel för sånt, ta en C-vitamin och gå hem och tvätta håret” Ja helt sant! Det var rådet vi fick. Men istället för att arbeta upp oss till total äckel-panik gjorde vi huvudlössen till ”våra rese-husdjur”. Vi sa god natt till dem på kvällen och kliade varandra som apor på zoo när vi var ute på promenad. Och skakade förstås lite extra på huvudet om någon var otrevlig. Väl hemma åkte vi raka vägen från Arlanda till apoteket. För kära Ungern, C-vitamin….det hjälper faktiskt inte.
Nästa höjdpunkt på året var definitivt energi-resan till Spanien med PT-konsulterna som jag åkte på tillsammans med bästa Isabell. Det var galet roligt och fokuserat med extremt mycket träning, utmaningar, nyttig mat, blåmärken, svullna fötter, förkylningar och nya bekantskaper.
För vad som präglade mycket av mitt 2016 var just träning och hälsa. Jag anmälde mig till PT kampen med start i september och hade som mål att komma under 60 kilo på vågen, att minska fettprocenten, att få magrutor , komma med på tio-i topp listan och bli stark för att på bästa sätt klara en eventuell operation av levern 2017. Jag följde slaviskt ett strikt kostschema och spenderade galna 4 timmar per dag med träning 7 dagar i veckan. På bara 10 veckor hade jag förändrat min kropps-sammansättning med mer än 64%! Åt det positiva hållet alltså. Jag gick ner 10,5 kilo, vilket jag VET är alldeles för mycket så jag jobbar nu uppåt igen. Men det viktiga var att jag ökade min muskelmassa och minskade fettprocenten från att vara ohälsosam till att nu ligga på fitness-nivå! Heja mig! Tanten kan! Och jag ökade framförallt stoltheten över mig själv. För att jag faktiskt fixade det. Jag nådde alla mina mål, inklusive magrutorna.
Nu hoppar jag i min okronologiska summering då sommaren, som förstås är en viktig del av året, spenderades hemma förutom det sedvanliga besöket på Gotland. Ett besök som denna gång tyvärr inföll mitt i Stockholmsveckan. Never Ever Again. Att försöka sova i en bungalow mellan två av de mest högljudda festerna i Visby, invaderade av aspackade tjugoåringar som inte visste vad en tomtgräns innebar – det blev en mardröm. Åldersskillnaden blev lika tydlig som en finne på hakan i ett förstoringsglas. Men nu fick jag äntligen nytta av min kulbos ”lite” mörkare sida. Jag skickade i desperation till slut över honom med hoodien uppdragen över huvudet och sin alldeles egen extremt mörka blick. Så som bara han kan. Det räckte att han gick in och ställde sig i mitten av vardagsrummet i den andra bungalowen och lugnt, med en egentillverkad dialekt som låter som någon i en film som är full av gangsters från balkan, sa ”Skicka hit han som har festen – Det är dags att sänka volymen”…och sen blev det knäpptyst. Helt magiskt. Ljuvligt. Underbart. Min egen gangster.
Årets husochhem-höjdpunkter inkluderade att, med min egen gästarbetare och tillika älskade bror Thomas hjälp, och sedvanlig muta med öl och mat, rulla ut ny gräsmatta och sätta upp ett nytt staket. Och själv lassade jag grus med en frontlastare i flera dagar för att kunna slå upp ett 18 år försenat förråd. Såååå roligt! Och jag byggde klart vårt ”poolhus” så att stora sonen fick ett eget bo därute. Numera kallat The Dungeoun, som inte längre luktar målarfärg och nylagt golv utan mera tonårssvett och gammal bearnaise. Mums.
Arbete och karriär har varit både negativt och positivt. Negativt i plånboken men positivt för sinnet. I april såldes bolaget som jag arbetat för i nio år till ett amerikanskt bolag…och det blev The End of CrazyWorkingMimis. Kändes lite konstigt men ändå väldigt bra. För det var verkligen dags att klippa den navelsträngen. Så jag började konsulta istället, vilket gjorde att jag fick tid att vara hemma-fru och hemma-mamma, och….bara vara hemma. Jag kan nu utan panik glömma mobilen när jag går på promenad och inte längre ha 300 email i inkorgen bara för att man har suttit på ett plan i några timmar. Det kan gå flera dagar utan att jag ens tittar i min inkorg. Och vet ni vad, jag älskar det. Det känns som…ett steg mot livsharmoni….ja om det inte var för det där lilla kruxet med den tomma plånboken då….det är ju inte precis gratis att leva. Tyvärr.
Så ja, summa summarum, mitt år januari-november var bra, händelserikt, positivt, lite utmanande, fullt av människor jag älskar, resor, nya bekantskaper, glädje, besök, löss, kalas, träning, hälsa och ett hopp om en positiv utveckling av mig själv och det liv jag vill leva.
December kommer alltid att prägla 2016 men jag skall ändå försöka att tänka på den glädje jag kände innan dess och försöka hitta den igen. Och återigen, aldrig glömma, att ta tillvara på varje dag.
