Hitta en vardag i dimdiset

Vardag. Vad är det? Efter att någon man älskar har….försvunnit från livet så känns ordet vardag väldigt konstigt. I NORMALA fall, skulle det just nu ha varit att jaga efter julklappar bland alla andra miljoner stressade människor, passa på att ändå njuta och i hemlighet faktiskt skina tillsammans med alla ljus och tindrande saker som hänger över hela stan, ta in julmusiken och tyst nynna med, att göra julgodis…eller som jag – titta på när någon ANNAN gör julgodis, pynta hemma, fixa fredagsmys mitt i veckan bara för att det är jullov, sucka över räkningarna, leta jobb och uppdrag…. Men allt känns konstigt och fel. Jo jag betalar räkningarna, tror jag i alla fall, men det är som om att sinnet har lagt ett filter över allt jag gör. Ett dim-dis. Allt går långsamt, som i ultrarapid…och jag glömmer ibland vart jag är på väg och vad jag håller på med. Och julen, den känns helt meningslös. Jag blir mest arg på alla ljud och sånger och irrationellt irriterad på alla som jagar efter julklappar. Det känns som om man borde ha folkomröstning och rösta bort julen från almanackan.

Igår försökte jag börja dagen med VARDAG iallafall. Jag skulle på skolavslutning. Man får ju vara tacksam över att ens få lov att gå med numera. Men väl framme var avslutningen inte inne på skolan som vanligt utan i ett kyrkligt kapell i anslutning till skolan. Jag gick tveksamt in. Med sinnet liksom på helspänn. Därinne var det fullt med människor och inga sittplatser. Det var trångt och väldigt högt i tak så alla röster från alla dessa människor blev som ett kakafoni av skärande glas-skärvor i öronen. Jag höll på att få panik och blev så lättad när klockan äntligen slog tio och rektorn kom ut och tystade alla. Men sen såg jag att han hade en lila slips på sig och då stannade allt. För andra kan det tyckas som en obetydlig detalj, men för mig…det var det enda jag kunde titta på. Om bara sju dagar skall vi stå i ett annat kapell och där skall vi alla, som vill, ha något, vad som helst, just lila på oss. För det var ju hennes färg. Malins.

Så när rektorn stod där, i sin lila slips, i ett annat kapell, och klass 6A började sjunga sin sång, då kände jag en våg av tårar komma och det kändes som om att alla de där människorna i kapellet hade ställt sig på min bröstkorg och att deras glas-skärvs-röster hade borrat in sig i mina öron så att hörseln plötsligt försvann.  Jag gick därifrån så snart den första sången var slut. Ut i den friska luften och tillbaka in i dim-diset. Det var som att gå in i en kokong.

På eftermiddagen gjorde jag en annan vardags-grej. Jag hade en bokning från slutet på november genom ett presentkort jag hade fått till att fixa fransarna. Gratis fransar kändes ju inte fel. Då. I november. Påminnelsen kom exakt 24 timmar innan och där stod att ”Vid avbokning senast 24 timmar innan bokning debiteras hela behandlingen. Detta email går inte att svara på” Jag undrade om det betydde att jag trots att det var ett presentkort skulle behöva betala eller att det bara var presentkortet som gick upp i rök. Jag ringde men det var, såklart, ingen som svarade. Man vill ju inte att någon skall hinna avboka i tid. Så i mitt dim-dis så försökte jag inte mera. Påstridighet går inte riktigt ihop med det jag känner just nu.

Jag ville inte gå. Att fixa fransarna kändes som något man bara inte gör just nu. Det är lika oviktigt som varje ljusslinga i alla dessa trädgårdar jag passerar varje dag på hundpromenaden. Men på eftermiddagen kände jag att det kanske ändå är en bra vardags-grej att göra. För att skingra dim-diset.  Och jag har hört att det kan göra underverk för själen att ta hand om sig själv lite. Så jag gick dit.

Men det här visade sig inte alls vara ett sådant där ögonblick av avslappnande ta-hand-om-sig-själv stund. Först och främst så tog det alldeles för lång tid. Att bara ligga ner på en säng och blunda och lyssna på SPA musik funkar inte just nu.  Franskvinnan fick stänga av musiken men då blev det istället alldeles tyst. Tryckande tyst, vilket inte heller känns bra. Och jag ville inte att hon skulle prata för jag visste att jag bara skulle bli irriterad vad hon än sa. Och när pinan äntligen var över och jag fick titta mig i spegeln såg det, som en belöning för mitt försök med vardags-bestyr, ut som om att jag hade två svarta vippande gardiner i mitt annars onormalt bleka ansikte. Kontrasten var slående. Men inte på ett positivt sätt. I en normal vardag hade jag fått panik och vägrat gå ut, beordrat henne att genast demontera…eller ta bort dem…eller tagit på mig solglasögon trots att det var mörkt ute. Men nu suckade jag bara , lämnade över presentkortet och åkte till ICA för att irra runt där i dim-diset en stund med mina gardinfransar utan att riktigt ha koll på vad vi behövde fylla på i kylen. Att jag hoppades på att inte träffa någon jag kände berodde inte på förlägenhet över trans-gardinerna utan enbart på att jag inte ville fastna i något meningslöst småprat med någon.  Det spelar så otroligt lite roll hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad någon annan tycker och tänker om min person.

I dag blev vardags-stunden ett mediokert pass på gymmet. Min PTs första kommentar var ett utrop med ”Åhhh fina fransar!” Bara det att just detta är det allra första någon säger när de träffar mig visar hur väl de syns. Suck. Men det kändes okay att vara där för jag känner mig underligt ”hemma” i den lokalen, bland alla träningsmaskiner och svettiga människor som ägnar sig åt sig själva och fokuserar på vad de är där för. Att springa på löpbandet gör mig märkbart lugn. Och att träna med min PT blir terapi både för musklerna och för sinnet.

Väl hemma sitter jag här i dimdiset och funderar över vad nästa vardags… bestyr kan bli. Och jag undrar igen, vad är vardag just nu? Städa? Handla? Tvätta? Eller se ytterligare en säsong av Vänner. Fast det brukar vara bättre sysselsättning i vargatimmen då jag ändå inte kan sova.

En dag i taget. Det är allt man kan göra.